Revisorn demonstrerade i laboratoriet: -- Fysikalisk kemi? Har kemien
någonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi någonsin övats utan
tillämpning av lagarne för rörelse, attraktion, i fasta kroppar, vätskor
och gaser; har man gjort en kemisk analys utan värme och elektricitet?
Har icke kemien alltid rört sig om specifik vikt, kokpunkt, smältpunkt,
gasers spänstighet? Kan man tänka sig kemin utan fysiken? Detta tanklösa
tal, detta nonsens applåderades av vetenskapsakademien och alla lärda
samfund, magistrarne sade efter, och nu säges samma absurditet från alla
folkskolors katedrar. Det visar ju ett förfall i tankeverksamheten, men
som troligen existerat i alla tider av dekadans.
Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den
som gör gjord gärning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys
bestämt kända ämnens kända sammansättning. Hade han däremot följt
mästaren Crookes' anvisningar, och till exempel givit oss en analys av
silvret i dess i vatten lösliga form, då hade hela rådande kemien
störtat, ett Amerika varit upptäckt och han hälsats som Columbus! Ty i
samma stund silvrets sammansättning var bevisad, kunde man göra silver,
och följaktligen guld. Nu återvänder jag till guldet!
Ur alla svavelkiser kan man få guld; men guldet kan icke påvisas i
svaveljärnet såsom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas på
mekanisk väg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlägsnats,
då framträder guldet. Har man då icke rättighet sluta att
guldextraktionen är en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par
siffror giva stöd åt antagandet. Kungsvattnet som begagnas att »lösa»
guldet har till molekularvikt 196, som är guldets atomvikt.
Järnvitriolen, som begagnas att fälla guldet, har samma ovanliga tal
till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men även järnkloruren,
som ju skall bildas när järnsvavelmalmen löses i kungsvatten har talet
196. Synes icke härav kunna framgå att en metall kan frambringas av dess
lösningsmedel och dess fällningsmedel, om dessa båda nämligen äga
metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 löses bäst
i salpetersyra av vikt 63 ...
Nu kom jag inte längre i dag, men nästa gång skall jag längre ... jag
skall gräva mig fram, spränga mig fram ... Nu går vi in till
»mänsklighetens representanter» och höra på Kilos nyare forskningar i
Swedenborg.
* * * * *
Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushållsboken, då det
ringde. Han öppnade luckan, lät pincenez'n falla medelst en knyck på
näsan:
-- Vem är där?
Ett visitkort lades fram, pincenez'n kom på igen, och där lästes:
-- Bruno Zachrisson, Stud.
Pincenez'n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skämt
frågade dörravårdaren:
-- När blev _du_ student?
-- Jag är studerande.
-- Hmhm! I vilken folkskola studerar du?
-- Det hör inte hit, jag vill tala med greve Max.
-- Vill du? Tror du att du får det?
-- Låt mig bara komma in, ska jag nog klara det där.
-- Om du torkar av fötterna, min gosse, och snyter dig om näsan, så ska
du få komma hit in i förstugan ... Men snyt dig riktigt ...
Bruno fick komma in.
-- Du är svartklädd, har du sorg?
-- Ja, morsan är dö.
-- Vem sa du var dö?
-- Min mor!
-- Då beklagar jag dig djupt!
-- Äh vars, det är ju ingenting att tala om.
Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez'n och grep om den
lilla käppen.
-- Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?
-- Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här
med tassarne som en hund simmar ...
Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett
slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten
stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:
-- Nej nu går det för långt, va i h--e menar han för slag?
Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom
dörrn.
Pincenez'n kom av, och Petrus gick att rapportera.
-- Sannolikt kom han att kalla till begravningen.
* * * * *
Två dagar senare gingo klostermännen på bergsplatån, där de inrättat en
filosofallé under tallarne.
Det var en blid vinterdag som luktar vår; och marken var bar, man
tittade nästan efter blåsippor. Och nu filosoferades.
-- Mänskorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter.
För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan
behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt
serverad som ny.
Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså
kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att penningen eller kapitalet
behärskar världen; alltså kvinnan icke. I förra veckan läste jag att
tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden
läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke.
Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså
kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl
de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de
stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar
äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså
ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? _Peladan_,
_Mæterlinck_, _Kipling_, _Gorki_! alltså ingen kvinna. Men Björnson
fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han
behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och
pratet har blivit en last.
Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptäckt något
rörligt nere på sjön. Där kom en ångbåt på fjärden, med flaggor på halv
stång, klädd med granris. På fördäck stod en likkista av ek, beströdd
med kransar och blommor; akterdäcket myllrade av svartklädda:
-- Vet ni vem som kommer där?
-- Nej! Låt oss se!
-- Det är Jenny!
-- Zachris gör bäst teater utanför scenen!
-- Zachris tror att _hans_ hustru behärskade litteraturen, och han ser i
henne ett tidevarv som går i graven.
-- Och han har efter hennes död hängt upp hennes röda toffel ovanför sin
säng.
-- Har Zachris blivit symbolist?
-- Och så har han rest ett minnets tempel åt den stackars obetydliga
Jenny, det vill säga åt sin egenkärlek, ty glömmen ej: det var _hans_
hustru! Hans!
Vad säger Kilo?
-- Det vackra som fanns hos Jenny, utplånade han. Såg ni ej hur hon blev
lik honom?
-- Lika rå!
-- Aldrig var hon så mot mig.
-- Kilo säger artigheter åt sig själv.
-- Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lägga en blomma ...
på hennes svepning, som en gång var min brud ...
-- Som Zachris stal. Allt vad han ägde hade han stulit; han stal
människor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjäla utseendet av en
person han beundrade; han kunde stjäla en annans ryktbarhet och talang,
substituera sig i en annans liv ...
-- Tyst! Tyst! Tyst! Falkenström!
-- Ja, om den döda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag
tala.
-- Skriv i stället!
-- Det förtjänar han icke! -- -- -- I tjugo år flydde jag denna varelse,
men han förföljde mig, och begagnade Jenny som limspö. Ni vet ju själva
hur han åt ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att själv få
henne; ni vet hur han stal mina vänner, i vilkas krets jag infört honom,
och så, att när jag kom hem ifrån utlandet satt han med mina vänner,
mina förläggare, mina teaterdirektörer. Jag utrotade honom ur mitt
minne, men han gjorde sig påmind. När mitt namn förekom i en tidning,
stod alltid hans namn invid, hälst förut; trycktes ett upprop, alltid
Zachris först och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett
orenande sökande, och jag trodde mig ibland vara förföljd av honom som
en man kan vara förföljd av en kvinna, och med samma äckel mottog jag
hans påtrugade vänskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar läsa en
olovlig böjelse, så att jag rodnade inom mig och skämdes över mina
misstankar, men när jag slutligen fick halv bevisning, så flydde jag.
Det förefaller mig nu som om denna sterila själ ville suga mannakraft ur
mig; och var gång jag avbröt kontakten med honom, så sinade han. Men
hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att gräva sig fram till
mina fiender, och allt det hat jag lyckats väcka, ompolariserades och
blev till sympati för honom. Ni vet ju hur han alltid bekämpade och
förstörde mina idéer, samtidigt med att han uppträdde som min vän och
lärare; sade jag rött, så sade han blått, när blått var modefärgen, men
när det knep, gjorde han mig till ansvarig för den blå färgen. När jag i
»Sömngångarne» bestred ap-teologien, ty det blev teologi, så reste han
på turné med apan -- och positivet, men när han då fick på skallen, så
förfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han
straxt därpå avsatte från den tron jag aldrig sutit på.
-- Förlåt honom!
-- Att förlåta är att taga till baks, och jag förlåter honom därför
aldrig. Varje gång jag dödades, så kröp denna likmask fram; och jag
stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten för den
perversa tid som kallade sig nydaningens, därför att den var förfallets,
nämnde sig sanningens, därför att den var lögnens, det vederhäftigas,
efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna
reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort så bra i sin
Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig
förstod, förrän han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken för
närvarande sitter som en trämask i Zachris' ruttna stubbe och äter honom
invärtes så att han snart ligger som lite maskmjöl i mossan.
Ångbåten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsröken hade stigit
upp driven framför av medvinden.
-- Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin
kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan
...
-- Säg inte så hårda ord, bad Kilo.
-- Och där står din f. d. Tekla med sin prins.
-- Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister!
sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag
glömmande all andlig gymnastik.
-- Frid över dem! sade revisorn.
-- Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!
-- Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande
växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda
främlingar här i gropen.
-- Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro
blivna den nya tidens barn.
-- Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän
det kan kläda pojkar.
-- Det förra är förgånget! Frid över det!