Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han
liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som
främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta
barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort
uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner
genom generationer och icke var straffbart.
Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda
ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta
fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft
kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men
återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra,
att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och
förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras
otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig.
-- Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto
förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där
småborgerliga betraktelsesättet.
Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han
gick därför till sin advokat och framlade ärendet.
-- Du får icke förneka faderskapet, men du kan muta honom att ändra
namn.
-- Då blir jag utsatt för beständiga penningutpressningar, ty var gång
han vill ha penningar, så anlägger han namnet igen.
-- Sannolikt!
-- Alltså ingenting att göra?
-- Ingenting! -- Ni skulle se er för ni män som gifter er! Att avträda
frihet, liv, ära och gods åt den förstkommande kvinna, det är
lättsinnigt.
-- Vem skall man välja, när alla äro lika! Halva nationen bär falsk
ursprungsbeteckning.
-- Göra? Låt barnen bära modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt
upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det är övergången!
-- Men det är matriarkatet tillbaka; det är vildarnes samhälle!
-- Tja! Är det icke bättre så, än att mannen går i ständig fara bli
vanärad.
-- Skall han ärva mig också?
-- Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för!
-- Då går stat och samhälle åt h--e!
-- Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt!
Det var trösten: dö för din lära.
Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i
dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke
kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i
staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom
ryggen.
Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka
kommissarien.
Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt
en galghumor.
-- Jo, ni är fina pojkar, började han.
-- Hur så?
-- Tidningsbolaget ... vet du inte det? ... är fallfärdigt, och man
fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska
kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital _skulle_ utgöra högst
200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen
skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning.
-- Vad rör det mig?
-- Du var ju med och lockade Falkenström, Kilo och flera onämnda.
-- Det var på god tro!
-- Du är alltid oskyldig, det är din stora hemlighet, men den här gången
ryker du in.
-- Vet hut! fräste Zachris.
-- Vad f--n säger du för slag! Dina kort har jag läst uti för länge sen;
din pojke hade vi uppe här i går och den kunde tala om ...
-- Vilken pojke?
-- Ja, inte dina vanliga Långholmare, utan halvbrodern eller vad han
skall kallas; han sa helt enkelt att du håller på att mörda din hustru.
-- Va gjorde han här?
-- Vi hade en liten affär tillsammans, för han hör till en viss liga ...
-- Det är lögn!
Det var Zachris' sista resurs.
-- Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna
dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla
dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser
du, det finns andra brott än aktieskoj, och ... du vet vad jag menar:
människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade
storheter, penningutpressningar ... vi ha nyss undersökt en viss
medarbetares korrespondens till en dam ... köpta knivstygn bakifrån,
juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min
ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger
jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber
honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut!
Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han
icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan.
Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän»,
ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men
genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte
intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta
medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte
om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den
lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång
skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med
denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som
förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han
som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen
med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela
sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den
vänsälle, bland annat.
Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet
som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så
många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra
åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt ...
Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde
man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen.
Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar.
Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom,
ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid
manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara
tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan
för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om
honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om
Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret,
där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket
gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter
syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det
tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat
sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och
föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat
det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina
anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på!
* * * * *
När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och
sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg.
-- Hur är det med dig, lilla vän?
Jenny som låg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande:
-- Snart är det bra med mig.
Därpå fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.
-- Vet du jag har en telefon här, så att jag hör allt vad jag vill. De
sitter på operakafét och talar om oss. De kallar dig för cinnober och
mig för litteraturludret, vad är det för slag? Och nu säger de att
polisen ska komma; varför säger de cinnober? Är det Zachris? Gudda på
dig! Är du fylax som vanligt?
Därpå halvsjungande:
-- Som du sår får du skörda! Nu ska du höra: Dina pojkar springa efter
jäntor; och skolrådet har gjort anmärkning på att de slå dank. De är
inte mer sjuka än jag, det var bara ditt påhitt för att dölja deras
lättja och dumhet. Skicka dom i smedlära, eller till Gålön, annars
kommer de på Långholmen. Fyfan ett sånt liv vi har fört; och pojkarne
har du förstört själv. Brunte, fjorton år, kom i dag och berättade att
frun bredvid fått en liten och att de måste ta ut den med en tång. Pirre
kom hem och kräktes, för han hade druckit för mycket punsch i stan; de
går på krogen redan! Sätt dem på Gålön!
Hon slumrade till; men vaknade straxt:
-- Jag talte vid Kilo nyss! Det är en annan värld han lever i, och han
har givit mig hemlängtan dit. Vi skriver inte, så du behöver icke spana
efter brev; vi talar bara, i tankarne! -- Du har allt många brott du på
dig; när du stal hans fästmö, och lockade Falkenströms hustru ifrån
honom -- Max' Esther kopplade du med löjtnanten ... Bakom alla Lögnroths
och Smartmans brott stod du såsom den osynlige som inspirerade ... de
talade så mycket om hypnotism och suggestion för tio år sedan, men nu
när det är tyst, förefaller det så mycket farligare: du är en
hypnotisör, men Kilo säger att du är en larv, vad är det? Du kan spöka
också, och hur jag kommit i dina händer det fattar jag inte. En så
kroppsligen och andligen avskyvärd människa som du! Men Kilo har väckt
mig nu! Gå din väg! Rör mig inte med händerna! Du Satan, jag känner din
onda vilja, men ... Gud hjälp mig! Jesus Kristus hjälp mig! Vad gör du
med mig? Jag ropar, om du inte går. Mördare! det kallas du redan härute!
Och pojken på fönsterrutan ... hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus
fräls mig!
Hon slumrade igen.
Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga
honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans
tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som
hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och
nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. -- Skulle
han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav?
Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet?
Och så vidare.
Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med
pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem
till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till
protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade
blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro
hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de
hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en
våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara
annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen
måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på
föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med
polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra.
Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar ...
Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot
ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald,
landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth
sken, mot sin vana.
-- Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började
Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!
-- Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva
ditt namn!
Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.
-- Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!
På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast
kommo fram.
Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit
lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal
hade konstaterats ...
-- Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.
-- Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag svära på't, svarade
Smartman.
-- Det var din missionsresa alltså? invände Zachris. Riktigt fint är det
ju inte ...
-- Men när konkurrenterna göra detsamma ...
-- Skriv bara, och prata inte! avklippte Lögnroth, som ville bevara den
yttre anständigheten ...
Det skrevs och det pratades, först viskande sedan med crescendo.
Brunte hade kommit in. För att lätta lite på stämningen frågade Zachris:
-- Hur är det nu med mamma?
-- Jo vars, det är ingenting; hon är oppe och har klätt sig.
Pojken hade själv varit skolsjuk halva sin ungdom, så han trodde inte på
sjukdomar.
Zachris trodde allt som var angenämt och fördelaktigt, därför trodde han
straxt att de skulle kunna supera här hemma. Det var så länge sen det
var några vänner här; Jenny skulle ta sin morfin just vid den här tiden
och sen sov hon som en död.
Supén beställdes från hotellet och en festin i den gamla stora stilen
tog sin början. Allting skulle då ske medelst mat och dryck, och så
skedde även nu.
Samtalet rörde sig om bolagsidén och dess revolutionerande inflytande på
handel och industri. Man erkände villigt att lagstiftningen var
bristfällig, då den icke erbjöd garantier för att kapitalet var inbetalt
i reda pängar.
-- Men det är lagstiftningens fel, och icke vårt!
-- Naturligtvis, vad kan vi göra åt lagstiftningen?
-- Bolagets kapital _skall_ utgöra så och så mycket, står det i
sanktionen. Det skulle naturligtvis stå: Bolagets kapital utgör så och
så mycket och hava vi -- Kungliga Majestät -- godkänt valutorna.
-- Så skulle det stå! Men hast du mir gesehen? Bolaget är bildat, och
därmed öppnas krediten, växlarne gå, aktierna noteras och cirkulera som
enskilda bankernas sedlar nästan ...
-- Det är ju inte riktigt fint, men vilka affärer äro fina?
-- Säg det!
Sedan man rentvått sig på Kungl. Majestät, och samvetena lättat sig på
lagstiftningen, stodo ostron och champagne på bordet, och man kastade
sig in på lättare samtalsämnen. Det taltes mest om andras fruar, om
teatrar och varietéer. Zachris berättade anekdoter om sina vänner och
deras fruar; om berömda män som han sett och vilkas namn kastade glans
över honom. Han presiderade åter vid ett bord som var hans, och han
betraktade gästerna som publik. Han växte ut och svällde. Rösterna
höjdes, minnena grävdes opp, det var som i forna dar och man hade glömt
vem som sov däroppe.
Då öppnades dörren till tamburen. Jenny trädde in, soaréklädd med en
blomma i håret. Hon såg ut som vaken, men hade ett underligt beslöjat
uttryck över blickarne likt en sömngångares. Första intrycket var
fasans, ty vännerna hade icke sett henne på mycket länge, och
transfigurationen från den unga smidiga kvinnan till den feta röda
matronan hade undgått dem. Men i ett ögonblick, liksom bleknade hon vid
åsynen av deras fasa, föll hennes uppblåsta ansikte ihop, och blev till
det från fordom. Föryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet:
-- Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!
Förtrollningen hade skett, alla reste sig, välkomnade, fägnade, lämnade
plats och drucko Jennys skål! Hurra!
Jenny levde opp, blev yster, slog över och talade oavbrutet.
-- Kom och sitt i knä hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, för
du hade så stiligt hår!
Harald slog sig lös ur sin frossarhypnos, och när tonen var given, tog
han upp.
-- Har ni hört att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?
Det skallade en skrattsalva och man såg tandrader och gap öppna ända
till tungspenen.
-- Ja, svarade Jenny, men jag har hört att Smarten själv hetsat polisen
på henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och
förd på besiktningen.
Zachris grät av skratt, då han hörde att en av hans fiender blivit
malträterad.
-- Ada -- besiktigad?
Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han
icke måtte kikna bort av skratthostan.
-- Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att
hämnas.
Jenny mörknade:
-- Fy! att säga så ... Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!
-- Nej, då dansar vi i stället!
-- Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!
Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett
glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men
blickarne voro borta.
-- Tyst, jag har en telefon! Det är han!
Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person
syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande,
frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.
-- Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!
Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett
skämtsamt bravo!
-- Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så
små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda
människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord --
säger _han_ -- och en av er har mördat! Där sitter han! -- Om jag skall
få leva länge ... såvida detta kan kallas att leva ... nej, jag är död
... om tre dagar bli ni bjudna på min begravning ... och då ska ni komma
med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja
Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna
skönhet.
Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens
blekhet:
-- Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag
väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!
Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka,
skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!
Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter
sortien, utbröto de i en applåd.
Men Zachris ensam hade förstått.
-- Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.
Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var
hemma, och förstod icke vad man sett och hört.