Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller läran om
materiens enhet nödgar ju alla sina bekännare tro, att de enkla ämnena
bestå av samma stoff, men i olika förtätningar, kopplingar, klyvningar.
Men det rådande kemiska systemet, som är dualistiskt, hindrar dem å
andra sidan förstå vad som menas med lösning och fällning. De säga
sålunda: Svavlet är ett enkelt ämne emedan det icke kan sönderdelas. Vi
konsekventa monister svara: Svavlet sönderdelas var gång det påtändes;
guldet dekomponeras varje gång det löses i kungsvatten; zink och järn
varje gång de lösas i utspädd svavelsyra och lämna kolrester, vilka
senare utträtt ur metallerna såsom reaktionsrester, ty metallerna äro
kolväten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, när det
utsättes för ofullständig förbränning, ty svavlet består av kol, syre
och väte liksom alla harzer. Vi stå således på samma punkt som Lavoisier
när han avlöste flogistonteorien, eller Kopernikus när han vände om det
Ptolemeiska systemet.
Emellertid, hur skall jag nu få reda på de enkla ämnenas sammansättning?
Jag tror vi få beräkna dem i stället för experimentera, tills vidare,
och en viktig indikator är lösningsmedlet, följaktligen salterna. Till
exempel: kvicksilver löses i salpetersyra, men guld löses icke. Detta
anger ju att guld har en annan konstitution än kvicksilver, då ju
lösningsmedlet är samma ett. Konstitution är ju sammansättning, och
metallerna äro följaktligen konstituerade eller sammansatta, alltså icke
enkla.
Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat
kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn
visar sig således ha en annan konstitution än kvicksilvret, och uppför
sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stället för ett
salt.
Därifrån springer jag över till den intressantaste av alla metaller:
guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar
syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat
salt, och dess oxider äro syror. Likt metalloiderna ingår han däremot
föreningar med saltbildarne och cyan. Metall är således ett svävande
begrepp, och guldet är ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest
siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen förekommer han
gedigen. Siliciums atom är 14 och guldets är kvadraten på 14 eller 196.
Nu återvänder jag till tennet. Tenn smälter vid 236°, men tennets
molekularvikt är 236. Vad innebär detta? Det rår icke min tanke ännu
att uträkna, men likvisst synes med varje ökad värmegrad
molekularattraktionen minskas med talet 1 ... bom! Men, vidare, framåt i
mörkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall
svavelsyra, men värmer jag syran, så börjar reaktionen vid 128°, vilket
tal är kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rätt att tro det
kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128°, och att dess
beståndsdelar ingå ömsesidigt utbyte och bilda en ny förening med
svavelsyrans beståndsdelar (kommutation)?
Den bildade Blå-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spår tycke
varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rådande kemien
att svavelsyran adderats till kopparn är ju för enkelt.
Nåväl, detta är vägen ...
Det ringde till middag!
-- Fortsättning följer i morgon! sade revisorn och man gick till bords.