Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjämt i den tron att
Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stämma i telefonen hade han
förklarat som början till ett återtåg. Men när han på fjärde dagen
telefonerade upp Hanna, och i en något intim ton frågade hur det stod
till med Jenny, fick han ett ampert kort svar:
-- Det vet jag inte.
Hon fanns således icke där, och Hannas rörliga känslor hade kastats om.
Då blev Zachris orolig, och när Maja visade ett aktningslöst sätt att
svara, förstod han att skandalen var ute och gick. Han vågade icke läsa
tidningar, icke gå på offentliga ställen. Hemmet förföll, dammet lade
sig tjockt; och han stängde av det ena rummet efter det andra, flyende
för kölden, ty där inga människor vistas, där kan man icke elda upp.
Då han började betrakta Jenny som förlorad, blev hon för honom som död,
och därmed inträdde apoteosen. I botten av varje människosjäl finns ju
något vackert; och minnet har ju, till människosläktets heder, en
förmåga att stryka ut det fula och förvandla det banala till något
vackert. Han började minnas henne skönt, och därmed växte saknaden till
en gränslös smärta. Han grät i timtal och anklagade sig själv för allt
möjligt, till och med för hennes fel, vilka han icke vållat. Att söka
henne eller skriva brev, kände han vara hopplöst, och han hade nått
förtvivlans yttersta gräns.
Han satt en morgon på redaktionen och skrev, något gråtmilt om dåliga
människor och deras inflytande på sin omgivning, då dörren öppnades och
hans pojkar inträdde, ovanligt fogliga och hyfsade.
Då föll han ihop, tog dem i famn och grät. Så fick han veta, att de
bodde i pensionat, där de misshandlades, emedan de icke kunde betala i
förskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville återvända
hem.
-- Men var ni aldrig hos tant Hanna? frågade Zachris, som repat sig så
hastigt, att han tänkte på hämnd.
-- Jo, vi var en halv dag, men det gick inte.
-- Gick inte?
-- Jo, di rök ihop förstås, och så bjöd hon på lutfisk och gröt som
ingen kunde äta.
Zachris skrattade nere i magen.
-- Nu går ni med dessa pängar och betalar pensionatet, sedan reser ni
hem med mamma.
Pojkarne stucko av.
Nu var all smärta förgäten. Hanna hade fått nog av att locka på andras
hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria över hela fältet!
Han purrade upp sig och svällde ut. Bara kontakten med barn och maka
hade återgivit honom liv och kraft, och han tänkte sig redan vid
skrivbordet med sin roman, övande hämnd, och hämtande styrkan ur henne,
som han redan såg fientligt och fult.
Han hade segrat, följaktligen hade han haft rätt; ödet höll med honom.
Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna
fordra fullständig underkastelse. Fullständig! upprepade han för sig
själv.
Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting på hela
jorden; han växte ut onaturligt, och segrarens ädelmod var honom en
främmande känsla.
Han reste sig för att göra sitt återintåg, segertåget genom redaktionen,
där han icke vågat intränga under sina sorgedagar.
Han skulle visa dem att han var den samme som förr, och hade de hört
glunkas något, skulle de nu se att han var oböjd.
Som han öppnade dörren till polisreferentens rum, möttes han av en syn
...
Främlingen, hans son, stod lutad över skrivbordet och bredvid syntes
referenten med sin arm om dennes hals ...
Zachris retirerade genast och rusade in till redaktören.
Lögnroth var vid sitt kalla humör, härdad och förhärdad i tidningslivets
strider.
-- Har du anställt en ung man här på byrån?
-- Ja, han begärde plats som vaktmästare. Är ni släkt eftersom han bär
ditt namn.
-- Vaktmästare? Hur kan han då vara intim med vår kollega ***?
-- Det rör mig inte, men *** är ju intim med alla unga män. De var på
teatern igår tillsammans.
-- Och det tillåter du?
-- Kan jag förbjuda't i dessa upplysta tider? Du har ju själv skrivit
alla lasters försvar, och alla brotts.
Zachris kände sig klubbad. Det här var ohjälpligt, och det var det
rysligaste han varit med om. Förvisso, han hade icke medhåll av ödet!
-- Kan du icke avskeda honom, annars stannar jag icke.
Något dylikt måtte Lögnroth ha hemligen önskat ty han svarade:
-- Näh, det kan jag inte. Och han säger sig vara din son, är det sant?
Intet svar följde. Lögnroth fortfor:
-- Om så vore, är du generad se honom på en ringa plats. Du som är
demokrat?
Intet svar.
-- Men vill du icke nöja dig med att vara medarbetare, och trivs du
inte, skall jag icke hindra dig att gå.
-- Avskedar du mig? Det skall du ångra.
-- Inte alls! Ingen skall sakna dig, ty du är utskriven. Lämna mig.
Zachris gick! som vanligt i raseri, när olyckan träffade honom.
* * * * *
När Zachris efter några omvägar nalkades sitt hem, ställde han in sig på
en försoningsscen och kände sig trygg i sinnet, när han såg stugan
upplyst.
Han mottogs av pojkarne och hunden, alldeles som vanligt.
-- Var är mamma frågade han?
-- Hon ligger däroppe, svarades.
Han gick upp, och fann en bred rygg i sängen.
-- Välkommen åter! sade han.
Ryggen rörde sig ej.
-- Låt mig vila, jag är sjuk, sade Jenny.
Zachris hörde på tonen att allt var oförändrat. Han förstod att hon
längtat efter sitt hem och den sköna sängen, uppvaktning och uppassning.
Hela apoteoseringen rök, och Jenny var där i all sin gamla fulhet.
Ryggen var fetare än förut och nu hatade han henne därför. Hade han icke
råd hålla sig en ung vacker kvinna, och måste dras med denna dock? Och
att han själv önskat henne sådan, retade honom än mer. Vad skulle han
med denna sjukling, som icke vålade sig tala ens. Han hade räknat på en
angenäm kväll i den gamla stilen, och hade för ändamålet skaffat ny
rekvisita, som han gömde i garderoben.
Han gjorde först några antydningar om det stundande nöjet, talade om ett
nytt vin han köpt, och om några kandelabrar.
När detta icke gjorde något intryck, blev han brutal, ty han såg att
allt var förgäves:
-- Om du är sjuk, skall du söka ett sjukhus och en läkare.
-- Låt mig vara i fred.
-- Ja, du ska få vara i fred!
Dörrn small som ett skott, och Zachris gick ner på hotellet att söka
några whiskygubbar. Nu kunde han gå upp på krogen igen! ty det kändes så
lugnt att ha dem hemma. Äran var räddad.
* * * * *
Den tid som nu följde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne
pinade varann med en utsökt grymhet. Jenny låg bara och fetmade. Som hon
ej kunde få morfin mer, tog hon sprit.
Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp för att se på
offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft
att fortsätta avrättningen.
Jenny låg alltjämt, i sängen, på sängen; och när den brände under henne,
spatserade hon ut på en balkong, så att folk i natten kunde se en vit
gestalt under takskägget, högt över trätopparne.
Som hon levde i rus, förlorade hon själsförmögenheterna, ljög, glömde,
tog om samma sak, var retlig och slö omväxlande. Ingen besökte dem
numera och de bjödo ingen.
Ibland hade hon ljusa stunder och var då clairvoyant.
-- Vad skriver du på därnere? Är det vackert? När jag slumrar till, så
tycker jag mig vara därnere och läser det; men fast jag inte minns vad
jag läst, sitter ett intryck kvar, och det är ohyggligt. -- Du är inte
den du syns, du Zachris, och om människorna kände dig! -- Du väntar
livet ur mig, det vet jag, och jag skall snart dö ... Du skall få leva,
det är ditt straff, ty det är helvetet att leva ...
-- Vill du se dina barn? brukade Zachris ta till.
-- Nej, det vill jag inte; de äro så lika dig ... alltför lika, ty de
visa allt vad du döljer, och det är genom dem som hämnden en gång skall
drabba dig ... hämnden för allt ont du gjort ... jag minns när du
ruinerade Kilo och jag skäms nu att jag icke röjde dig ... Du plundrade
Falkenström ... vem har du inte plundrat?
Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky för mannen
ökades. Hon kände på sig att han förehade något ont därnere vid
skrivbordet. Och en dag citerade hon på måfå några uttryck ur hans
manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om
natten och snokat i hans papper, varför han sedermera alltid höll dem
inlåsta. Men när hon en annan gång sade ut hans tankar innan de kommit
på papperet, då började han reflektera, men slog snart bort det med att
det var en slump. Dock blev han rädd för henne och undvek hennes
sällskap. Hon blev slutligen liggande ensam däruppe. Pojkarne gick icke
heller dit, dels därför att hon icke ville se dem, dels därför att de
tyckte det var olustigt.
En natt då Zachris låg vaken i nedre våningen hörde han Jenny stiga upp
och flytta på skrivbordsstolen. Därpå blev en lång tystnad, dock
avbruten av små knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka
flyttades, som sker när man sitter vid ett bord och skriver. Att hon
satt vid skrivbordet, det hörde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tänk
om hon skrev testamente eller sina bekännelser!
Han som aldrig ville överlämna sitt öde åt slumpen, smög upp för trappan
och tittade i nyckelhålet.
Hon skrev verkligen.
Utan att vända sig om, sade hon med tydlig röst:
-- Du ska inte lyssna vid dörrn; jag skriver bara ett brev, och inte
alls några memoarer.
Skamsen men icke utan ett drag av medlidande inträdde Zachris i rummet.
Lådor voro öppnade, och oreda märktes överallt!
Hög, klar och värdig, vände hon sig på stolen. De sista åtta dagarne,
under vilka han icke sett henne, hade så förändrat hennes utseende, att
han blev slagen, och hans första tanke var: Hon kommer sig, jag är
förlorad!
-- Var inte rädd, svarade Jenny liksom på hans tanke, jag kommer mig
icke. Resten får du tänka dig! Någon skandal skall jag icke göra.
Förebrå dig ingenting, men stör mig icke i mitt förehavande. Jag är
trött och vill bara sova.
Zachris försökte hitta på något passande som invändning, avrådan,
filosofisk tröst eller dylikt, men han kunde icke ljuga inför dessa
ögon, och han drog sig tillbaka, i det hela belåten med expeditionens
utgång.
Länge hade han haft klart för sig, att hon måste dö. Det besvärliga
vittnet, den enda som kände hans tankar, medbrottslingen, åklagaren, den
fruktansvärda som kunde beröva honom äran bara med den lilla manövern
att gå ur huset -- hon måste dö!
Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans
synliga förvållande.
* * * * *
Han hade väntat i åtta dagar och nätter, lyssnat till varje ljud
däruppifrån, och själv gått upp; men när han då icke kunde dölja sin
otålighet, svarade hon:
-- Var lugn, det skall ske, men jag måste bereda mig. Jag ligger
nämligen och tänker på allt vidrigt, jag upplevat för att öka livsledan,
och jag måste först utrota dig ur min själ och min kropp, annars får jag
dig med på andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra
sidan är, därför kommer du att stanna på den här stranden, där du trivs.
Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och där har
jag råkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga
människor, som levde i plikter och försakelse, men tåliga i hoppet, icke
väntande någon sällhet, härnere. Jag däremot, som råkade in i din och de
andras trollkrets, jag ville ha det _nu_, här, sedan du och de andra
berövat mig hoppet om där! -- Vet du, jag undrar ibland om era böcker
äro till nytta eller skada. Ni poeter stå ju utom liv och samhälle, ni
äro som fåglar levande i luften, och skådande ner på värld och
människor. Kan ni se rätt på tingen? Kan era luftiga läror ha någon
tillämpning på det tunga jordelivet? Ert arbete är ju lek och ert liv en
fest? Ni föraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne
och laglydige för servila lymlar, de tåliga för fege, de lidande för
hycklare. -- Jag förbannar den stund jag råkade in i er zigenarvärld med
dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som öppnat mina ögon,
återgivit mig hoppet och tron på ett bättre ...
-- Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste Zachris.
-- Ja, det är han, den bäste och därför den mest föraktade. Han skriver
till mig och jag till honom, han har återgivit mig åt mänskligheten,
sedan jag gått vilse i er djurgård, ty djur voren I och nu skiljas våra
vägar. Jag ber dig aldrig se till mig mer, ty jag avskyr dig som det
onda, din person stinker för mig, fastän du icke märker det själv; och
när du vidrör mig med dina tankar, bränns det som nässlor på min kropp.
Farväl!