Det var julafton i klostret, och i biblioteket sutto greve Max, Kilo,
Falkenström och Revisorn. Man höll tankeövningar, och Kilo var nu i tur
att läsa sin första dialog, som hade följande lydelse.
* * * * *
-- Vad är sanning?
-- Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med
verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer
med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om
verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du
säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan
kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men
du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om
däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare
i detta fall. Däremot, om du säger att det är 2 maj i dag, och vår
datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det
ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj
efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi
underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla
stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi
det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt förhållande av enklare art
är oberoende av åsikter. Att ett barn icke är en fullvuxen är ett
faktiskt förhållande (trots det att underbarn finnas), och blir
oberoende av åsikter. Om det nu i dag är införseltull på siden, så är
det ett faktum, för vilket man böjer sig, oberoende av åsikterna om
tullens berättigande. Ett faktums berättigande eller natur kan bli
föremål för åsikter, medan faktum kvarstår oberoende.
Att kvinnan är till för att föda barn och vårda dem är ett faktum. Att
George Sand skrivit romaner är ett annat faktum. Detta senare faktum
upphäver icke det förra; båda fakta äro sanna och bådas bestånd äro
oberoende av åsikter.
Blir däremot frågan om värdet till exempel av Wagnermusiken, så kan det
bli tal om åsikter, ty här föreligger ett sammansatt faktum.
Först ställer sig förfrågan: vilken Wagnermusik menar ni? -- Flygande
Holländaren är vacker musik, men det är ännu icke Wagners egen, ty i den
följer han Meyerbeer. Lohengrin är tråkig och futtig, ty svanmotivet,
ehuru fem takter vackert, upprepas så ofta att man känner kompositörens
misère. Leitmotiv är icke nytt, ty guvernören i Don Juan har redan sitt
leitmotiv som karaktäriserar honom. Meistersinger är ful, banal, barock
och efterklangsmusik, men pjäsen går fram på Hans Sachs' populära
personlighet, på oppositionspatos mot det föråldrade som vill härska och
trycka ner; här skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att
Wagnerianerna finna en apologi för deras mästare och ett hån över
motståndarne. Vad nu beträffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling
av harmonierna, så finns det ingen uppfinning och ingen utveckling.
Överflödet på basuner och annan mässing, som överröstar sångaren, är en
råhet och smaklöshet, som endast sårar ett musikaliskt sinne; det är
krigsmusik för exercisfältet, men icke ackompanjemang till lyriska,
erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna beträffar, äro de
antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller äro de fula,
otillåtna. Det finns i naturen otillåtna saker. I gamla testamentet
förbjuds att plöja med oxe och åsna tillsammans, dels därför att åsnan
är ett perverst djur; där förbjöds även att så i vingården eller
överhuvud utså olika växter tillsammans, emedan det var mot deras natur
och kunde ge anledning till dåliga korsningar. Wagner sammanför toner
»mot naturen», och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som
hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga
toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av
härsklystnad och av brist på smak, i saknad av skönhetssinne, med ett
ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmästare, som
ville anföra egen musik.
Vilka äro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?
Alla tyskar äro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han
steg upp först i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmännen kunde
först icke bli Wagnerianer av naturliga skäl; fransmannen älskar välljud
och älskar icke Tyskland. Men när de trettitusen tyskar som äro bosatta
i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgången, så följde de yngre
fransmännen med, dels av oppositionslusta mot sina äldre, dels emedan de
voro för svaga att motstå det oerhörda suggestionstrycket. De läste dag
ut och dag in att det var modärnt, och att det var gammalmodigt att icke
förstå Wagner. Wagners mästerskap blev axiomatiskt, och om en person
icke tyckte om Wagner påstods han icke »förstå» Wagner. Alldeles som när
hundägaren säger att man »är rädd» för hans hund, under det man bara
avskyr den.
I allmänhet råkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. När en
obetydlig, intetsägande människa icke kan bli något betydande, säger han
sig vara Wagnerian; därmed har han adlat sig och är ju något. Men om
_du_ också uppger dig vara Wagnerian, så blir du hans efterföljare. Han
är Wagnerian, och du är _också_ Wagnerian. Därpå upptäcker han att du
icke är riktig Wagnerian, efter som du icke »förstår» den rysliga
Götterdämmerung, och då är han över dig, och du är under honom, vilket
var huvudsaken för honom. Har du nu till på köpet endast hört Wagner i
Berlin eller München, så duger du inte; du måste ha hört honom i
Bayreuth, fastän han ges bättre i Berlin.
Här synes således vara svårare att utleta sanningen, då åsikten om
Wagnermusikens värde är byggd på så komplicerade motiv; subjektiv
maktlystnad, rådande intressen och passioner, nationalitet, masstryck,
fåfänga. Annat är förhållandet då man skall bestämma kvinnokönets värde
i skapelsekedjan. Där kan lösningen ske med matematik, och när jag löst
problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag löst det rätt. Det
kan lösas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene
snittet: den mindre (barnet) förhåller sig till den större (kvinnan) som
den större (kvinnan) förhåller sig till det hela (mannen) eller:
a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.
Om man då svarar att kvinnans värde 3 är variabel, och att kvinnan kan
genom uppfostran upphinna mannen, så är man i stånd medelst matematik
bevisa detta vara falskt.
Mannens (A) hastighet är nu 5 och kvinnans (B) 3. Frågas när skall B
upphinna A? Svar aldrig, om nämligen A bibehåller sin initialhastighet.
Detta visar erfarenheten att han gör, ty all nydaning på alla områden i
vår stora tid har skett genom högt stående män, trots det att kvinnan i
två mansåldrar fått samma uppfostran som mannen. Att kvinnan icke kan
bibringas denna övertygelse beror på svaghet i förståndet. Mannens
medfödda artighet mot könet bidrager också att hålla kvinnan i detta
tillstånd av självbedrägeri. Han sätter ju henne alltid skenbart över
sig, beundrande hos henne den enda färdighet han saknar: att föda fram
barn, trots det han äger den större färdigheten att avla barnet, det
vill säga ge det aktuell tillvaro.
I dagliga livet äro människorna mycket benägna att beskylla varann för
att vara lögnare, vilket kan bero av åtskilliga orsaker. Det finns
nämligen dagens villfarelser, som blivit invoterade som axiom, alltså
sanningar så självklara att de varken behöva eller kunna bevisas. Det
finns klasslögner. Sålunda anser underklassen alltid att överklassen
består av tyranner, obarmhärtiga, blodsugare; och överklassen är alltid
övertygad att underklassen är sämre folk, omoraliska, tjuvaktiga,
lögnaktiga. Det finns nationella lögner. Sålunda anse finnarne nu för
tiden (men icke för tio år sen) att de godmodiga ryssarne äro skurkar
och människoätare, under det ryssarne anse finnarne vara falska,
baksluga, inbundna, hämndgiriga. Finland som varit ryskt land sedan 1810
(Sverige har sedan dess begråtit sitt förlorade Finland) måste ju styras
av en guvernör, såsom erövrat land. Denna guvernör må bära vilket namn
som hälst, detta namn blir ifrån nomen proprium ett appellativum eller
synonym för bödel. Pöbeln skall alltid med Bobrikoff mena en bödel,
Bobrikoff må vara aldrig så hygglig karl. Det är ett pöbelaxiom! Därför
kan pöbeln skriva så här: »Professor W. hyllar Bobrikoff», och genast
bli förstådd av pöbeln, som tolkar det så: »Professor W. hyllar en
skurk, alltså är professor W. också en skurk.» Att först bevisa det
generalguvernören över Finland är en skurk, det behövs inte för pöbeln.
Det är nog att han utvisat upproriska undersåtar, samt trotsat landets
lagar och varit sin herre en trogen tjänare.
Samtidigt har man i »vårt fria land» fängslat två framstående politiska
personer för några förlupna ord och i den frisinnade jury som dömt dem,
ha sutit män vilka begråta finska folkets tyranniserande av ryssarne.
Hos dessa män synes således icke frihetsbegäret såsom sådant vara så
stort för de egnas vidkommande; och frihetsträngtan för finnarne kan
kallas snobberi, feghet för opinionen och sådant.
Att mot sin övertygelse arbeta för en sak man ogillar, är lögnaktigt;
att få visa sig i têten för en rörelse eller att göra sig grön är ett
vanligt sätt för sanningens bortkollrande.
Men det finns saker som varit sanna, och icke längre äro det. Filip
nödgades för tio år sedan göra ett ackord med sina fordringsägare.
Ovännerna kallade det cession, men cedera bonis är att avträda sin
egendom till borgenärerna; den som får ackord beviljat, avträder icke
sin egendom och har följaktligen icke gjort cession. Ovännerna krängde
således på sanningen. Nåväl på sjunde året hade Filip betalat icke
allenast ackordets sextio procent utan även resterande fyrtio. Men han
underlät att tala om det för ovännerna, och de fortfara än i dag kalla
honom en cessionant som icke betalar sina skulder. Att han icke betalat
sina skulder var sant för tio år sen, men är lögn numera, sedan
betalningen skett.
Det finns oregerliga subjektiva människor, vilkas tankar endast kunna gå
på räls som en spårvagn. De förmå därför icke väja för en mötande eller
ta av en sidogata. Dessa vilja alltid få sak mot sina vänner, beslå dem,
stuka dem; de taga icke skäl, höra icke motskäl, gå på i ullstrumporna
oförfärat.
Filip skulle gifta sig, och köpte möblemanget hos den store Levi, som
har det bästa. Nåväl hans vän Andreas kommer på besök; skådar och talar.
-- Ja, det här är icke dåligt, men du Filip, du skulle ha köpt hos Levi
...
-- Jag har ju köpt det hos Levi ...
-- För sir du, Levi tar direkt ifrån Paris ...
-- Jag har ju köpt det hos ...
-- Och när man sätter bo nu för tiden skall man icke köpa gammalmodiga
saker. Det här är från 70-talet och liknar klädståndsmöbler ... Nej du
skulle ha köpt hos Levi!
-- Jag har ju köpt det hos ...
-- Sir du, l'art nouveau, det är ny, absolut ny stil.
-- Det _är_ l'art nouveau ...
-- Men du har alltid haft smak för det gamla ...
-- Det _är_ l'art ...
-- Och du skulle sett min salong ...
-- Jag _har_ sett den ...
-- Varför kom du inte sist när jag bjöd dig? Jag bor på Strandvägen ...
-- Jag var ju hos dig ...
-- Jag vet att du är svår att få ut ur din håla, men till mig tycker jag
du kunde komma ändå, vi som ha så mycket gemensamma intressen ... och
där ska du få råka Harald Äppelsvan ...
-- Jag har råkat Äppelsvan hos dig, på Strandvägen ...
-- Det är en talang ska du tro, men du känner honom inte ...
-- Jag känner honom sedan tio år tillbaka, och är _du_ med honom ...
-- Det är den hyggligaste karl jag vet, och du skulle bara läsa hans
sista bok ...
-- Jag _har_ läst hans sista bok ... så mycket mer ...
-- Det är en bok ska du tro, den stora konsten, breda linjer ...
-- Jag har skrivit recensionen om hans bok i tidningen Brödrafolkets väl
...
-- Jag sätter den högst av all modärn litteratur ... Där finns ett
kapitel ...
Nu inträder Filips unga fru. Andreas kastar sig genast över henne, gör
henne till sin förtrogna och till mannens avgjorda motståndare,
våldtager hennes känslor och med överseende medlidande spårar han in på
sina räls med henne inspänd i sin sele.
-- Hör du Laura, _varför_ lät du inte Filip köpa möblerna hos Levi ...
Laura vill inte vara oartig, och då Andreas är deltagande, blir hans
röst så sympatisk att han får gå på, under det Filip blir stum emedan
han icke vill göra Laura ledsen.
Andreas missbrukar bådas godhet och går på med Laura som medbrottsling:
-- Om Filip hade sett min salongsmöbel, skulle han bränna upp det här
skräpet, men han vill ju aldrig komma till mig. Jag talte nyss om att
jag bor på Strandvägen, och att Filip skulle få göra bekantskap med
Äppelsvan hos mig, och Filip skulle få låna hans sista bok. Det är en
bok må du tro ...
-- Jag har läst den, faller Laura in för att få kontakt ...
Men Andreas spelar orrspel och hör inte ...
-- Det är den största bok som är skriven, och den är skriven för dig
Laura. Där finns ett kapitel ...
Jungfrun anmäler att herrskapet är serverat.
* * * * *
Det finns folk som ljuger på sig själva och av flera grunder. Som vi
alla gjort det någon gång, begagnar jag ordet vi i det följande.
Vi känna oss förintade i ett stortalande sällskap och vi kasta oss opp
med att göra oss till hjälte i något tvetydigt äventyr, i nödfall ett
brott.
Vi behöva trösta en vanlottad och vi dikta på oss hans lyte för att
lätta bördan. Men där ligger faran nära att den tröstade är en spjuver
som också har ljugit på sig själv, och då kan en härva av lögner trassla
till sig.
Filip är av naturen icke mörkrädd och icke Andreas heller, men under det
Andreas berättar en spökhistoria i ett sällskap av damer, får Filip det
intryck av damernas leenden att Andreas är mörkrädd. För att hjälpa
honom, slänger Filip ut en livboj.
-- Jag, må du tro skulle inte våga gå ensam uppför vindstrappan om jag
också hade lykta med mig.
Andreas spetsar öronen och har gott minne för andras svagheter, på vilka
han kliver upp.
Ett par timmar senare när gästerna äro utpratade och tomma som
utspritade ärtskidor, griper Filip i stora påsen och tar fram en
hjältedat om sig själv och en lös häst som han råkade i en mörk skog.
Historien gör succes, så att Andreas känner sig under, och vill kravla
sig upp på den andras rygg; stryker en smocka på Filips hjältedat,
sablar ner honom med hans egen huggare:
-- Det tror jag inte; du som är så mörkrädd att du inte törs gå i
vindstrappan med lykta!
Filip som icke var mörkrädd, blir det nu för livstiden i Andreas' och
sällskapets ögon. Detta därför att han ljög på sig själv.
Det finns ännu mera invecklade fall av lögn. Så har det hänt att en lögn
genom oförutsedda omständigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit
att hans dumma pjäs skall spelas på teatern; denna lögn har han lånat
pängar på, och går nu med ont samvete. Så blir pjäsen spelad; sagan blev
sanning, och lille Saul har så gott som icke ljugit. Den gången hade han
tur!
Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten;
så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola
anföras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den
kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes
lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära
och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning,
förvaltning, styrelse, politik och religion.
Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö,
smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån
av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke
blir den smutsig som lögn och rinner bort.
* * * * *
-- Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas värld, och i sofisternas
tidevarv, där Sokrates, tänkaren, alltid skall tömma giftbägaren. Men ni
teosofer ha en annan förklaring på lögnens konstanta bestånd.
-- Du menar när Brama lät förföra sig av Maja till fortplantningen. Det
var himlens syndafall, för vilket vi få bota. Men det gudomliga urämnets
beröring med jordämnet alstrade endast en fantomvärld av halvhet och
overklighet. Därför har Plato rätt när han anser våra idéer om tingen
vara det sanna, verkliga, och tingen själva endast schematiska
skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har
bäst sagt det: att materien saknar verklighet. Därför äro våra dagars
materialister så långt från sanningen, att de äro på andra sidan. Ni ser
ju dessa förtvivlade utan styre driva omkring; de gå i mörkret och stöta
sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vända ryggen åt urbilderna och
se bara avbilderna. Därför dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och när de
icke vilja tjäna gud i kärlek skola de slava hos Omfale i hat.
-- Rätt har du, men dessa materialister ha dödat själva materien, på
samma gång de dödat sig själva. Man kan nämligen icke tvista med dem om
själens odödlighet som de förneka. Det är ju möjligt, att deras själar
skola dö eller förintas, efter som de känna det så. De kanske ha begått
andligt självmord. -- Om ni tillåter, och vinterdagen är lång, skall jag
läsa min sista dialog om materien som levande väsen.
Han läste följande.
* * * * *
Man har gjort en kort resa, och kommer hem för att återfinna sitt
efterlängtade rum. När man träder därin är det främmande. Ingenting är
rubbat, ingen rengöring, ingen skurning har skett, men rummet är
förändrat. Något kallt, tomt slår en till mötes; det motsvarar icke den
bild man gjort sig under frånvaron, och man känner sin egen person
främmande för omgivningen, men denna förnimmelse växlar så hastigt med
den förra att man icke vet vari förändringen består, om det är i rummet
eller i ens person.
Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten på en fest, och
kommer hem på morgonen vid dagsljus, då får man ett annat intryck. Även
om man varit i gott sällskap, haft oskyldig glädje eller lärt nytt, är
återseendet av rummet rent av hemskt. Den orörda sängen med sina vita
svepdukar står där som en anklagelse; det känns som om ett brott hade
blivit begånget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga sömnen,
som förnyar och pånyttföder, är kränkt i sin hälgd; det är mer än en
försummad plikt som tynger; det känns som en oersättlig förlust; men man
skäms tillika, skäms så att man vill förintas eller förinta sig själv.
Kanske man försummat något man icke vet, ett möte i drömmen där man
kunnat lära visdom, ja det känns som om man låtit någon vänta på sig
förgäves, och det är kanske denne okändes smärta man nu erfar.
Man möter sin utsövda tjänare och ser dess klara blickar, lugna samlade
väsen efter en utsövd natt, och man skäms ännu mer; man förödmjukar sig
och avundas den ringa arbeterskan som i detta ögonblick är en
överlägsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprängda ögat vars
pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, så känner man icke igen sitt
ansikte. Där sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under
natten, ja man kan vara totalt om-maskerad då man umgåtts med en stark
personlighet, efter vars ansikte man inställt sitt eget under de många
timmarne.
Ett okänt brott är begånget och man erfar ångesten att bli upptäckt; man
väntar sig en dag full av olyckor, och lägger man märke, skall man se
att den dagen medför tråkigheter. Det står något förargligt i
morgontidningen, man mottager ett dåligt brev, kanske underrättelsen om
en olycka. Känslan av skuld är så stark att man tål allt under dagens
lopp; man dricker dåligt kaffe utan att våga klaga, man mottager
förödmjukelser utan invändning, och man gör sitt arbete med en
förtvivlans iver för att liksom gottgöra.
Jag vet en ung man som kom hem i soluppgången, och när han möttes av sin
kanariefågels glada morgonsång, så tog han fram sin revolver och sköt
fågeln. Långt efteråt, då han sökte reda sina intryck, förklarade han
att han först tänkt skjuta sig själv, dock utan att ha begått någon
dålig handling under natten; längre fram i tiden ville han minnas att
fågeln liksom föreställde hans onda samvete vilket han ville döda. Men
när han vaknade på förmiddagen, grät han vid åsynen av den döda fågeln,
dock utan att ångra gärningen. »Någonting måste dö!» Mera kunde han icke
säga.
[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer,
särskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]
Man kan även vara så länge borta från sitt rum, och i så fula ärenden,
att man med fasa flyr det och icke kan återvända. Man mötes av något
okänt, som tagit rummet i besittning och som tränger en ut; det sitter
någon i ens soffa, som man icke ser, och denna någon är en hamn av ens
jag, men hotande; en utbrytning av ens bättre jag, som med förakt och
förebråelser jagar ut den förnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan även
möta främmande väsen, dåliga alster av ens person som i det övergivna
tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa äro icke goda att möta,
ty de äro öknarnes, de brända tomternas, ruinernas, tystnadens och
tomrummets barn.
Den som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar
med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och färger. Och
när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även
andra med öppna ögon kunna se det. Om han nu hemför en maka, och där
födes ett barn, då blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De
tre, maken, makan och barnet äga det; icke tillsammans, och icke så att
en var äger en tredjedel, utan en var är ägare till det hela, utan att
kunna avyttra det; och det finns intet räknesätt som kan klargöra detta
förhållande; det går icke med bolagsräkning, ty här existerar intet
bolag. Det är familjens outgrundliga hemlighet, det är treenighetens
problem. När det därför brister, då blir det oreda i universum och hela
naturen ropar »ve»!
Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför
en rubbning, en magnetisk störing i samlivet. Möblerna själva få lynnen,
och fordra den vårdande handen. Så länge kärlek och ordning härska, så
skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en sköld, är husets
ära; men när första ringen syns efter det otorkade glaset, då skall man
ta sig i akt, ty snart följer flera; och en vacker dag har man en
krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brödet, mödornas
lön och vilans bästa stunder.
Kommer hat och kiv i huset in, då ryker salslampan, då brinner brasan
ojämn, så att man icke får skjuta spjället, då mörknar mässingen, då
blir pianot ostämt och salsklockan slår på olaga tider. Uret är känsligt
som ett levande väsen; det mäter ut tiden och knäpper sina sextio slag i
minuten som människohjärtat; det ställer in sig efter ditt hjärta och
sinne, och det råder över husets ordning. Det har satt sig i rapport med
de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika många kuggar som stjärnorna
behöva timmar att välva sig kring jorden, som solen behöver minuter för
att rycka fram en grad. Uret står i förbindelse med världsalltet och
evigheten, med människohjärtat och timligheten.
Kommer hat i huset, då kan uret slå sju för tu, då kan det stanna mitt i
veckan, och det bådar ont; det kan mucka och skråla mitt emellan slagen,
då det eljes blott ger en suck fem minuter före; och det kan slå tretton
slag, som betyder en varning. Salsuret hänger över pianot och älskar
takt, rytm och harmoni; när det får höra vacker musik, så aktar det sig
att störa; då slår det slaget så diskret som om det lade band på sig;
men när det får höra ful omusikalisk musik, då kan det slå mitt i ett
pianissimo och på ett sådant utmanande sätt som om det ägde förstånd.
Får det höra Beethoven, då kan det hända att dess slaghammare börjar
spela med på en viss ton i basen, det kan icke hålla sig, utan vill vara
med i jublet och sorgen.
Pianot är urets vän och frände, men pianot är ändå mera känslofullt och
kinkigt. Pianot är kinkigt på människor, både på den spelande och på
åhöraren. Det tål inte hårda händer, och det gör sig dövt och stumt
under den elakes fingrar. Det blir förstämt i vissa åhörares närvaro som
det icke tål, ty det känner var antipatier och sympatier finnas. Under
den mjuka och rena handen kan det sjunga och gråta, och vid gott lynne
härmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark själ kan få det
att dundra som åskan, och det är icke den grova handen som tar fram de
starkaste ljuden.
Det finns pianostämmare som förstämma pianot. Strängarne äro på vanligt
sätt uppskruvade i normalton, ingen förändring är vidtagen, men
instrumentet klingar icke; det lider av beklämning; en främmande hand
har gripit in och rört om i alla dessa stämningar som magasinerats under
ägarens eller ägarinnans händer, i sorg och glädje, i goda och onda
dagar. Pianot har förlorat något; man kan icke förklara't, men det är
så. Efter en tid är det inspelat igen, dess ackumulator är laddad med
fysisk kraft, det hårda träet, som en gång var levande växt, har samlat
dina känslor och ger dem nu tillbaka förstärkta. Det är nog samma
förhållande med gamla fioler; icke träets ålder eller instrumentets
konstruktion gör fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig bröstkorg,
mot ett struphuvud i århundraden, burits på en arm, smekts av en hand.
Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, från barndomens första
skalor med tårar till artistens triumfer med applåd för öppen ridå; den
skall ha suttit i kapell och givit mästerverk. Samma fiol under andra
öden, på bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli något
utmärkt instrument. Därför kan man icke göra en cremonesare, men man kan
älska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir
den en personlighet, får något av levande väsen, blir förmänskligad,
förandligad, så att hästtaglet och fårtarmen förlora sitt animala, och
växtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en
lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster höras från seklernas
djup. Kanske det är hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I
sig självt kanske målningen icke var så mycket värd, men när
generationer stått i beundran framför denna tavla, så hava de befruktat,
kanske ruvat detta embryo; tiden och människorna hava givit patinan.
När man under sommarvistelsen på landet har utackorderat sina krukväxter
hos en trädgårdsmästare, så väntade man ju att återfinna dem frodigare,
då de haft tre månader att växa på under en fackmans vårdande hand. Men
så är icke förhållandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastän de
haft bättre vård. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller
matmodren; kanske de tvinat av hemlängtan, till den vanda bostaden, den
vårdande handen, de talandes röster, hemmets musiknöjen, barnens
pjoller. Varför icke, då de äro levande väsen, som födas, älska, växa,
föröka sig och dö? De äro ju skapade som djurkroppen, hava lika
vävnader. Deras bastfibrer äro komplett lika »glatta» muskelfibrer;
deras streckade kärl likna arterer och deras punkterade likna vener;
silrören äro analoga med de högst utvecklade nerverna; de föra lymfkärl
understundom, och på roten ha de tarmludd; snittet av ett valnötskal är
komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktämnet är ju en livmoder med
äggstockar och frömjölet är sperma. Vari består då olikheten? Däri att
växterna reagera långsammare än djuren, och därför äro svårare att
observera. En avskuren röd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros
rodnar icke av vrede; men om där är hat i huset så tvina de innan sol
går ned. Rosen ler och skiner hos förlovade och nygifta, så länge kärlek
råder, kan till och med tåla tobaksrök och dåligt vatten, bara kärleken
råder; men kommer hat, då svartnar den röda och då gulnar den vita.
Under en ond människas hand trivs inga rosor och inga andra blommor
heller. Det finns människor som icke tåla blommor utan pina dem, ge dem
för lite vatten så att de halvdö, och rädda dem sedan i sista stunden.
Sådana människor äro vanligen djurvänner som stjäla de bästa bitarne
från barnen och kasta dem för hundarne.
Tulpaner äro ett lustigt folk som älska ljus, glädje och musik. Om man
spelar för dem, så gapskratta de, sträcka sig ut över vasens kant som om
de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med
vidöppna munnar som om de ville dricka vinångor, men när lamporna
släckas så sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fågelkull och
sova ut framåt förmiddagen. Ha de fått för mycket vin och tobak så äro
de illamående dagen efter, men de repa sig bara de fått sova ut. De äro
vänner med påsk- och pingstliljor så att de trivas i samma glas. Rosen
däremot tål ingen blomma i sin närhet; hon älskar endast människan, och
en avskuren ros kan hålla sig en halv dag, vid en älskande kvinnas barm,
där hon till och med fortfar att växa och slå ut.
Det finns en tämligen ny och allmänt bekant husväxt som heter
Aspidistra. Det är en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga
blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram på
bladstängelns översta del för att nå upp till ljuset. Men Aspidistras
blommor skjuta från roten, och ha därför något underjordiskt i sin
natur; de se ut som klippta ur kött. Växten är osympatisk, emedan han
hatar ljuset, men han äger en förtjänst; han är tålig; tål mörker, damm,
rök och matos. Mat synes han älska och därför finns han i alla
källarlokaler och på matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem år
på ett skåp i ett halvmörkt rum.
-- Blommar aldrig den där växten? frågade en gång ägaren sin tjänare som
skötte den.
-- Jo, den har blommat fem gånger på dessa fem år.
Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en
kryptogam; men bladen kunna även göra rörelser som reptilen; skruvande
sig i luften, skevande, buktande sig, ärggröna, ibland rostande, ibland
vitstrimmiga. Den är inte något gott väsen, men den har som sagt en
förtjänst; den tål allt för att få nöjet att leva.
* * * * *
Två Fenixpalmer kommo in i ett hus när stormen gick; de skulle bara
fylla två avgåendes platser. De sågo något knutna ut, men voro eljes
kraftiga, något vresiga kanske. I två år, medan stormen pågick stodo de
i knut, sköto intet nytt blad; de gamla bladen blevo träiga, vassa som
taggar; och när man kom dem nära stack man sig; de hade en förmåga stå i
vägen överallt, och slängdes därför hit och dit, men som två järnris
syntes de var de kommo. Så började den ena torka och överfölls av mask
och svamp samt avgick med döden.
När slutligen stormen gått över och det blivit lugnt i huset, insåg
ägaren att den överlevande måste ha en större kruka och ny jord om den
skulle kunna räddas. Då han lyfte upp den stackars fången ur krukan och
såg hur de vita rötterna trängts ihop och slingrat sig om varandra som i
tarmvred, nästan utan jord, då förstod han vad den lidit och hur den
andra pinats till döds. Så fick den sträcka på sig; och den svarta
sammetslena myllan slöt sig om de blottade inälvorna sårläkande,
närande. Som fågeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, löste knuten,
sköt bladen ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarne till
flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka småblad, tycktes njuta
av tillvaron; och den som kan njuta, kan väl också lida, och därför
skall man icke pina växter.
Men när ägaren såg i almanackan, fann han att dagen bar en kär persons
vackra namn. Och han sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag,
till din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!
Men det var en annan palm, en liten solfjäderspalm från ön Bourbon. Den
fick sin plats i ett solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han
sträckte ut sina händer välsignande om afton och morgon, och när huset
blev välsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det
kom till som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut sig som en
hand, sträckte sig över vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det
bråkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i
ofrid, utan hotade gå sin väg igen.
Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan
reste sig ur jorden så man såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den
ville gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man mokade myllan
omkring dess fötter, den ville bestämt upp ur jorden, bort, långt bort.
Och när det lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen, hela
sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i kökskammarn och dog utan
att någon frågade efter dess sista öden.
* * * * *
Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmänniskor,
hade gjort upp sitt förflutna och börjat uppfostra sig under Max'
personliga inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog, som
egentligen var en tvekamp mot honom själv, och innehöll en bekännelse.
* * * * *
-- Mina vänner, började han, det har alltid i mitt författeri varit ett
missförstånd mellan mig och mina läsare. De ha nämligen trott att jag
bara straffat dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv. För att
få skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har
nämligen förefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för
mig, för att jag skulle få se det från alla facer. Detta försonade mig
med olyckorna, och det lärde mig att fatta mig själv som objekt. När jag
nu i min lilla diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag mig
själv, mest mig själv. -- Får jag börja?
-- Börja!
* * * * *
Första höstmorgon man kommer ut och ser träden nakna erfar man en känsla
av ödslighet, saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man nya
horisonter; man ser igenom, ser längre bort och blir befriad, finner det
luftigare och vidare. Därpå upphör man att erfara något, förrän
rimfrosten en vacker morgon har lövat träden med något metalliskt i
rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande, beslöjat; de svarta
skeletten äro idel ljus; det är icke löv, men kristalliserade knoppar,
hängen, blomax. Och så blir det tö igen, allt är som förr, och man ser
ingenting mer, saknar ingenting; det är som det skall vara.
Men det har hänt mig i vintern att jag kommit ut en morgon, och i ett
ögonblick varseblivit trädens nakenhet, saknat lövverket, förvånats över
att det icke fanns där, liksom om jag väntat finna det på sin plats.
Därpå har jag frågat mig varför jag väntat mig grönskan. Om jag under
förflutna natten så livligt hade drömt mig i gröna landskap att jag på
den grunden _sett_ tomheten, då vore saken förklarad, men när fallet
icke varit sådant har jag undrat vidare: om jag verkligen haft drömmen,
men glömt den. Om jag glömt den, visar det ju att jag icke drömt livligt
nog för att märka kontrasten efteråt. Jag har då undrat om jag varit
någonstans med min själ medan kroppen sov. Och när jag på morgonen efter
en genomsoven natt vaknar med ont samvete och med ett bestämt intryck
att jag begått en dålig handling, frågar jag mig återigen var jag har
varit. När jag om natten »drömt» om ett brev och dess innehåll, och då
jag på morgonen mottager detta brev, frågar jag mig om jag varit på
posten och läst det.
Dessa frågor förbli nog tills vidare obesvarade och vi få nöja oss med
att samla iakttagelser och delgiva våra iakttagelser att andra må
jämföra dem med sina.
-- Tror du på andar?
-- Ja visst gör jag det; gör inte du?
-- Nej, inte kan jag tro på det som inte synes.
-- Nu talar du icke sanning, ty du tror på det som icke synes.
-- Gör jag?
-- Ja visserligen. Du ser träden röras, men du ser icke vinden som rör
dem. Är det rätt?
-- Det är rätt.
-- Du tror således på det som icke synes. Nu ser du min kropp röras,
handla med avsikt, besöka arbetsrummet på bestämda tider, och du ser
honom avhålla sig från dåliga ställen, undvika brottsliga handlingar o.
s. v.; tror du att det är kroppen, köttet, »sånt där man köper i
slaktarbon», som tänker, väljer, handlar? Det kan du icke tro, ty då
skulle din döda kropp fortsätta gå omkring och besöka ämbetsrummet o. s.
v.
-- Vad menas med död kropp?
-- En kropp vilken anden har lämnat.
-- Vad menas med ande?
-- Kroppens energi, livgivande princip, medvetandet, tanken, viljan, med
ett ord det osynliga som gav kroppen liv.
-- Och det kan inte dö?
-- Nej, liv är ju liv, och kan icke vara sin motsättning död. För övrigt
tror du på energiens oförstörbarhet?
-- Ja! Ehuruväl det här med radium börjar tala emot.
-- Gör det det? Jag tycker tvärtom. Radium _liksom alla fosforescerande
ämnen_, alstrar ljus i oändlighet utan att minska volym. Därav synes ju
energien vara outtömlig och oförstörbar, och således skall energien som
ger kroppen liv och rörelse vara oförstörbar, det vill säga själen eller
anden vara odödlig. Och om anden är odödlig och förer ett självständigt
liv så tror jag på anden, alltså andar. Och det gör jag med större skäl
än du tror på kroppar som ruttna och försvinna bara de komma i jorden.
-- Vad menas med tro på?
-- Vet du inte det? Eller skall jag behöva ge en definition, som bara är
en omskrivning? Men, om du så vill: jag tror på tillvaron av andar
eftersom de existera. Men det gör du också, eftersom du tror på kroppens
livgivande princip som är anden. Trodde du bara på kroppar, så skulle du
kunna ha ditt umgänge på körgården. Vi äro således ense, och vi tro på
anden, följaktligen på andar, efter som det finnes flera. Men därför
behöva vi icke tro oss vara andeskådare, ty anden var ju osynlig, och
kan därför icke skådas; vi tro icke heller på knackande bord och
psykografer. Men vi tro att två starka andar under vissa omständigheter
kunna förnimma varandra på avstånd, sända tankeströmmar, starkare än
Teslas strömmar, till varandra, utöva inflytande på varandra.
-- De strömmarne känna vi inte!
-- Det existerar många ting utan att du känner dem. För övrigt känner du
dem.
-- Jag har aldrig sett dem, hört dem, smakat eller luktat dem.
-- Har du sett värmet eller vinden? Nej; men du har stått under
föreläsarens, talarens, artistens inflytande. Du har applåderat dumheter
såsom kvickheter, du har beundrat det fula såsom skönhet, du har dyrkat
det onda såsom gott. Det kallas att förvända synen, och du har stått
under andras inflytande. Inflytande på avstånd har du också känt, fastän
du kanske har illa observerat det. Du har säkert känt andras ogillande
av ditt uppförande, utan att dessa andra yttrar sitt ogillande; du har
erfarit ett stilla välbehag i ensamheten utan att ha gjort dig reda
varför, men det har varit någon fjärran som tänkt gott om dig, talat väl
om dig. En berättigad, ogillande opinion kan krossa en offentlig person,
under det den rättsinnige och skuldlöse icke nås av pöbelns hån, den
okunniges förakt, eller skurkens intriger. -- »Om du vill lära känna det
osynliga så observera ytterst noga det synliga» säger Talmud.
Vardagslivet är fullt med mystik, men du observerar så illa; och du
skall vara naturalist för att kunna bli mystiker. Men det är inte bara
att stava, man skall »lägga ihop», annars kan du inte läsa.
-- Ja, men då kommer vi in på religionen. Vad är religion?
-- Vet du inte det? Eller vill du ha en omskrivning på den; men varför
omskriva, då man kan skriva? -- Du vet vad en religiös människa är, och
du kan skilja honom från en irreligiös, då vet du nog vad religion är,
utan att man behöver säga det. Eller kan du säga mig vad tanken är? Nej,
men du vet det ändå! Alltså till religionen! Du vet att religiösa tala
mest om andliga ting, alltså icke om kroppsliga. Köttet, »sånt där man
köper i slaktarbon», är ju icke andligt, alltså handlar religionen icke
om sådant utan om något andligt, följaktligen osynligt, och därför svårt
att bestämma. Man kallar det subjektivt, och det borde därför icke
diskuteras, lika litet som man diskuterar sin hustru eller sitt tycke
för en kvinna. Nu finns det som bekant många religioner, och det synes
som var och en hade efter sin fattningsgåva sin bildningsgrad eller sin
plats i kosmos.
-- Då kommer vi in på det översinnliga, och det förstår jag inte.
-- Gör du inte det? -- Jag har nyss uttalat flera tankar som du
förstått, och tankarne äro ju icke sinnliga, icke heller undersinnliga,
utan måste vara översinnliga, alltså förstår du det översinnliga mycket
väl. Och det du nu påstod, var osant, liksom det mesta du ger ifrån dig,
icke därför att du är en lögnare, utan därför att du inte kan tänka.
Nej, du kan inte tänka då du ljuger på dig själv och påstår att du inte
förstår det översinnliga, när du faktiskt förstår det. Religionen är
alltså något subjektivt som man icke borde diskutera ...
-- Men dogmerna kan man diskutera.
-- Vilka dogmer?
-- Till exempel den värsta eller den om helvetesläran. Tror du att det
finns något helvete?
-- Efter som det finns, så måste jag väl tro att det finns, annars blir
jag som bonden vilken säger i öppen diskussion: Jag förnekar faktum. Nu
blir en annan sak: vad menas med helvete? En människa som kommit ner i
förödmjukelser, motgångar, nöd, smuts, laster och brott, brukar säga:
det är ett helvete! även om han inte tror på ett helvete. Jag har hört
dig begagna uttrycket när du befann dig i ett orolighetstillstånd som du
knappt kunde hålla ut. Du som har varit i helvetet, du förnekar faktum,
när du förnekar det, ty helvetet är ingen ort, utan ett sinnets
tillstånd, vilket förvandlar allt omkring sig till ett inferno. Jag
minns när du misslyckades i allt vad du företog dig, när du icke fick
betalt för ditt arbete, när du förlorade hustru och barn, när du irrade
sömnlös omkring till bekanta, emedan du fruktade nattens fasor, då var
du efter egen utsago i helvetet. Och när du då i smyg grep till vår
heliga bok, och i den fann beskrivningen på ditt sinnes tillstånd, och
fick läsa om orsakerna till detsamma, då ändrade du uppförande; och med
ändrat uppförande råkade du i en annan sinnesförfattning, och därmed
ändrade sig verkligheten, fick en ljusare färg, lite glädje återkom,
motgångarne upphörde och du kunde le igen. Det läkemedel du då
begagnade, ser du det är religionen, så att den behöver vi inte
definiera mer. Men orsaken till ditt helvetiska tillstånd, den fann du
hos dig själv, och icke i någon helvetesdogm. Du vet således att
helvetet finns, efter du varit i det, och du vet att du kom dit
oberoende av dogmer. Alltså har du återigen pratat smörja, men du gör nu
aldrig annat.
-- Kan du förklara försoningsläran för mig, då?
-- Gjorde inte din lärare det i skolan?
-- Det var ingen förklaring.
-- Nå, så skall jag göra det i två ord. -- Om du har ådragit dig en
skuld som du icke kan betala, så lider du alldeles fasligt av det;
räntorna växa, omsättningarna fordra ny borgen, och du ser konkursen
nalkas. Då kommer en rik man i din väg och betalar din skuld för dig.
Det är satisfactio vicaria. Men för att du nu skall kunna njuta av
skuldfriheten fordras ju två saker. Först att du vet om eller tror på
den rikes välvilliga handling, ty om du inte tror på hans ord, så går du
naturligtvis på med dina omsättningar och ditt borgenskrångel, och då är
ju hans välvilja förgäves. Det andra villkoret för att du skall kunna
njuta av befrielsen är den; att du inte går och syltar in dig igen i nya
skulder. Är det klart?
-- Nå, men hedningarne och deras religioner?
-- Varje religion äger en subjektiv kraft för dem som tro. Om fem hundra
tusen vildar börja i dag att dyrka ett träd till exempel, så skall om
hundra år detta träd ha samlat psykisk och emotionell kraft så att det
kan vid åkallan giva ifrån sig kraft likt en ackumulator. Tror du icke
det? Tror du icke att samma eller enahanda lagar gälla för det psykiska
som för det fysiska? Borde det icke vara så, då eljes i alltet råder en
harmonisk lagbundenhet?
-- Det syns utgöra konsekvensen av våra nu gällande åsikter i
vetenskapen.
-- Nåväl, tror du icke att om millioner civiliserade människor i tusen
år göra sin andakt framför en bild som föreställer gudamodren, eller
gudasonen, tror du icke att den bilden blir en ackumulator som samlar
fromma känslors väldiga kraft, och att den _under vissa omständigheter_
kan meddela kraft åt den som är försedd med mottagningsbatteriet _Tron_?
-- Det vill säga göra underverk?
-- Jaha, just underverk; det vill säga meddela okänd kraft på okänt
sätt. Det vore ju icke märkvärdigare än Leydnerflaskan som ger känd
kraft på känt sätt, och vilken betraktades som ett underverk på sin tid
så länge elektricitetens natur var okänd.
-- Din logik är nog bindande ...
-- Men du ryggar för konsekvenserna. Då är det endast din feghet som
skiljer oss ... lägg bort den, och vi äro ense!
-- Jag är inte feg!
-- Då är du dum då! Ty dumhet är att icke kunna draga en riktig slutsats
av riktiga premisser. Addio!
* * * * *
Julbordet väntade med enkla traditionella anrättningar; och en gran
fanns även, klädd och tänd. Varje gäst hade en liten karaffin rött vin
framför sig, ungefär rymmande ett stort glas, eller så mycket som en
benediktinermunk får om dagen. Det fanns intet reglemente för detta
kloster, men »husets vanor» iakttogos, mest därför att man kände på sig
hur värden på stället önskade ha det; och som han sökte måtta och
besinning, skönhet i liv och leverne, så tryckte han sin prägel på
omgivningen, utan att de kände tvång.
Bordsamtalet gick med dämpade röster.
-- Varför de hata oss? »Emedan I icke ären av denna världen, därför
hatar världen Eder.»
-- Julgranen är ju offerträdet i vilket slaktade djurs och människors
kroppar upphängdes. Jag skulle vilja se våra renässanshedningar och
sista atenarn dansa omkring ett julträd med upphängda blodiga kroppar av
får och svin, och människor, stänkande blodet på altaret, där guden Frey
satt i mitten med sin phallus. De vilja ju så ha det. Barrabas i stället
för Kristus, Lingam i stället för korset!
-- Vadan detta onaturliga Kristushat i våra dagar? Är det hedningars
avkomma som dyka upp? Har Kristus upphört att förlossa och verka?
Swedenborg säger någonting om en yttersta dom som skulle ha fallit
ungefär i hans sista tider, och att släktet dädanefter vore hemfallet åt
fördömelsen, utan hopp.
-- Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet på pricken likna
jordelivet.
-- Teosoferna anse att en cykel nu går ut och en ny börjar.
-- Sekelslutet påminner verkligen om tiden för Kristi första återkomst.
»I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin röst och
talade till dem: I judiske män, och alle I som bon i Jerusalem, detta
skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse äro icke
druckne såsom I menen, ty det är tredje stunden på dagen, utan detta är
det som sagt är genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta
dagarne, säger Herren, att jag skall utgjuta av min anda över allt kött;
och edra söner och döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se
syner, och edra äldsta skola drömma drömmar ... Och jag skall giva under
ovan i himmelen och tecken neder på jorden, blod och eld, ånga och rök.»
-- Eget är att på hospitalen en sjukdomsform uppträder oftare än eljest.
Formen är icke okänd, men den är vanligare nu än förr. Det är nämligen
en stor mängd sjuka som känna sig vara fördömda. Vad betyder det, om
icke att dessa äro förtvivlade över sitt tillstånd.
-- Den gruppen känna vi från pietismen och Frälsningsarmén, där de
inträda utan hopp, men gå ut förhoppningsfulla ...
Greve Max hade fattats av en synbar beklämning.
-- Go vänner, jag känner det som om vår ovän Zachrisson hade det ont i
detta ögonblick. Han förföljer oss visserligen som Saulus, men vid denna
försoningsfest i afton, låtom oss sända honom en välvillig tanke, såsom
den människa vilken har det gott är skyldig den lidande brodern. Kanske
han känner det och får hugsvalelse. Vill ni?
Det blev tyst ett par sekunder; därpå tog Falkenström ordet:
-- Jag kan inte hyckla; jag kan icke älska det onda; och om en ond
människa lider, så är lidandet både honom och andra till gagn. Hur många
gånger har jag icke tagit upp honom ur rännstenen, ur förnedringen; men
var gång han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag är icke
hämndgirig, men det är uppbyggligt få se att rättvisa existerar i
världsordningen. Om Zachris lider nu, så är orsaken till hans lidande
att han icke kan få göra ont, ty ond är hans natur och han lever endast
när han får göra ont. Jag förnimmer honom i detta ögonblick såsom om han
grävde mullvadsgångar under detta hus, och som om han anlitade hjälp av
underjordiska makter. Som lojal fiende och den orättvist angripne önskar
jag fiendens undergång; när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud,
och förlåta den fallne, men icke förr! Jag har talat.
-- Hur vet du att han icke är slagen? invände nu Max. Och har du sett
att någon kan skada oss så länge vi vårda våra själar. Låt dem ta taket
från oss, värmen, dagliga brödet, vad gör det? Dina tankar kunna de icke
stjäla, dina känslor icke orena. Försök, jag ber dig, att tänka
likgiltigt åtminstone om honom, underhåll icke förbindelsen medelst
hatet, ty du spänner en tråd mellan er, och han når dig på din egen
ström du sänder ut.
-- Nej, jag neutraliserar hans ström med min motström! Om jag icke hatar
det onda kan jag icke älska det goda!
Kilo bad att få tala:
-- Varför rörde ni vid denna döda massa och gav honom liv? Varför drog
ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och
förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. _Hans_ ande hatar
harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på
flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer!
Klangfigurerna likna blommor, och jag _ser_ din musik; för det sköna
flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske
det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela
David, så flyr den onde anden, kanske även från honom ...
Max satte sig vid flygeln.