Det var julafton. Zachris och Jenny hade vaknat klockan elva och voro
vresiga.
-- Har du köpt julgran? frågade Zachris.
-- Jag? det ska du göra; jag är sjuk och orkar icke med någonting, det
vet du.
-- Ska jag sköta hushållet?
-- Ja, visst, när jag inte orkar; för resten skulle du sköta't ändå, och
om det vore rättvist, skulle du föda barnen till världen.
-- Si där ha vi Pajans föreläsningar!
-- Va säger du för slag? Hanna är mycket större författare än du!
-- Jag ska be dig observera att jag skriver litteratur, men hon skriver
om litteratur ...
-- Du skriver smörja, gör du ...
-- Och hon skriver om smörja ... Men du misstar dig på mig, helt och
hållet. Se i den här tyska förlagskatalogen om min sista bok, där min
stil jämföres med Goethes ...
-- Det har du skrivit själv, förstås, eller låtit skriva bakom din rygg.
Står det Goethe?
Nu small en örfil. Jennys kinder hade nämligen utvecklat sig oerhört och
inbjödo verkligen till handläggning. Men hon var numera så van vid dessa
slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsömnen, och
framkallade alltid en gråtattack, som lindrade.
För att undgå sviterna gick Zachris ner i våningen, som var ostädad, men
det märkte han icke.
-- Var är pojkarna? frågade han köksan.
-- De är ute på sjön, förstås.
-- På sjön?
Det var visserligen skönt att vara av med dem, men till julafton hörde
ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; själv hade han förlorat
varje minne av festens betydelse och karaktär. Han satte sig vid
fönstret och stirrade ut; _såg_ gjorde han aldrig, så att man förgäves
kunde fråga honom om väderleken. Han visste aldrig om solen sken eller
det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store
observatör och naturskildrare. I dag sken solen verkligen på rosenröd
snö, som var svagt blå i skuggorna; domherrarne plockade rönnbär
utanför, och stilla utsövda glada mänskor kommo från stadståget bärande
julgranar och paket. Dessa små borgerliga människor som levde sitt liv i
plikter och strider, utan en aning om att de härstammade från en apa,
utan en tanke på att deras döttrar en gång skulle kastreras för att få
ett postkontor eller en professur; de föreföllo i detta ögonblick den
förtvivlade såsom ett slags guldåldersmänniskor, vilka kunde njuta av en
oskyldig glädje; han såg på de förbigåendes klara, lugna ögon, på
barnens strålande ansikten, och något liknande saknad, kanske ånger och
skam grep ett ackord på hans överspända nervsträngar, som dock genast
slappades och surrade. För att befria sig, tog han upp den tyska
förlagskatalogen och läste. Där stod verkligen ordet Goethe. Och där
stod Lars Petter Zachrisson såsom chef för den nya litterära skolan i
Sverige, vilken med 80-talet höll sitt intåg. Denna tjuv, vilken en gång
vid 70-talets genombrott hälsat Arvid Falk såsom sin lärare, han hade nu
med sin liga ätit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans
verk.
Goethe! Längre kunde han icke komma!
Han reste på sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp
svälde som grodans, vilken ville bli oxe, och när han gick förbi Goethes
samlade på bokhyllan, tänkte han verkligen: Faust! Pah! Den är föråldrad
och kan skrivas om! Jag såg'en nyss på Svenska Teatern och det var ett
féeri!
Hans nästa tanke var den: Det skall bli en julklapp för akademin, när de
få läsa det här översatt i tidningsannonsen!
Han hade nämligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men när det
klickade, fastän han i lösen utlämnat alla vännernas huvud på ett fat,
så kovände han och slog bakut.
Men det väntade honom själv en julklapp som han icke drömt om.
När han åter satt sig vid fönstret, såg han att folkströmmen från
stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vägen framåt.
Han hade denna gungande gång som om han red i lunk. Denna gång hade
Zachris sett förr.
Närmare kommen befanns det vara en ung man eller en uppränd yngling,
vilken var obekant med stället och syntes söka något. Han tittade uppåt
villorna, letande den rätta.
Zachris erfor något obehagligt, oklart, oroande. Därför steg han upp och
spatserade in i förmaket, sjönk ner i en fåtölj vänd mot fönstret, men
sittande så lågt att han icke kunde se landskapet utanför. Han hade fått
hjärtklappning, och satt som bakbunden på stolen. När han såg sig i
trymån, fasade han, ty ögonen syntes inte, utan endast glasögonens
ovaler och de voro gröna genom reflexerna från en lampskärm. Han såg
själv att det var spökapan, och det slog så mycket mer, som han en gång
fått ordet slungat bakom sig på en teaters parkett. Nu först förstod han
det. Han vände sig från trymån, mot fönstret igen. Då såg han: ett
ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan två händer som skyggade
mot reflexerna.
Detta ansikte liknade någons som var död, en operasångares, som umgåtts
i Zachris' första hem; samma råa, grymma drag ...
Ansiktet var försvunnet, men det ringde på dörrklockan.
Anande ont, sprang Zachris till köksdörren och skrek: öppna inte!
Därpå återvände han in i våningen, allt under det klockan ringde. Den
ringde så som om den hade rättigheter, och icke ämnade tystna förrän den
fått sin vilja fram. Zachris tänkte ett tag fly upp till Jenny, men
örfilens verkningar brukade sträcka sig ut över ett par timmar.
Det blev tyst ett ögonblick, men därefter hördes steg i salen. -- Han
hade gått den öppna köksvägen!
Zachris hade fattats av en sådan panik, att all hans medfödda fräckhet
övergav honom, och han kröp in i salsgarderoben.
Strax därpå hörde han två röster:
-- Jo, han är här, jag såg honom genom fönsterrutan.
-- Nå, sitt ner då, så kommer han väl straxt.
Den okände, spöket från graven satte sig -- vid garderobsdörren, sedan
han undersökt nedre våningen.
Zachris svettades, rasade mot sig själv över sin feghet. Hur skulle han
komma fram utan att bli löjlig? Det värsta ögonblicket i hans liv
förestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke
göra entrén från en garderob.
Han hörde utifrån hur främlingen hostade och bytte om fot. Själv hade
han trasslat in sig i några kjolar och stod på en blankläderkänga med
ena foten, med den andra på en toffel, vilket gav en snedhet åt hela
hans figur.
Därute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som
var större än andra, emedan det går ner genom evigheter, utan slut.
Denna påflugna drummel därute var en gång en ängel, som Zachris burit
under sjukdomen; det var hans enda odödlighet, emedan han icke trodde på
någon annan. Men så upptäcktes det vara falskt. Dock, i början hade han
ej trott det, utan i det längsta menat att hustrun ljugit på sig för att
få barnet. Därpå hade han glömt; men nu hade han fått visshet.
Det hördes ljud uppifrån vindstrappan, och anande Jenny, måste han ta
sitt parti; han röck upp dörrn, steg fram ogenerat, och slog ner på
främlingen som en blixt:
-- Stig in i mitt rum, så få vi tala!
Det gick verkligen så hastigt, att den främmande icke hann reflektera
över dörren eller något annat.
-- Vad vill ni mig? frågade Zachris.
-- Ni? Känner du inte igen mig?
Han gjorde härvid en min som om han bjöd på en angenäm överraskning till
julklapp, men detta retade Zachris till raseriets höjd.
-- Jag känner igen er, men jag känner er icke. Gå till er värda mor, och
kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.
-- Är jag inte din son?
Det var just den frågan Zachris inte ville besvara, ty det var vanäran.
Nödgad till tystnad, bröt han ut, och fattande räkeln i kragen sökte han
dra honom mot dörrn:
Han hörde Jenny i trappan.
-- Gå ut härifrån, fort!
-- Vänta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjädrad.
Jag går om jag vill, men jag vill bevaka mina rättigheter ...
-- Du har inga rättigheter efter femton år, du är arton nu! Ditt arv ska
du få när jag dör, i fall det finns något kvar ...
-- Men du vill väl inte lämna mig på landsvägen så som du en gång vräkte
ut min mor.
-- Det var lögn att jag gjorde, men det angår inte dig, ut! Här har du!
-- En femma, på julafton! Fyffan!
Jenny nalkades, och befriad från all sentimentalitet genom pojkens sista
råhet, makade han ut honom genom dörrn och stängde.
Det var honom en lättnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han
träffat en bildad, vek ung man, som behållit fadren i ett kärt minne, då
hade han icke vräkt ut honom på julafton.
Med en utandning satte han sig åter som om han ville sjunka i den eviga
vilan. Detta var dock det värsta han upplevat. Denna vandrande vanära
med detta ansikte, som alla kände, och som var stämplat med hans namn,
denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en
död man. Det var helvetet! Där låg ett skelett i en grop utanför stadens
tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande väsen
gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna
_deras_ son skulle bära Zachrissons namn, äga rätt att ärva honom och
opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understöd. Sonen var
född under hans äktenskap, och han hade icke rätt att förneka honom. Det
var den fatala följden av en hustrus äktenskapsbrott vilket snart
behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon föreläste
för unga fruar och avkönade män; det var alfonsernas lagförslag om
arvsrätt för oäkta barn.
Jenny kom in i rummet. En oförklarlig makt drev nämligen de förtvivlade
tillsammans; de måste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.
-- Vem var härinne? frågade Jenny vädrande med näsborrarne.
-- Det var ingen här!
-- Det ljuger du, förstås.
De sutto nu på var sin stol, slöa, med utruttnade viljor.
-- Har du köpt julgran? frågade Jenny.
-- Näh, skulle du inte göra det?
-- Du skulle ju göra't.
-- Men du sa ...
-- Var ska man få en sån ifrån? Ska man behöva fara till stan för det?
-- Ja, varför inte?
-- Det är ju så långt till stan, och så ska man köpa biljett, kanske
komma för sent till tåget. Och är man en gång på tåget, måste man sitta
och titta de där bovarne i ögonen, näh det orkar jag inte.
-- Hur ska man göra då för att få en gran?
De voro lika slöa båda, och den minsta önskan väckte genast svårigheter,
växande till berg.
-- Men vi måste ha en gran i alla fall, återupptog Jenny. Du är så slö
så ...
-- Och du då.
Nu slapp det åter i Jennys hakar:
-- Den ska ju kläs också: vem ska göra det?
Zachris satt och tänkte på helt annat, gjorde planer och räknade:
-- Låt Maja telefonera efter en gran, svarade han.
-- Maja? Tror du inte hon har annat att göra? Och för resten, inte har
de telefon på torget.
-- Då ska jag fara till stan, avklippte Zachris.
-- _Du?_ Ska du fara ifrån oss på julafton? Och så går du bara och äter
frukost, kommer hem full och lägger dig sova? -- Har du köpt några
julklappar då?
-- Näh, vi ska inte ha några i år ...
-- Skulle inte vi? Vem har sagt det?
-- Du!
-- Det ljuger du!
-- Vi skulle inte ha någon gran heller, hörde jag, efter som det var
gammalmodigt.
-- Men jag vill ha en gran nu! förstår du.
-- Skaffa då!
-- Var ska jag ta den ifrån?
De fortsatte med granen, icke för granens skull, utan för att få sitta
och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher
urartat till ett enda stort könsliv. Deras personer hade fått ett behov
att agera och reagera mot varandra, och på mellanstunderna begagnade de
samtal såsom surrogat. I stället för att piska varann med ris, så
skällde de på varann.
Som de sutto så, båda vända mot ljuset, syntes ett ansikte på fönstret.
Det var främlingens, men nu voro grymheten och råheten tillökade med
cynism. Ansiktet räckte ut tungan och trummade på rutan.
Zachris betraktade endast Jennys drag, som först uttryckte tvivel om hon
såg rätt, sedan ett svagt igenkännande, och slutligen dödlig fasa. Hon
sprang upp som en fjäder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon
skyndade upp i vindsrummen och började städa.
Zachris försökte en analys på Jennys beteende.
Sonen kunde hon icke känna igen, efter som hon aldrig sett honom, och
efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha känt operasångarn? Haft
något med honom att göra? Eller trodde hon att den döde visat sig?
Om han frågade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle
aldrig få reda på't. Därför strök han ut det, tog på sig överrocken och
gick ner till stationen för att fara till staden, i något obestämt
ärende.
* * * * *
När Jenny kom opp på sitt rum, rev hon ihop något kläder och linne i en
kappsäck, tog sig en dosis morfin och gick därpå till telefon; stannade
framför Hanna Pajs nummer, som hon präntade in för att icke säga galet.
-- Men vad skulle hon säga? Det där ansiktet dugde inte att komma med,
det skulle tvärtom döljas under något, ty det tillhörde själens
fördolda, som man icke kan säga emedan det finns en blygsamhet, vilken
står på vakt vid det undermedvetnas tröskel.
Örfilen däremot, den dugde; den var modärn skillnadsgrund; den var
oförlåtlig; och när man slagit en kvinna, frågade domaren aldrig efter
motivet.
Nu ringde hon; fick upp Hanna och sände av en ström ord:
-- Rädda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.
-- Har han slagit dig? Då ska du genast gå! Kom hit till mig med nästa
tåg. Jag har tre rum, och du skall ha det bästa ...
-- Men mina barn?
-- Tag dem med, så ska vi plantera ut dem! -- Kommer du?
Jenny hade hälst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga
oerfarna herrar, hälst studenter eller kadetter: »men det kan komma
sen», tänkte hon, och försökte erinra sig hur Hannas tredje rum såg ut.
Men telefonen pressade:
-- Kommer du? Hos mig skall du icke lida nöd, ett öppet hjärta och en
öppen hand; julgran ska du få med.
Liksom om hon blivit befriad från det värsta bekymret i julgranen,
vilken plågat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!
-- Välkommen! var svaret och så ringde det av.
Hannas hastiga beslut var icke dikterat av välvilja mot Jenny, utan av
hat mot Zachris. Denne hade nämligen vägrat subskribera på en fest för
Hanna. Nu skulle han få en julafton att minnas; nu skulle han känna vad
en hustru var värd och vad en kvinna förmår.
När Jenny kom ner frågade hon Maja efter pojkarna.
-- De är på sjön.
-- Såna pojkdjävlar, utbrast Jenny. Gå och hämta dem.
-- Ska frun resa till stan?
-- Vi ska jula i stan!
-- Hå kors, då kanske jag får vara ledig?
Jenny tänkte ett ögonblick; därpå svarade hon: -- Det får du visst, det
Maja; men stäng väl efter dig.
Efter en stund kommo pojkarna inrusande med den ruttna hyndan. De hade
icke varit på sjön, utan på stationen, där de köpt alla jultidningarne.
-- Här ska du si på gubben, morsa, ropade Brunte och kastade opp ett
blad, där fadren var avritad.
-- Kläd på er gossar, vi ska fara till stan, och jula.
-- Hej, det var livat.
Under det gossarne kläddes, plockade modren ihop en del dyrbarheter,
lite silver av servisen, alla smycken, något linne med mera.
* * * * *
När Zachris kommit ner till tåget, såg han noga efter om främlingen
fanns därinne. Då denne icke syntes till, satte han sig att läsa
morgontidningarne.
Tåget gick, och han läste vidare. Det var som om fan själv hade skrivit
ihop texten i dag. Hans värsta fiender fick beröm för sina dåliga
böcker. Och Falkenström kallades vår första naturskildrare. Denna titel
hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.
Men så kom rent dämoniska saker. Från Australien berättades om en äkta
man vars hustru födde ett barn som ej var hans och när mannen sökte
skilsmässa fick han icke denna beviljad. Då mördade han hustrun och
barnet -- en julafton -- och så blev han hängd. -- En julafton? Varför
skulle det just vara en julafton?
När han tittade på annonserna, stod där med stora bokstäver: Varning!
Härmed tillkännagives att vår prokurist L. P. Zachrisson icke vidare
eger rätt att teckna firmans namn ...
-- L. P. hette han också!
Han blev mörk i hågen och tittade upp från bladet, då mötte han två ögon
och ett vidrigt leende. Det var främlingen igen. Hans son, för detta
ängeln: _deras_ son ...
Han bytte plats och började läsa igen, på annonserna: »Jenny (med feta
bokstäver) kallas till nytt möte på vanlig plats.»
Han steg upp och gick ut på platån, reflekterande över de ovanliga
tidningarne:
-- Antag att jag fått lite för mycket morfin, hur kan det ha något
inflytande på tidningens redaktion?
Nu hade han vänt ryggen åt sin kupé, men i fönstret mitt emot som var
bugligt, såg han speglas ett ansikte -- återigen detta ansikte!
Han försökte blunda, men då såg han ansiktet tecknat i eld på blodröd
botten. Han gick in i nästa kupé och satte sig. Då reste sig i
bakgrunden den »nakna prästens broder», och med den frommaste min, glad
att få se en medmänniska, steg han fram till Zachris och räckte menlöst
sin stora hand med en vante på.
Men Zachris var inte vid humör att nedlåta sig till en bladkuli, utan
hälsade ett torrt stickande gudda; varpå han vände sig ut åt fönstret
och sköt rygg såsom en bastion mot den närgångne, vilken sårad i sina
försonliga julkänslor lomade tillbaka till vrån varifrån han kommit.
Zachris, som icke var kostföraktare, och som tidigt lärt sig att ingen
är för ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika för en
ögonblicklig impuls, och högaktade sig nästan för att han vågat stöta
sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nämligen tyckt sig
läsa i dennes ansikte en viss skadeglädje, och i en blick åt andra
vaggongen upptäckt att han visste vem som satt där.
Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand,
varmed han kunde slå ner Zachris. Det var den mest ohållbara situation
en människa kunde iråka; värnlös, oväpnad, den förstkommandes rov, allas
niding.
Slutligen höll tåget, och man var framme. Zachris stannade att läsa en
affisch för att främlingen skulle få tid att gå före. Men främlingen
stannade vid en annan affisch, som bevakade utgången. Där stodo båda,
som om de väntat livet ur varandra; de fröso båda om fötterna, men ingen
ville gå först. Zachris tittade efter en okänd utgång, och när han trott
sig ha funnit den, klev han med mycken möda och besvär över skenor,
mellan rörliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet,
men togs där om händer av en stationskarl som artigt visade honom samma
väg tillbaka över skenorna. Vid en växel snavade han, fick hatten på
skulten och glasögonen på mustachen, samt hälsades med ett ironiskt
skratt av främlingen som väntat ut honom.
Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens gränder. Men
när han stannade vid ett bodfönster såg han främlingen stå vid ett
annat.
Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men denna höga tanke
efterträddes straxt av en mindre hög: Operakällarn! Där hade icke
främlingen råd att inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där hade
han haft sina bästa stunder, där fann han alltid sina vänner.
När han kom i förstugan och tagit av rocken, såg han straxt att Lögnroth
och Smartman sutto vid fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här
behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en stol på rak arm
kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbågen:
-- Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!
Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen.
För att maskera fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade
tämligen ödmjukt.
-- Får jag sitta ner?
-- Ja, men inte här; jag väntar sällskap.
Det var första gången han känt sin självskrivenhet jävad. I sin orimliga
förblindelse hade han alltid betraktat sig som självskriven i alla
sällskap. Han bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod han
mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam, utstött, förkastad,
gjorde han en bedrövlig figur; men han såg så gemen och självförvållad
ut, att han omöjligen kunde väcka medlidande. Då märkte han i fjärran
ett litet ledigt bord. Kryssande mellan främmande människor, mest
resande, knuffade han stolar utan att be om ursäkt, fick ovett som han
icke förstod; därtill var han för högfärdig. Men när han slutligen gick
förbi ett parti veritabla frukostätare hörde han följande dialog:
-- Är _det_ han?
-- Han ser ju ut som en koprofag!
Därpå följde ett dundrande flatskratt, vilket träffade honom som en
vindstöt på en segelbåt: han krängde och vajade framåt, tills han
slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det
upptaget av landsortsprofeten från tåget.
Zachris stod där som supplikant framför den försmådde, men hans otroliga
förmåga att glömma skymfar (som han utdelat), kom honom att även nu
förgäta, och med en enkel flott gest inbjöd han vännen att dela bord med
sig, låtsande sig hava beställt platsen.
Den fromme mannen var glad se en människa på julafton och slog upp
språklådan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid
hundsvotteringar och skymfar; och själv av sitt yrke nödgad till
trolöshet, förlät han vem som hälst bara han kunde få en notis. Nu var
Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal
var såsom kachesen framställd i frågor; och för att slippa ge något, så
svarade han med frågor. Men han var så slängd i frågekonsten, att han
kunde släppa ut de farligaste påståenden, de mest äreröriga
beskyllningar, allt i den frågform, som gjorde honom till oansvarig
utgivare.
-- Är det sant, började han, att Smartman och Lögnroth äro ruinerade?
-- Näh kors, det har jag inte hört. (Där ha vi en notis.)
-- Ja, jag vet inte, jag frågar bara! Du får inte göra notis, din
hundra; och citerar du mig, så tar jag tillbaks.
-- Men om så vore, är du såverad då?
-- Har jag något med deras affärer att göra?
-- Jag frågar jag, svarade den fromme, som drog öronen åt sig.
-- Jag lever så isolerad och hör aldrig något, svarade Zachris, som
också blev rädd. Tänk dig, nu först ett år efter får jag veta att
Smartman är skild.
-- Är Smartman skild?
-- Si så, visste du inte det? Och så sitter du och plockar mig. Han hade
ju en mätress, som ägde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjöd åt
redaktionen till inlösen för 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.
-- Har jag?
-- Ja nog har jag läst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager
mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevväskan, vet jag ju; nå ... skål på
dig! God jul, säger man, fastän fan vet vad det ska vara till; bara en
förlorad arbetsdag och omkostnader.
Nu var Zachris i sitt esse, när han fått fatt i en åhörare som han kunde
»prata av sig bakruset på». Och när vinet kom in, rann det ur honom, men
inga farliga förtroenden, inga medgivanden, inga förödmjukande
bekännelser. Men åhörarens person var honom så likgiltig som ingen; det
var bara två öron, två slaskrör i vilka han slog ut. Han såg icke på
hans ansikte utan på hans halsduk, och under stigande rus glömde han i
halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris
kallade honom omväxlande Alfred och Axel, dock mest »min kära vän»,
detta senare ett uttryck av hans belåtenhet med maten och vinet.
Men Harald, den fromme, hade en olägenhet i umgänget: när han icke
somnade vid Bourgognen, så led han av dåligt ölsinne och blev
sanningsälskande. Nyss uppstigen var han icke sömnig för tillfället;
eljes förstod den räven att låta folk prata honom till sömns; han
begagnade dem som sömnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke
vara slaskrör, och den där skymfen på tåget började stötas opp. Han
märkte nog att Zachris talade så mycket skräp bara för att slippa tala
om något annat som tryckte honom. När nu Zachris slutligen kallade sin
vän för Pelle, så förlorade han tålamodet och skred till anfall:
-- Hör du, vad föreföll nyss därborta vid Lögnroths bord? Det såg så
ovänligt ut.
-- Det var just vad jag ville fråga dig om. Vad har hänt? Har man
slungat mig?
-- Näh, men man är rädd för dig!
-- Rädd?
-- Ja, man är rädd för ditt namn. Du har förlorat din popularitet.
-- Jag?
-- Ja, jag skulle vilja kalla dig för en död man. De ha berömt ihjäl
dig! -- Det där sista med Goethe, det var döden i grytan. Vi hade på
70-talet en skald ...
-- Asch 70-talet!
(Zachris ville aldrig höra talas om 70-talet! Litteraturen började för
honom med 80-talet, och därmed slutade den också.)
Harald höjde rösten och gick på:
-- En skald på 70-talet, som organiserade hela pressen åt sig medelst
växlar.
Zachris låtsades ha en order åt kyparn, men Harald gick på.
-- För att hämnas, berömde de ihjäl honom. Publiken blev nämligen
utäcklad, vände ryggen och spottade bakut. Så har det gått med dig
också. Ditt namn är utslitet, superlativen äro uttömda. Du var Sverges
första naturskildrare, du hade infört det nationella lustspelet, du lät
interviewa dig i Le Figaro (Le) såsom chef för den modärna rörelsen, du
behärskade suveränt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnämnd till
Goethe. Har du sett Julbladet, där du står med _din_ Schiller, skalden
Grönlund, och trycker något i hans hand, som skall föreställa en femma;
monumentet är rest framför nya nationalteatern vars direktör du skall
bli, sedan du mottagit vasaorden ...
Zachris beställde whisky. Han tänkte resa sig och gå, men fruktan få
vara ensam höll honom kvar. Här var så varmt och skönt för resten, var
lagom skumt för hans flottiga bonjour, luktade så god mat och supar. Han
gjorde sig därför först döv, och sedan svalde han en whisky, letande
efter något ämne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i
folkvimlet såg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke
var hans, ty Kilo gick aldrig på krog.
Klostret! Där hade han det!
Zachris drevs av en beständig fruktan att något nytt skulle komma i
världen och litteraturen, så att han med sina 80-talare fingo gå som
gamla åsnor; och han fasade för sammangyttring av människor. Det var som
att få höra om en konspiration mot honom när ett nytt kotteri uppstod.
Han försökte först krångla sig in och spränga inifrån, och var han fick
inträde, drogs det upphöjda strax nedåt, det ointresserade blev
intresserat, det sköna fult. När han först fick höra talas om klostret,
gjorde han en vits på det. Men när Falkenström bröt in, blev han
betänksam, sökte smickra sig in, erbjöd beskydd och tjänster, men
avvisades bestämt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo
fruktade honom som det onda självt.
Nu ville han känna sig för hur Harald ställde sig gentemot
klosterfrågan:
-- Nå, har du hört om Kilos alkoholisthem i södra bergen?
-- Jo, det har jag till min stora förnöjelse.
Där var napp alltså.
-- Falkenström lär ha gått igenom kursen; de lär äta äpplen och läsa
bibeln.
-- Och så har de en långholmare till portvakt. Den där gamla fähund som
supit så han brutit armar och ben, lär vara en skåpsupande baptist för
detta.
-- Nåå, det sista: Revisor R. sitter i bagarstugan och gör guld.
-- Kors-i-Jissu-namn! gör han guld?
Zachris ansåg sig skyldig att skratta, vilket gick så till att han
skakade på buken och näsan:
-- Men de är inte ofarliga, grinade Harald. Den där Kilo är teosof och
har parti, jo du, ett stort parti ...
Zachris, som inte tyckte om partier, fräste ut:
-- Asch!
-- Och Max är Martinist, skriver i parisarnes tidskrift, som går över
hela världen ...
En satanisk lust att skrämma Zachris överföll nu Harald.
-- Teosoferna, vet du, äro hemma i båda världsdelarne, finnas överallt
som jesuiterna fordom, och deras inflytande i tidningarne, i riksdagen,
vid universiteten, är snart sagt oberäkneligt.
Zachris blev rädd, ty detta nya, han motsett, var redan kommet, och utan
hans åtgörande, utan hans beskydd. Detta blev allvarsamt.
-- Är de verkligen så? Säger du det? Men Kilo är ju ingen trumf.
-- Kilo gjorde goda språkstudier till sin kandidat och har sedan
alltjämt legat i böckerna. Han har en artikel i sista Revue des Deux
Mondes ...
-- I, i, i Revue ...
Det fastnade i halsen på honom och svetten rann. Men Harald lät piskan
gå:
-- Och de har fina bekantskaper däruppe på berget må du tro. Det går en
prins där ...
-- En, en ... Jag måste gå och telefonera hem ett ögonblick ... ursäkta
mig ...
Telefonen var Zachris' vanliga utväg att komma ifrån obehagliga samtal,
och allt som var fördelaktigt för andra var honom obehagligt att höra.
När han kom tillbaka från telefonen var han blek om näsan.
-- Konstigt! sade han för sig själv -- det fanns inte ett liv hemma;
inte ens gamla Maja! Vad var det för en prins du talte om?
Harald inträdde nu i sin fyllas tredje stadium; han blev påflugen, den
fromme sovaren.
-- Ja, sade han, det var inte värt du fiskar där, för prinsen vill inte
umgås med dig.
Zachris parerade och föll ut:
-- Men det är ju humbug deras ockultism och teosofi.
-- Nej, det är en högre utvecklad hypnotism och suggestion. Har du inte
läst Karl du Prels utmärkta uppsatser i ockultism som pågått i Zukunft
hela nittitalet?
-- Zukunft? Är Harden sådan?
-- Framtiden tycks ha gått förbi dig, min kära Zachris, och du är på
efterkälken. Du lever ännu på 80-talet fastän vi äro inne i nya seklet.
-- Du Prel?
-- Ja, du Prel har med nuvarande vetenskap förklarat allt som du och
dina ignoranter kalla vidskepelse, häxor, trolldom, spöken, allt är
nöjaktigt förklarat.
Zachris krympte, frös och höll på att kvävas.
Då fick Harald syn på ett nytt gissel, och med en oväntad slughet tog
han fatt det:
-- Vänd dig åt höger, skall du se något!
Zachris lydde utan att vilja det. Och när han såg främlingen sitta vid
ett bord, så böjde han huvudet mot bröstet.
Han visste inte vad Harald menat eller om han över huvud menat något.
Som han icke ville röja sig, förblev han stum, men fruktande tystnaden,
kastade han åt sidan:
-- Kan du se om doktor Borg sitter kvar?
-- Han reste sig just nu för att gå.
-- Är han ensam?
-- Ja, han har varit ensam hela tiden.
Detta var ett nytt rapp åt Zachris. Doktorn hade ljugit när han förebar
att han väntade sällskap. Han ville icke sitta tillsammans med Zachris.
-- Du skulle se Tekla R. med sin nya man därborta!
-- Nej det vill jag inte. Jag måste fara hem, för jag anar något i olag
därhemma.
Han reste sig med möda och kryssade ut. Många bekanta hade han i salen,
men han såg blott deras ryggar och han fick det intrycket att de icke
ville hälsa på honom.
Sönderpiskad, avslöjad, avdankad kände han sig när han vacklade gatorna
framåt.
På Norrbro for en spårvagn förbi, och i den tyckte han sig se gamla
Maja, vilket föreföll honom orimligt.
På Skeppsbron rusade en droska framåt, och i den sutto hans båda pojkar,
men de sågo honom icke. Detta var konstigare än allting annat.
I vaggongen råkade han sin poliskommissarie, som brukade tratta i honom
lögnhistorier. Denne eljes så fogliga och undergivna man, var på tvärn i
dag.
Zachris ville ha reda på Falkenström och hans process, längtade få höra
något ont om klosterfolket och litande på kommissariens tillmötesgående,
som brukade yttra sig i att han undvek törnar, började han med en lömsk
fråga:
-- Nåå, Falkenströms process?
-- Den är nerlagd.
-- Vad säger du om det egentligen?
-- Det gläder mig! Falkenström är en regel karl och kvinnfolken voro
avskräden.
-- Jasså, jasså; du tycker det?
-- Ja, det tycker alla som inte ha en skruv lös. Du är visst sned i dag,
Zachris. Sätt hatten rätt på skulten, annars tror konduktören att du är
full.
Aldrig hade han blivit tilltalad så av den lille polismannen; därför
blev han högst obehagligt berörd, menande detta var ett uttryck av den
nya opinion som blåste emot honom.
Han satte sig i ett hörn och somnade.