När Zachris steg ur på sin station, såg han straxt att det var mörkt i
stugan -- villan. Att gissa på en allmän utvandring, föll honom icke in;
dels var han för högfärdig att tro sig kunna nås av en sådan olycka,
dels menade han sig ha Jenny infångad för hela livet. Vart skulle hon ta
vägen utan honom, ett sådant stöd? Vem ville ta emot henne, sjuk,
kinkig, oregerlig? Att någon man enleverat henne var omöjligt, så ful
och försupen som han fått henne.
-- De är väl ute på visiter, tänkte han.
När han kom upp framför porten, såg han ett brev i brevlådan.
Han gick in och slog eld. Hade svårt att tända en lampa, ty han brukade
icke göra någonting själv. Han tillhörde de människor som tycker om att
besvära folk, kommendera och låta sig betjänas. Det var en ny
diamantbrännare och mekaniken var honom okänd. När den slutligen tog sig
för att lysa, så rökte den. Där satt tre skruvar, och det kunde han inte
fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som släckte det man nyss tänt.
Han skallrade i hela kroppen av ilska över idiotiska pigor. Slutligen
fick han en liten låga till stånd, och läste brevet från Jenny. Det var
ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.
-- Slut!
Därpå tände han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han
dem för sina nerver.
Saknaden uppträdde nu, icke som längtan efter ett älskat föremål, utan
bara som tomrum. -- Först erfor han verkligen en lättnad, friheten från
Jennys tryck. Han hade icke känt sig som herre i huset sedan han gifte
sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin
säkra instinkt vädrat upp allt vad som misshagade och plågade honom,
därför blev hans första expansion att flytta möblerna, och ställa dem
där han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja
fram, och det kom hans lilla person att svälla ut.
Flyttningen höll honom varm, men när den var färdig, kände han det var
kallt i rummen.
Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det måste
ske. Maja hade _hon_ väl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan.
Hundrackan längtade han nästan efter, ty den var hans avbild, och stod
hans hjärta närmare än de andra. Den kröp för husbonden, slickade hans
skor och skällde på hans vänner -- det var idealet. Den hade under årens
lopp anpassat sig efter sin ägare, och i dess hundansikte syntes alla
herrens laster avspeglade, varför någon hade anmärkt att man såg på
hunden det han hette Zachris.
Emellertid, värmd av brasan började han tina, och dagens händelser bröto
in på honom. Det fanns små ord som fastnat i huden med hullingar.
Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle
avlösa och döda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som
predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart
frö. Nu skulle han kanske gå som en gammal åsna, tvingas bekämpa
ungdomen, och kastas på sophögen.
Han reste sig för att känna sig uppe, tog fram whiskyn för att få
styrka, och började trava i rummen. På salsbordet fann han
skämttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om
vännerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig själv
överallt, och som tidningarne syntes lästa, förstod han att hustrun och
barnen hade sett honom i alla dessa situationer.
Brasan brann dåligt och kylde mer än den värmde; den usla belysningen
verkade icke muntrande; whiskyn värmer icke förrän dagen efter, och det
var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrök och
spritångor, och nu saknade han Maja, som förstod elda, tända lampor och
sätta fram mat.
När han sutit en stund, måste han för köldens skull upp att vandra.
Nu trädde främlingens bild fram av sig själv; han såg honom på rutan och
sin hustru inne i rummet. Varför gick hon då? Icke kunde örfilen verka
efteråt så långt? Det måste ha varit något mellan henne och operasångarn
också, efter som det ansiktet skrämt henne! Vart hade hon gått! Att
Hanna lockat henne i flera år, det visste han, men hon kunde icke ta
emot henne med två barn.
Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gått ifrån honom. Det var
skammen; och han hade triumferat för tidigt över fienden, då han trott
henne tillräckligt förfallen för att bli liggande.
Att telefonera och forska efter henne, vågade han icke, ty det vore att
röja sig; och om han frågade sig huruvida han önskade henne tillbaka
eljes, som vän, som sällskap, måste han svara nej. Någon känsla som
oreflekterad tillgivenhet, vänskap, kärlek, fanns ej hos honom. Allt var
nytta och fåfänga; vartill kom en total brist på samvete. För att ha
samvete måste man känna sig själv och vara ett själv, men Zachris var
ett självlöst gélée, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel
på andras rötter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget,
han hade stötvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler,
gjort typer av sig själv; därför mäktade han icke hysa skuldkänsla. Han
var för övrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot så mycket
som hälst utan att säga tack, men ställde ändå alltid givaren i skuld;
klagade alltid över otacksamhet.
Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njöt han
bara av andras dåliga handlingar, som han slapp utföra, och hade alltid
haft till sport att härska över män genom deras kvinnor, att förgöra
män, genom att locka deras hustrur att rymma.
Nu satt han där; men han tycktes för dum att kunna se ett
kausalsammanhang, och för högfärdig för att känna sig träffad av ödet.
Bara det inte varit så kallt! Termometern utanför visade 25 grader. Det
knakade i stugan och började bli kusligt. Att stiga upp för trapporna
och lägga sig, lockade honom icke, ty däruppe fanns minnen av ömtålig
art, och mörkret i vinden var otrevligt. Vindar äro i allmänhet
otrevliga; där syns husets inälvor blottade, där bo spindlar, kattor och
råttor, och de sista höstflugorna samlas visst däroppe för att begå
självmord.
Då föll han ner på chäslongen och drog ett par mattor över sig. Han
slumrade, men sov icke, ty sömnen hade genom missbruket av sömnmedel
blivit en sällsynt gäst.
Sörjde något förlorat gjorde han icke, men han blev ond därför att man
vågat lämna honom ensam med skammen. Att gå ner på hotellet vågade han
icke, resa till stan icke heller, det skulle bara röja skandalen. Han
var bokstavligen i bur, fången, bakbunden. Och nu svartnade allt
förgånget; där fanns inte en ljus punkt; vämjelse vid allt så att han
ville kräkas ut sig själv och sitt liv i en kloak och lägga luckan på.
Så blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mörkrädd, så att
han icke vågade vända sig av fruktan för de ljud som soffan gjorde vid
varje hans rörelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, kände
han sig död och väntade på obduktionen, nedgrävningen, upplösningen.
Längre kunde inte hans tankar gå.
* * * * *
När han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke
genast räta ut sin kropp, ty han hade legat på en bog hela natten. Han
var låst i korsryggen och gick som en apa, vilken söker gå upprätt. Maja
var icke hemkommen, kölden var olidlig.
Han sjönk ner i en stol och tänkte på nattens upplevelser. Det var ett
helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Förgätna
scener ur hans förflutna hade spelats för honom men i en ny belysning,
och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som förefallit
oskyldigt förut, antog nu en ful färg; miner vid det och det tillfället,
gester då, och ord då visade sig nu hava en annan betydelse. -- Han ser
till exempel Kilo vid första gossens döpelse, och han hör honom säga:
det är _min_ pojke, den är bra! -- Detta hade han förr tolkat så som en
enkel artighet: nu betydde det något annat. -- Falkenström vid frukosten
i salongen fick också av det nya ljuset en otäck skuggbild på väggen,
där han såg deras händer mötas ovan bordet och deras fötter under
bordet. -- Han erinrade nu en scen från första giftastiden. Det fanns en
husvän som han och Jenny älskade tillsammans i all oskuld förstås.
En dag kommer Zachris hem och finner vännen med Jenny på knät. De båda
syntes icke överraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den så: att
de velat pröva hans förtroende. Nu i natten hade den scenen blivit
omskriven och utförd i detaljer, på ett annat sätt.
Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i
de heta kläderna som han sovit i. Han brann och han frös!
Den starkaste känslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans
händer. Och han ångrade att han icke dödat henne. Det fanns ju så många
oskyldiga sätt att döda; han kunde ha supit ihjäl henne, pinat henne
till vansinne eller självmord.
Nu fanns bara ett sätt att bli fri från giftet: att skriva henne ur sig;
att på papperet sätta ner allt, och så bränna manuskriptet, sedan det
blivit läst av hans närmaste, eller om nöd trängde, trycka det i
Tyskland. Denna tanke upprättade honom. Att en gång få tala ut allt
detta som i åratal tryckt och pinat honom; att samtidigt få utreda hela
detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att få försvara sig, och
varför icke? hämnas!
Det vore att börja ett nytt liv, strykande allt det gamla.
Gripen av en väckt energi, gick han ut i köket efter ved, eldade hela
våningen, kokade kaffe, och stärkt av något mat satte han sig till
skrivbordet.
Pennan gick; han levde igen, och så intensivt att han icke märkte att
tre timmar gått, när pennan började tröttna. Den saktade av, och
stannade så tvärt.
Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han kände sig tom
i huvut; intresset var försvagat, och nu förnam han tydligt att hennes
närvaro var nödvändig. Bara hon fanns i huset, skulle han återfå all den
kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde dräpa
henne. Han kände sig redo till vilka skamliga kompromisser som hälst,
bara hon kom igen. Med henne skulle han döda henne; hon skulle bestå
krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.
Men han måste veta var hon fanns för att kunna öppna underhandlingar.
Fråga efter sin hustru utan att röja sig, det var problemet.
Hanna Paj visste var hon fanns, det var säkert. Om han nu ställde sig
som om han också visste det, så fick han veta det. Men han fick icke
uppträda varken som angelägen att få henne igen, icke heller som glad
att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan
människovänlig, litet ångerfull, deltagande i öm omtanke om hennes
välbefinnande.
Men hur skulle den frågan framställas? Därpå grubblade han till
middagen.
Då kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att höra en känd röst och
småbuller från köket, vattenledningskran och kastrullerna.
Maja frågade efter frun:
-- Hon jular i stan!
-- Ja, hon sa så, men skulle inte herrn med?
-- Nej, jag har arbete.
-- Hå kors! Ja ... då sätter jag på maten.
-- Vänta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpäls, det har
blivit så kallt?
-- Ja, var bor hon då?
Bom! Zachris satt fast, men som räven kunde han bita av sig svansen.
-- Ja, det får vara så länge, jag ska fara in själv.
Men Maja tyckte om att fara på tåg:
-- Nej, jag ska nog fara jag, det felar inte, får jag bara adressen.
-- Vad har du till middan, Maja?
-- Å, jag kommer med hare och surkål på juldagen ...
-- Det är bra, skynda dig då.
Pälsen var borttrollad och Maja gick.
Efter en stark middag gick Zachris att sova.
När han vaknade vid sjutiden, kände han sig så stärkt att han trodde sig
kunna umbära Jenny. Och i denna maktkänsla satte han sig för att skriva.
Men pennan stod still och orden uteblevo.
Alltså: hon måste komma och sitta för honom, sedan skulle hon få gå, om
hon kunde. Men han måste sova på saken.
Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vänta ett
dygn njutande av sin frihet.
Dagen blev något lång; Maja var slö och såg misstänksam ut; försummade
städningen och var nästan aktningslös, framkastande tvivel om fruns
återkomst. En gång hörde han henne vid telefon mottaga ett meddelande.
När han frågade henne vem som telefonerat, svarade hon snäsigt att det
var ingen.
På tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till
telefon att göra ett djärvt försök.
Han ringde upp Hanna Paj:
-- Det är Zachris. -- Vill du fråga Jenny om hon önskar sin pälskappa,
så skall jag skicka in den.
Hanna svarade:
-- Det tror jag säkert hon vill. -- Hur mår du Zachris lilla? God jul!
Detta var sagt med en mild röst som ville vinna honom; och han hörde
några biljud i telefonen, som han igenkände vara Jennys röst inne i
rummet.
Försöket hade lyckats. Jenny var där; Hanna hade ledsnat på henne, och
Jenny var ångerköpt.
Nu gällde bara att ha tålamod, så skulle hon komma krypande.
Därpå for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade något i
knävecken och såg efter i ögonen om de visste något.
Ingen sade något och det var mycket taktfullt i alla fall.
När Jenny inträdde ensam hos Hanna på julaftonen, mottogs hon med öppen
famn:
-- Välkommen i mitt hus; här har du en fristad så länge du vill, och
mitt är ditt!
Jenny infördes i ett mycket litet rum, utan säng, utan toalett, men med
en kort och smal liggsoffa, kallad av okänd anledning turkisk divan.
-- Här skall du bo, mitt barn, och ingen skall våga träda innanför dessa
dörrar.
När Jenny genomsökt rummet med mörknande blickar, fortfor Hanna:
-- Ja, det är litet, men det är ditt. Friheten är dyrköpt, den kostar
små offer. Nu lämnar jag dig ensam ett ögonblick, så får du installera
dig medan jag går ut i köket.
Hon gick och stängde dörrn om Jenny.
Det var något strävt och trångt i det lilla rummet. Hotellrum eller
jungfrukammare. Ingen spegel; och den där soffan som hon skulle ligga
på. Hon hatade liggsoffan, för där var alltid en slå inåt väggen som
skar i armbågen; och precis en sådan soffa hade gamla Lovisa därhemma.
Klädskåp syntes ej, och när hon undersökte byrån, fann hon den full med
saker. Hon lade sina kläder på stolarne och soffan, och satte sig på en
ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny,
limmad i flera bitar, färdiga att falla ifrån varann. Man måste sitta
alldeles käpprak på den och hålla händerna i knä.
Och så satt Jenny, stirrande framför sig, trött och färdig att digna.
När hon suttit i fem minuter, ändlöst långa, föll hon i gråt. Efter fem
minuter till frågade hon sig: Vad skulle jag här att göra?
Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:
-- Snälla Hanna, du har väl inte en spegel? frågade Jenny så undergivet
som möjligt.
-- Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.
Därmed blev Hannas tur att mönstra rummet. När hon såg kläder, handskar
och halsdukar kastade runt omkring, blev hon något litet nervös och
förde ihop de kringströdda sakerna.
-- Vi ska röja en byrålåda, min lilla vän, och ytterplaggen ska vi hänga
i tamburen.
Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tålde förebråelser i
någon form, röjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrät.
Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och när hon kom in och
fick se Jenny ligga på soffan, kunde hon inte hålla sig:
-- Mitt lilla barn. Du ska inte ligga på dagen, för då får du inte sova
om natten.
Och så städade hon igen, utan att låtsa hon såg tårarne.
Därpå gick hon ut igen, ty nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och
Pirre som anlände med hyndan.
Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. För att icke
falla ur rolen, bad hon dem välkomna, och de båda ungherrarne klevo in
med snöiga stövlar, lupo omkring och fingrade på allting samt slogo sig
slutligen ner i soffan med händerna i byxfickorna.
Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men
den som sover är icke ansvarig för sina handlingar, och hyndan begick
handlingar under sömnen, som voro oförsvarliga.
Hanna kom in igen:
-- Små gossar ska inte sitta i soffan; den är för stora personer. Hunden
ska ligga i tamburen.
Gossarne rörde sig icke, ty de trodde det var skämt.
-- Hörde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka på den stygga
hunden! -- Men det var fasligt ... jag tror ... är det möjligt? Det är
inte möjligt ...
Hon höll sig för näsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans
halsband, men släppte det genast då djuret visade tänderna och gav
skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men då började ett
krafsande på dörrn och ett tjutande.
-- Ni får jaga ut hunden, sade tanten med en bestämd ton. Det är ju det
enklaste.
Brunte som inte älskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens
paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid
manövern något vingbruten, vilket föreföll Brunte så löjligt att han
måste kalla på Pirre för att njuta av skådespelet.
Hanna såg inte strax deras skadeglädje, utan tänkte bara på den lyckade
utkastningen:
-- Så enkelt var det.
Men det var icke enkelt. Hundar äro icke födda att lyda, utan att
befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i
farstun.
-- Låt'en skälla, han tröttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om
hon i botten kände hundarnes naturalhistoria.
Men hundar tröttna aldrig att skälla, förrän de blivit åtlydda.
Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och
ville nu »rista blodörn» på det. Därvid råkade gossarne i ett sådant
fnissande, att tanten måste se vad de gjorde.
Då slog hon ihop händerna som om hon ämnade mota höns och med tårad
röst:
-- Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert ... Nej Jenny,
du måste hålla reda på dina pojkar ...
Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Därvid fick det
bero.
Men nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med
hundens ursinniga skällande.
Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller
nedtystas, eljes måste polis efterskickas.
-- Ge'n ett rapp av käppen, föreslog tanten.
-- Nej, då bits han.
-- Brunte, gå ner på gatan och driv bort hunden!
-- Å, vad tjänar det till, han är strax här igen.
-- Det var högst märkvärdigt, kan man inte jaga bort en hund.
-- Nej, en hund kan dödas, men han kan icke jagas bort.
-- Döda honom då, skrek tanten.
-- Hanna! utropade Jenny; du älskar icke djur? Du som älskar allt
levande.
-- Ja, men icke hundar.
-- Släpp in honom i köket, då!
-- Nej, då äter han opp maten, och så stinker han.
-- Han, sa hon! Det är ju en hynda som har valpat så många gånger! Det
kan man ju se! upplyste Pirre.
-- Tag bort hunden! skrek värden. Tag in honom till er igen, annars
skickar jag efter polis.
Hunden hade segrat. Han släpptes först på försök in i tamburen, men
sedan han tjutit och krafsat, kom han in i våningen, och gick genast opp
i soffan.
Djurets herravälde över människan var konstaterat, och därvid blev det.
Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga.
Hanna skallrade i hela kroppen, och den där förebråelsen att hon inte
var djurvän retade henne kanske mest, för alla modärna voro djurvänner,
alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvänner.
Hon försökte ett ögonblick att tänka sig in i att vara djurvän; hon
ville säga något djupsinnigt och vackert om hundens natur som på samma
gång räddade hennes reträtt:
-- Denna skenbara envishet hos en hund är endast baksidan av hans trohet
mot människan. Jag har haft orätt, förlåt mig!
Jenny räckte sin hand till tack och till förlåtelse.
-- Nu, sade Hanna, går jag ut och handlar.
-- Du kommer väl hem till middan?
-- Vi äter ingen middag på julafton, lilla barn.
-- Men gossarne äro hungriga.
-- De får vänta, som vi andra; gossar skola tidigt vänja sig vid
självbehärskning. Ajö lilla Jenny, ligg inte på soffan nu, för då
förstör du nattsömnen.
Jenny fick icke ligga på soffan, men hyndan fick det.
-- Var snälla nu gossar, så får ni lutfisk och gröt till kvälln.
-- Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag äter aldrig lutfisk.
Hanna hade hört, men låtsades ej ha hört, när hon gick.
Nu började gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i
vålmar. Därpå anställde de en genomgående husvisitation; öppnade skåp
och lådor. Sedan, i brist på sysselsättning ställde de sig i
ressortsoffan och gungade så att hundrackan vaknade och morrade, bitande
efter fötterna.
Jenny varken såg eller hörde. Hon satt som en stod, orörlig, hungrig,
tänkande med fasa på lutfisken och gröten som hon avskydde. En gång
ämnade hon gå ut i köket och begära mat, men hon vågade icke, ty det
hade hon fått klart, att om Hanna blev ond en gång till, så måste de ut
på gatan.
Men kölden i rummen blev allt värre mot aftonen, och hon stod icke ut
längre, utan gick ut i köket och bad om en brasa i salen.
-- En brasa? svarade en sträv röst. En brasa? En brasa?
Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis
sköta den, och snart lågo vedträden i en rykande mila. Småluckorna
öppnades, och om en stund voro de röda, så att man kunde bränna
stövelsulorna på dem och se hur det tog eld i lädret -- lite bara! Så
sköts spjället igen, och då osade det, men man öppnade straxt, och det
var som att kommendera en ångmaskin.
-- Nu är jag kapten och du är maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han,
och Brunte sköt, så att eld och rök trängde ut. Framåt! kommenderade
han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!
-- Det är ju som en riktig ångbåt!
Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna smör med spjället. Det
var livat.
Där fanns en symaskin i huset också, och den kunde brukas som lokomotiv;
men gungstolen blev en släda, när man stod bak på medarna som lossnade i
limningen.
Jenny tillbragte eftermiddagen i en slö fasa. Hon kände sig som en
straffånge, vilken måste svälta ända till kvällen och sedan straffas med
lutfisk och gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig något starkt
hemma, för att icke ge ett dåligt exempel, och när hon »blitt kall»
någon gång, gick hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände varje
dag.
Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, något glad. Hon tillhörde
den grupp människor som äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när
man ser deras skummande humör, som liknar övermodet, man ser deras ögon
söka rov och skjuta pilar.
Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad. Hanna bjöd
icke omkring, hon lade för; det fanns ingen hjälp.
Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen; hon tittade på Hannas
röda näsa och undrade var hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den
smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande gelét. Den vita
såsen och den svarta pepparen påminde om en nyöppnad grav i vinterns
snö.
-- Nu ska ni lära er äta lutfisk, små barn, började Hanna. Det är min
livrätt.
-- Jag tror inte gossarne kan äta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.
-- Just därför sade jag, att de skulle _lära_ sig; det man kan förut,
behöver man icke lära sig.
Men gossarne stoppade händerna i byxfickorna och vräkte sig baklänges.
-- Små gossar ska icke sitta med händerna i byxfickorna och inte luta
sig bakut på stolarne; när jag var barn fick jag stå vid bordet, och om
jag lämnade på tallriken fick jag stryk ...
-- Gillade Hanna en sådan uppfostran då?
-- Nej jag gillade den icke, ty jag var ett oförståndigt barn, men när
jag kom längre fram i livet ... hör ni gossar om ni inte äter fisken,
får ni ingen gröt!
-- Vi äter aldrig gröt! svarade de två.
-- Hur! Jaså! Ja, då kan jag inte hjälpa er.
Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:
-- Det var fasligt vad här är varmt -- jag måste öppna spjället lite ...
-- Nej, snälla Hanna, jag fryser så fasligt ...
-- Fryser du, som ser så röd ut, jag trodde du var en modärn
friskluftsmänniska (där fick hon för modärna djurvännerna!) ... Men
minsann, de ha rivit ner spjällsnöret ... Och kakelugnen är het, har ni
eldat medan jag var borta? Då måste jag öppna fönstret, för annars kan
jag inte sova i natt, är det gossarne som rivit ner spjällsnöret?
Intet svar följde.
-- Vi ska inte störa julfriden, för allan del, men varje människa har
sina vanor, och vanor äro ett uttryck av ordningssinne, mitt
ordningssinne har jag fått utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med
brödet, gossar, jag har varit lärarinna och haft många små gossar att
uppfostra, när det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns
en gång två små stygga gossar som måste skickas till Gålön, vet ni vad
Gålön är? Prins Karls inrättning, där vanvårdade barn få en sträng
uppfostran, mycket sträng ... Si där är lilla hund som vill ha mat, han
ska få bena lilla gossen, när vi ha ätit upp fisken, men vi ska äta opp
fisken, ja din lilla stackare. Du ska få mat.
-- Har inte Hanna något kött?
-- Kött, näh, då skulle jag väl äta det själv och bjuda mina gäster.
Kött åt hunden?
Hon skrattade.
-- Men ingen hund äter fiskben.
-- Då ska han lära sig! eller får han vara utan.
-- Vi få icke svälta våra djur, allra minst vi som tillhöra
djurskyddsföreningen ...
Det var ett kinkigt fall, och att misstänkas vara djurplågare, det
vågade icke Hanna såsom modärn världsåskådare.
-- Jag skall se efter några buljongben sedan --
-- Hunden saknar tänder, kära Hanna, och kan inte äta ben ...
Nu exploderade gumman, reste sig med huvudet skallrande, och störtade in
i sitt rum med en smäll av dörren så att fönsterrutorna skakade. Men
dörren öppnades straxt igen och huvudet talade:
-- Jag har öppnat mitt hem för en värnlös kvinna och hennes förskjutna
barn, jag har bjudit på den julkost som mina fäders fäder i generationer
ha njutit, men jag har icke bjudit någon hund till mitt julbord.
Dörren small igen, såsom en pukskräll i en symfoni, och så öppnades den
för det talande huvudet:
-- Ni har försmått min enkla kost, ni har ratat vad jag bjöd er av gott
hjärta, men I ären icke goda människor; goda människor mottaga med öppen
hand och glatt hjärta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begär ingen
tack, men jag tror mig däremot ha rätt att fordra lite takt!
Dörren small åter igen, alldeles som om hon gått in och läst över sin
roll och maskerat om sig. Denna gång dröjde ommaskeringen något längre.
Jenny vände sig till gossarne:
-- Vi få gå ut på gatan barn, vi få gå i sjön.
-- Äh, svarade Brunte, varför far vi inte hem till oss?
-- Till oss? Till honom? aldrig! -- Kläd på er!
Jenny började ta på sig:
-- Vi få gå till ett pensionat och ligga där i natt. Här dröjer jag inte
en minut längre.
Dörren öppnades, Hanna syntes i helfigur, totalt ommaskerad. Hon hade
hört Jennys beslut; en så oväntad befrielse skulle ha dödat en vanlig
människa, men Hanna var bara förklarad och hennes glädje kunde icke
döljas, fastän vanlig hövlighet hade fordrat något dylikt.
-- Skall du gå ifrån mig, lilla Jenny, du gör som du vill, förstås, och
du kanske gör rätt; sir du två personligheter som vi, starka,
självständiga, rymmas icke under samma tak, du gör rätt; men Jenny,
aldrig till honom mer, hör du, aldrig! Lova mig det! Du tar in i
pensionatet här bredvid, jag skall besöka dig varje dag, flera gånger om
dagen, när du vill, ring bara upp mig.
Jenny var stum, men icke av ovilja, utan av trötthet och hunger. Hon var
lika glad som Hanna, men kunde icke visa det, och när hon kände sig fri
från väninnans tyranni, älskade hon henne igen; och hon behövde hennes
stöd i kampen mot _honom_!
De skiljdes därför med omfamningar och många ord som skulle runda till
den något brådstörtade avfärden.