-- Har du sett någon hägring i Stockholm?
-- Hägring? Inte hägrar det i städer; det är bara i öknar, på slätter
och på havet.
-- Man skulle således kunna kalla det högst ovanligt, om man fick se en
hägring över Stockholm?
-- Det vore ett rent underverk.
-- Inte finns det något underverk, eller vad menar du med underverk?
-- Det som strider mot naturlagarne är underverk.
-- Väl! Men för att veta vad som strider mot naturlagarne, måste man
känna alla naturlagar. Kan man säga att man gör det?
-- Nej, visst inte.
-- Nej, du har rätt, ty naturlagarne äro ofta varandra motsägande och
sig själva. Fysiken lär till exempel, att ljudet fortplantar sig bättre
genom fasta kroppar än genom luften. Således går en ljudvåg 10-1/2
gånger lättare genom gjutjärn än genom luft, men man hissar ändå upp
järnridån för att höra bättre på symfonikonserten, och man stänger icke
dörren till musikrummet, utan man öppnar den, när man vill höra på
musiken. Alltså fortplanta fasta kroppar ljudet sämre än luft, och
bättre än luft. Denna motsägelse anger, att vi icke känna naturlagarne,
och att vi följaktligen icke veta vad som strider emot dem. Alltså veta
vi icke vad som är underverk eller icke, och vi gjorde bäst i att icke
tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn på sakförhållandet
att en hägring skulle visa sig över Stockholm.
-- Jag skulle vilja kalla det oförklarligt!
-- Gott, vi kalla det oförklarligt alltså. Och du erkänner ju att det
vore lika oförklarligt om hägringen visade sig i Paris som i Stockholm?
-- Likgiltigt!
-- Väl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna,
Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga
byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta
under pågående månsken.
-- Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?
-- Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i
Flammarions lärda arbete om atmosfären.
-- Det var konstigt! Du sa att det var 1869?
-- Ja, året före kriget och Kommunen!
-- Det var en luftspegling förstås?
-- Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen intet underverk,
men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar,
snarare som skärmar. Men vi gå vidare. -- Du erkänner att eldkulor eller
bolider, meteorstenar mycket sällan falla ner i Stockholm. Kan du minnas
någon?
-- Nej, jag minnes ingen.
-- Tror du att de falla oftare i Madrid?
-- Nej, det tror jag inte.
-- Det var således en högst ovanlig tilldragelse, när eldkulan sprang
sönder över Madrid den 10 februari 1896 och åstadkom en sådan panik att
människor rusade ut ur husen och trampade ihjäl varandra, varvid många
förlorade förståndet.
-- Ja, nu minns jag. Det var straxt före kriget på Cuba och
Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.
-- Javisst, och jag har nyss fått analysen -- den höll nickel och järn,
ett magnesiumhaltigt silikat med något krom och så vidare. -- -- --
-- Den hade ungefär samma halt av magnesia som den boliden vill jag
minnas, vilken föll ner utanför Borgå den 12 mars 1899 ...
-- Jämnt 90 år på dagen efter lantdagen i Borgå, och nu medan finnarne
ordnade sin andra petition till tsaren ...
-- Vänta lite, det här var den 12 mars och lantdagen i Borgå var den ...
-- Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya
stilen. Du ser således att meteorerna operera med astronomisk
noggrannhet och räkna tid efter stjärnorna, icke efter kejsare och
påvar.
-- Vart vill du komma med allt det här? Du tror väl icke på järtecken?
-- Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av
oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris
den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den
10 september meddelad i Rennes tre år senare.
-- Då kunde du lika gärna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan
kejsarinnan av Österrike mördades på dagen den 10 september 1898 ...
-- Sedan hennes syster hertiginnan av Alençon omkommit året förut i
Bazarbranden, vilken syntes utgöra ett brännoffer av det gamla
Frankrikes adliga familjer ... Emellertid, den icke ockulte Vossische
Zeitung skriver så här: -- »Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat
fenomen. Denna började vid Saint-Sulpiceplatsen, strök igenom Paris från
sydväst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis' trädgårdar ...
På dess väg upprycktes träd med rötterna, lyktstolpar bräcktes,
skorstenar slopades, tak lösrevos, tunga omnibussar stöttes omkull,
droskor med häst, kusk och åkande lyftes från marken och slungades 120
meter genom luften. På Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre
stycken slogos sönder, varibland kolskeppet »La Revanche». I
justitiepalatset störtade ställningen till Sainte-Chapelle tillsammans;
senaten måste avbryta sin seance, emedan dörrar och fönster lyftes ur
hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den
postande soldaten med gevär befann sig plötsligen i ändan av en
korridor, utan att veta hur det gått till. En föredragande domare såg
ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och
allt, detta i andra våningen.» Som kontroll anför jag ur
Frankfurter-Zeitungs referat följande: »Starkast rasade ovädret längs
Seinefloden, där justitiepalatset blev illa medfaret ... Nästan genom
ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris från döden då han
gick förbi sjukhuset Saint-Louis, där ett järnstaket av minst 50 meters
längd röcks ner från muren.» -- Allt med allt, en högst ovanlig cyklon,
som man kunde kalla symbolisk, icke sant?
-- Då kan du också annotera att åskan slog ner i Brest den 9 juni 1899,
och i den semafor som skulle signalera fartyget »Sfax», vilket befann
sig på öppna sjön med Dreyfus ombord.
-- Ja, varför icke! Att åskan slår ner, att meteorstenar falla och
cykloner rasa, har ju närmast mycket naturliga orsaker. Men att de
skedde just då, synes ha fjärmare orsaker. Du vet att en handling eller
en händelse kan äga flera orsaker.
-- Erkännes!
-- Gott; detta hände mig på min morgonpromenad nyligen. Jag gick på
södra stranden av Djurgårdsbrunnsviken, och hörde plötsligen ljudet av
en stark mattpiskning från norra stranden. När jag såg dit för att finna
orsaken, märkte jag en segelbåt vid bryggan som låg och slog med seglen.
Som båten var liten, förvånades jag över det starka ljudet. Då gled min
blick förbi segelbåten uppåt en backe, och se där piskades stora
salongsmattor. Ljudet hade således två orsaker, en närmare och en
fjärmare, och den fjärmare orsaken var starkare, eller utgjorde själva
orsaken, oaktat den var dold av den närmare eller seglen, vilka _också_
deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, så är det; men om vi låta
blicken gå längre ut, bortom det närmaste, så upptäcka vi det fjärmare.
Alltså, om boliden i Borgå har till närmaste orsak en kreverad
himlakropp, den må höra till Leoniderna eller icke, så kan den ha ett
annat motiv till att den föll just då! Och varför den föll just då, det
utgör det oförklarliga. Du vill kalla det slump, men slumpen är blind,
ologisk; och om boliden hade fallit i januari på en likgiltig dag, hade
man kunnat kalla det slump, men nu fanns det logik i den, och då upphör
det ju att kallas slump; där kausalsammanhanget synes, där har man rätt
att tala om grund och följd. Djuret ser, men fattar icke företeelsers
bakgrund. Om du sätter ett däggdjur på observatoriets kupol och låter
honom betrakta novembersvärmarne, så ser han en mängd lysande strimmor,
men han kan aldrig uträkna deras banor eller tänka ut orsaken till deras
uppträdande. Sannolikt blir han rädd för det ovanliga, och springer sin
väg, ty djuret är vidskepligt, och det är vidskepelse att frukta vad som
ligger bakom fenomenet. Så handla också de flesta människor i vår tid;
de löpa undan och våga icke se bakom skynket; de veta att något eller
någon finns där, men de vill inte se det, eller den; han får inte finnas
där.
-- Tror du inte att fantasien spelar någon roll i dessa historier?
-- Joo, fantasien spelar en roll i alla historier och du skall göra
klart för dig begreppet fantasi innan du tanklöst begagnar det ordet i
förringande avsikt. Först: fantasien är ju föreställningsförmågan; sedan
föreställningen själv. När du erinrar en sak, så är det icke saken själv
som du återkallar, utan föreställningen om saken. Minnet, den gudagåvan
opererar således med fantasier; tala därför vackert om fantasien och
icke förklenande, ty då hädar du. En fantasilös människa har dåligt
minne och saknar förmågan att för sig framställa bilder (fantasier) av
avlägsna föremål; därför är en fantasilös människa oduglig i alla
viktiga värv, statens såväl som enskilda. En fantasilös människa kan
icke kombinera två föreställningar som äro något avlägsna; han kallas
därför bornerad eller begränsad; han ser nog seglet som slår, men icke
mattan som piskas; han ser boliden och magnesiumsilikatet, men han ser
icke lantdagen i Borgå, och pekar någon på lantdagen i Borgå, då stramar
det i hans hjärna, och munnens sfinkter öppnar sig bortåt öronen. Detta
är bondgrinet! Bondgrinets filosofi är denna: Det löjliga löjet över det
man icke kan fatta.
-- Du tror på underverk således?
-- Voro vi icke ense från början att underverk var det som stridde mot
naturlagarne, och då vi erkände att naturlagarne voro mestadels okända,
kunde vi icke tala om underverk eller måste vi erkänna underverks
tillvaro. Då järnet fortplantar ljudet 10-1/2 gånger bättre än luft, är
det ett underverk att vi höra musiken bättre utan järnridå än med. Där
tro vi således på ett underverk. Man kan icke skydda sig för luftens
baciller och svampsporer genom att stryka sublimat på fingrarna, men
läkarne tro det, alltså tro de på underverk. Ingen tänkande kemist tror
på enkla ämnens enkelhet, men monsieur Curie tror på att radium är ett
enkelt ämne. Nu är ett enkelt ämne ett sådant som icke kan övergå i ett
annat enkelt ämne, alltså kan radium icke bli helium. Men nu kan radium
bli helium, vilket alltså är ett underverk som monsieur Curie tror på.
Att vara ljuskänsligt för ett papper är ju att äga förmågan återge
och fästa en bild, eller att kunna fotograferas på. Nu är
albumin-silver-papper ljuskänsligt, men man kan icke fotografera på det,
endast kopiera på det. Det är ett underverk och oförklarat ännu.
Röntgenstrålarne äro också ett underverk, ty de gå igenom ogenomskinliga
kroppar, och ogenomskinliga kroppar »släppa icke igenom ljus». Vi se
således att vi tro på underverk, fastän vi icke tro oss göra det, eller
med andra ord att vårt tänkande står så lågt att vi icke veta vad vi tro
eller icke tro. När vi icke veta det, skulle vi icke prata så mycket,
och de som inte kunna tänka skulle iakttaga dödstystnad, tills de lärt
sig tänka. Men det fordras mod till att tänka, och den mänskliga
fegheten är tidens karaktäristikum. Den som tror på en gud eller på
gudarne, _måste_ tro på underverk, men han törs inte. Gud upphäver icke
naturlagarne när han gör »underverk»; han begagnar endast naturlagarne
till sina ändamål. Att en bolid faller är ju intet underverk; den faller
med den acceleration och i den riktning den skall, och på den tid och på
det rum där den skall. Var ligger underverket då? -- Och ser du hur vi
invecklat oss i motsägelser, genom att begagna gamla betydelselösa ord
såsom underverk, vidskepelse, fantasier. Vad är det för djurklass som är
känd för att uttala ord, vilkas betydelse de icke förstå?
-- Det är papegojornas stora familj.
-- I sanning, du har rätt! Och så går det alltid när djuren söka tala.
-- Om jag nu skulle sluta med en nyare definition på vidskepelse.
Filosofen kallar det vidskepelse att man tror på sina fantasier eller
förväxlar dem med verkligheten. Men fantasier voro våra föreställningar
om tingen. Om du föreställer dig en frånvarande person, så införer du
icke honom själv i din hjärna, utan du fantiserar dig en inre bild av
honom. Har det hänt att du förväxlat denna inre bild med personen själv?
-- Nej, jag har aldrig haft hallucinationer.
-- Inte jag heller! Nåväl vi ha icke förväxlat våra fantasier med
verkligheter, vi äro således icke vidskepliga. Men nu frågas: ha vi
trott på våra fantasier?
-- Att tro på deras verklighet.
-- Javäl! Men när fantasien är en spegelbild av en verklighet, så har
jag ju rätt i att tro på min fantasis verkliga återgivande av en
realitet. Om du ser en bild av din kakelugn i en spegel, så tror du ju
att kakelugnen finns där i närheten, och du tror rätt. Ty en ljusbild är
en realitet, eftersom ljuset är ett reellt, då det kan uppfattas av våra
sinnen; och vår fantasis spegelbilder äga alltså verklighet eftersom de
uppfattas av våra inre sinnen, utan vilka våra yttre sinnen icke kunna
fungera. Icke sant? Om kirurgen opererar ut ditt öga, så ser icke du,
men ögat ser, det vill säga återger bilder; alltså fordras ditt inre
sinne för att _du_ skall se. Men opererar kirurgen bort båda ögonen, kan
du ändå fortsätta att se dina inre bilder av yttervärlden ... -- Du
finner således att filosofens definition på vidskepelse icke har någon
tillämpning på oss och Borgåboliden, ty vi ha varken förväxlat
meteorstenen med våra fantasier om den ... nu satt vi på grund igen, på
motsägelsens blindskär, men så går det alltid när man vill klyva hår
eller upplösa begrepp. --
-- Hur vill du definiera vidskepelse?
-- Vidskepelse är den inskränkta människans »fruktan för det okända»,
vilken paralyserar hans omdömesförmåga, så att han icke kan se
orsakssammanhanget mellan en naturföreteelse och en historisk
tilldragelse. Det är med andra ord enfalden; det är däggdjurets syn på
Leoniderna; det är vildens oförmåga att tolka, att icke kunna se
kausalsammanhang; det är den närsyntes lyte att ej kunna observera det
avlägsnare; det är hedningens svaghet att ej kunna höja sig till en
personlig gud, utan tror att _allt_ är gud, stenar och mossar,
stockfiskar och mandriller; det är den ofilosofiske filosofens seende
med det urtagna ögat utan begagnande av det inre sinnet. Där står nu
mänskligheten och ser intet med sina seende ögon, och med det onda
samvetets vidskepliga fruktan för det som är bakom förlåten. Teofobi
heter sjukan, fruktan för gud, vilket är något annat än gudsfruktan.
-- Du synes alltså tro på järtecken?
-- Vi skola först bestämma begreppet järtecken. På det fysiska planet är
det ett järtecken när barometern faller: det spår regn eller förutsäger
regn. Man kan alltså spå eller förutsäga, på det fysiska planet, icke
sant?
-- Jo, visserligen.
-- Då skulle man ju _a fortiori_ också kunna spå, på det psykiska planet
som är högre?
-- Det vill synas logiskt!
-- Väl; då är spåkonsten i sig själv erkänd såsom möjlig och varande
till. Om vi ser att himlen blir ovanligt röd i solnedgången så få vi
blåst. Eller om månen har en ring, så få vi nederbörd.
-- Och om det regnar blod, så få vi krig?
-- Det har visst aldrig regnat blod, men kosmiskt stoft av röd järnoxid
och avsöndringar från fjärilen Vanessa har några gånger tagits för blod.
De som burit på blodiga tankar och tagit varningen ha säkert icke
förlorat på det.
-- Du tror alltså på järtecken?
-- På förutsägelser, varningar, maningar ovanfrån måste jag tro, men på
trollkarlar och spåkäringar tror jag inte!
-- Men på järtecken alltså?
-- Ja, på sådana man _får_, men icke på sådana man _begär_. Nu vet du
det! Går du och talar om det på ditt vis, så låter det dumt, och då är
det du som borde få stå för dumheten. Male cum recitas, tuum est! -- Men
vi ha järtecken mycket närmare inpå oss, vi ha jordbävningen i
Sverige-Norge och vi ha orkanen, straxt innan konsulatfrågan och
unionsupplösningen kommo på tal. Jordbävningen ägde rum den 23 oktober
1904, och dess verkningar i Kristiania och Stockholm känna vi. Orkanen
den 29 januari 1905 är mera symbolisk ändå kanske, ty den bebådades av
bergraset på Norges västkust: själv rev den taket av Akershus' fästning
och kungliga slottet i Kristiania; därifrån gick den till Stockholm och
rev taket av en byggnad inom Svea gardes kasern ...
-- Ska vi sluta nu?
-- Ja, uppskov! så fån I tänka på saken. -- -- --
* * * * *
Falkenström tog ordet, men efter någon tvekan:
-- Ja, vad skall man säga? Dreyfuscyklonen stämmer ju i alla detaljer.
Men Borgåboliden, vad betyder den.
-- En varning, en prövning, eller -- ett himmelsbrev med två tröstande
ord: Tålamod och hopp! -- Framtiden får utvisa det!
-- Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien, på Keplers lagar
...
-- Nej, varför det? Kan icke extra-kometer uppträda, fastän planeterna
gå sin gilla gång? Och Kepler, vad vet du om honom? Hans tre lagar
bestå, men han skrev även _Mysterium cosmographicum_, däri han fattar
jorden som ett slags levande väsen vilket andas -- under formen ebb och
flod.
-- Men Newton räknade ut det ...
-- Men Newton liksom Kepler var en from man, vilken utlade Johannes'
uppenbarelse ... För övrigt kunna Keplers lagar vara riktiga som
observation, under det att andra högre lagar råda samtidigt; ty därför
att kvadraten på det man kallar planetens omloppstid förhåller sig som
kuberna på det man kallar avstånden från solen, så behöver varken
omloppet vara ett omlopp eller avståndet ett avstånd. I kemien råder
ungefär samma lag. De flesta metallernas atomvikt är kvadraten på
egentliga vikten, men metalloidernas atomvikt är kuben på deras
egentliga vikt. Här synes förhållandet vara omvänt proportionellt; ju
större ju mindre. Atomvikt är nämligen ingen vikt (tyngd) utan
attraktionskraft, och lyder Newtons gravitationslag, men de kemiska
ämnena lyda samtidigt andra lagar, Avogadros, Mariottis och fleres, och
vad som sker när som kvicksilver förenas med svavel för att bilda den
röda cinnobern, det är ett mysterium, emedan tillsvidare oåtkomligt för
våra sinnen och vårt förnuft. Kvicksilvret har uppgivit sin metallnatur
och svavlet har förlorat sin harznatur; där ligger ett rött homogent
färgstoft. Det är ett underverk! -- Ska vi nu tala om dina
angelägenheter, Falkenström.
-- Mina -- angelägenheter? -- Vad är det att tala om! Jag blir stämd
eller icke stämd; i förra fallet skickar jag en advokat och därmed slut.
-- Nu blir du icke stämd -- jag har fått telefon i dag därom. Alltså
tala vi om något annat.
-- Vi tala om något annat, eller gå ut i skogen.
-- Vi gå ut i skogen!