Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården
i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar,
svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens
ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån
förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar
i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så
att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna
skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.
Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.
Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade
sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och
fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste
dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken
som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad
av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte
han sig igen.
Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att
gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i
rörelse.
Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten
njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han
gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.