-- Va? Är det Falkenström?
Denne såg upp och kände igen Smartman.
-- Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig.
Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå
skola vi äta frukost.
Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven
och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för
att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även
på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med
livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet
att få beskydda.
Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de
fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning
fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga
att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara
blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin
fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på
vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde
bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg
inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen
till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:
-- Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.
-- Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.
-- Jo, men det var inte herr X.
-- Vad gör de här?
-- Badar förstås; i dubbletten. Men det angår inte oss. Kom nu!
Efter ett bad i kallbassängen hittade Falkenström i rummet rent linne,
med kragar, manschetter och näsduk. På bordet fanns en flaska
Marienbader, ett glas iskall mjölk och ett äpple.
Smartman kom in och ordinerade som en läkare. Därpå förde han ner
patienten på rakstugan, och gick under tiden till telefonen. När han
återkom var Falkenström en annan människa, men nu stod en täcksläda
utanför.
-- Nu skall du luta dig i hörnet här, sade Smartman. Du ska blunda och
inte tala, försöka tänka på ingenting. Om du också inte somnar, så är du
ändå återställd på tio minuter. Det är min kur som jag uppfunnit. -- Så
där, nu läser jag några brev, och säger inte ett ord åt dig.
Efter femton minuter stannade slädan ner i staden utanför ett snyggt hus
i en gränd.
-- Var är vi? frågade Falkenström som trodde sig vakna efter en lång
nattsömn.
-- Vi är hos mig.
Smartman hade flera bostäder, icke för några farliga ändamål, utan för
sina vidlyftiga affärers skull, dem han icke fick sammanblanda.
En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett
brevskåp, telefoner, en kommod och en soffa. Här drog han sig tillbaka
att meditera, vila ut och mottaga enskilda besök, men endast av kallade.
-- Nu är du återställd, började han.
-- Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drömde
också ...
-- Alltså, till saken! -- Din skilsmässa har börjat!
-- Ja!
-- Vad hände så?
-- Detta hände. -- En infernalisk slump lät mig veta att »damen» kommit
resande och slagit sig ner i mina barns hem.
-- Gott. Hon måste ut. -- Varifrån kom hon?
-- Från Berlin!
-- Berlin? Var hon ensam?
-- Nej, hon medförde i sitt sällskap en bekant tribad från
Hopfenblüthen.
-- Hallå! Nu hade du tur en gång! Tänk en sådan tur!
-- Kallar du det ...
-- Vänta lite! ... Jag var på Rydberg i går afton. Där berättade
hovmästarn om två konstiga damer som på sitt rum supit sig fulla och
uppfört sig så att de blivit utkörda ... Pass nu skall jag telefonera.
Telefonen arbetade:
-- Vad hette damen? ... Jaså, det stämmer! Jaha! Jaha! -- Tackar! Ja,
det var inte annat! Tackar!
Därpå vänd till Falkenström:
-- Nu ska vi gå till Lögnroth; han är inte älskad, förstår du, men han
är fruktad, och har fina relationer ända oppåt. Processa vill vi
naturligtvis inte för barnens skull och för kvinnans ... men vi ska bara
koncentrera oss på en punkt: avlägsna damen ur hemmet. Låt oss gå till
Lögnroth.
Falkenström blev betänksam:
-- Lögnroth tror inte vad jag säger därför att jag är diktare, och --
därför är han lögnare, en negativ lögnare, som visserligen icke alltid
säger det som är osant, men som fräckt förnekar faktum, när det är
besvärligt ...
-- I detta fall tror han icke vad du säger, men han har hört tre
fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjälpa dig. Ja, han vill
vinna dig, enrollera dig ...
-- Vad skall han med mig?
-- Därför att du är någon. En talang är en mer eller mindre stor makt,
det tror du inte ...
-- Jag?
-- Ja, har du inte sett hur Lögnroth sökt erövra dig genom Zachris. Han
älskar Zachris av okända skäl, kanske därför att deras själar äro släkt,
men han hatar dig, och därför skall du böjas under Zachris. Därför har
han alltid velat avtvinga dig din beundran för Zachris, få dig under
Zachris, som han upphöjt på din bekostnad. Märker du inte att i
tidningen Zachris' namn aldrig förekommer utan att ditt namn nämnes
bredvid. Och när Lögnroth skaffade dig stipendiet den gången, så gav han
en tredjedel åt Zachris ...
-- Var det på det sättet? Jag tyckte pängarne voro så flya ...
-- Så var det! Och Lögnroth säger alltid att du är avundsjuk på Zachris.
-- Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang är det väl inte?
-- Lögnroth menar det; därför att han är liten tycker han om de små, men
han tycker framför allt om sin tidning, det är hans tron och hans armé.
Du har icke velat böja dig, därför skall han bryta dig ner, under den
understa.
-- Det är intressant att höra detta! Jag har alltid erfarit det som om
Lögnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och därför har
jag flytt. Skall jag nu tvingas gå dit?
-- Tänk på dina barn!
-- Ja, jag tänker på dem, endast på dem!
-- Då gå vi!
De gingo.
-- Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen
hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan
broarne, men inte in på någon krog, förstår du?
-- Var lugn du!
Så skildes de.
Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla
portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade
genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade
sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här
funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s,
Kristian Tyranns ... Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det
närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med
den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.
Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en
tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen
började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack
ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par
fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa
fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade
sig några steg, och nu -- bakom kuskens skinnkrage såg han -- i ena
fönstret stående med ansiktena mot rutan -- sina två barn.
De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar
instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.
Han överfölls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen
för att skona barnen för återseendet. Men när han flyttat sig, fick han
det andra fönstret i sikte. Och där stod -- det rysligaste i
människohamn han någonsin sett. Med rött hår, svullna ögon, och en mun
såsom uppskuren med en rakkniv, läppar som alltid föreföllo blodiga och
gav honom den föreställningen att hon sög blod. Denna kvinna hade en
gång bekänt sin kärlek för honom, och när han tillbakavisat henne, hade
hon kastat sitt hat över honom, och sin perversa inslagna kärlek på hans
hustru. Därpå hade båda blodsugarne öppnat krig mot honom, och vampyren
hade skiljt honom från hans barn. När han nu såg detta avskyvärda
ansikte med dess grönvita färg som en drunknads, och tänkte på att hon,
monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick
träffa, och när han övervägde faran de små voro utsatta för, gick han
helt lugnt över gatan, i det fasta beslutet att slå henne lytt med sin
käpp, för att sedan inför domstol få sak och därigenom tillfälle att
avlägsna henne, men med risk av några månaders fängelse.