Bland dekadansens eller förfallets män intog Lars Petter Zachrisson ett
framstående rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till
sous-chef för något osynligt parti, men när han 1884 blev avsatt av
»nakna prästens broder», som utnämnde Tilda K. till chef, drog han sig
först tillbaka med blodig nos, men kröp sedan fram i några
mullvadsgångar han grävt, och vilka mynnade dels hos akademiens
sekreterare, dels hos professor Stenkåhl, dels hos tidningen
Brödrafolkets Väl. Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns
intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till
det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter.
Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting
fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha
åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program:
att han måste fram. Och därför skydde han inga medel. Svårigheten bestod
i att kunna dölja sitt spel.
Han var litteraturens jobbare, bildande bolag för inbördes beundran,
spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat för att göra storheter
som skulle upphöja honom. Han företog affärsresor i reklam, hade
agenturer i alla landsändar, bildade en exportförening på Tyskland, var
själv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt
medarbetare i Stockholmstidningen Brödrafolkets Väl (icke
Brödrafolkens), smakråd vid två teatrar, Svenska akademiens stipendiat,
bokförläggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade
även ett finger i Stockholms högskola, utan att man kunde säga om det
var tummen eller lillfingret; beskyddade författarföreningen och
publicistklubben, var en av stiftarne i sällskapen Oden och Freja, samt
var även synlig på hovet! Denna 80-talets förfallna människa. Vig som en
ål och omottaglig för skymfar, gick han in över allt. Var porten stängd,
kom han in genom köksfönstret; blev han utkastad genom dörrn, kröp han
ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade
gott för hans framtid.
Men han hade även andra egenskaper, den förrädaren, vilka gjorde honom
till en tidens man. Han respekterade alla åsikter, även de falskaste,
som han dock bort bekämpa eller rätta; han talte aldrig illa om en
människa, som gjort illa, utan han försvarade alla bovar, överskylde
deras svagheter. -- »Jag tål inte att man talar illa om en människa,»
sade han. Det betydde: »Nosa inte i mina papper, ni.»
Hans beprövade taktik bestod i att erbjuda tjänster. Han var
tjänstvillig, både för att få binda händer och gräva ner pund, som efter
behag kunde uppgrävas med ränta. Det fanns knappt någon människa som han
icke gjort en oombedd tjänst, och när han sedan slungade bekantskapen,
gick alltid en skuldsatt ifrån honom. Då hade han sitt stora ögonblick,
när han fick säga: »En otacksam människa är den tyngsta börda jorden
bär.»
Sitt rätta fält hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av
förfallets kunskapsträd. Redaktören, som vänner emellan kallades den
personifierade lögnen, syntes bära ansiktet på ryggen och äga hundratals
händer, i vilka han tog emot från alla väderstreck. Men hela mannen
tycktes också vara bakvänd och han hade en näsa för allt som var skämt.
Någon anmärkte också att man borde läsa hans tidning framför en spegel,
för att kunna läsa rättvänt. Om man till exempel såg en notis om goda
bankaktier, så kunde man vara säker på att de voro ruttna och skulle
skojas bort. Men om han någon gång avslöjade en humbug, så regnade
genast vederläggningar som voro betalda, och han gjorde ursäkter för
misstaget. »Det var ett missförstånd.»
Han hade en sekreterare som var mästaren vuxen. Smartman hette han. Det
var en storslagen karl i sin art; född att härska, med ett vinnande
sätt, en saftig person, bröt han sig in överallt, i banker, bolag,
fabriker, och om han kom ut något nässkrubbad förde han dock den stora
pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli
millionblad, och att Sverige skulle regeras från dess byrå; hade
filialer över hela landet, inverkade på alla riksdagsval, tillsatte
landsting, skuldsatte kommuner, anlade järnvägar (som staten övertog),
störtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde förvandla allting
till nationella angelägenheter även de mest privata. Men hans styrka var
att kunna göra stora män, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det
bara ett frö, så vattnade han att det grodde. I denna ingenjörernas tid
behövde Sverige också ett stort ingenjörsnamn, och han presterade en
Edison, en svensk Edison, som utväxte så att man kunde grunda
millionbolag på hans namn. Efter Nordenskiöld saknade Sverige en stor
resande, och han gjorde en så stor, att Stanleys namn nämndes bredvid
hans, ehuru svensken bara berest kartlagda länder och väl aktat sig för
större vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en på
rak arm; utnämnde honom till våran Berzelius, ehuruväl kemisten var
skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgörande inom kort,
fastän han bara bestämde kända ämnens kända sammansättning. Det var
humbugens lysande tider, och en nerfäad nation tog emot vad som hälst.
Slutligen skulle nationen ha den största kvinnan också, och då tog han
det största dumhuvet han kunde få fatt, benplockerskan som samlade från
alla slagfält och sophögar; sade: varde! Och hon vart!
Denna man, som vågade begå alla handlingar dem Zachris icke vågade,
älskades och beundrades av Zachris. Zachris njöt av alla dennes brott
såsom om han begått dem själv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur
att icke kunna leva i och genom sig själv, dels därför att hans jag av
födseln var klent, dels därför att han förlorat det i livet eller
rättare sålt bort det på lyckans marknad.
Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanför staden. Den
kallades Villa Albano, ty ägaren tillhörde det folk som adlar sig själv
och sin omgivning. När man kom in i förstugan mottogs man av ett
skällande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skällande
överröstade både gästens hälsningsord och värdens välkommen, och som
båda måste skrika för att göra sig förstådda, lät det som ett kroggräl
när stugan fick ett besök. Man inträdde i våningen röd i ansiktet,
förstämd då man hälsats med en nerskällning och ett gastaskrik.
Tjänarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjänarinna (som
stal) nu på tredje året. Salongen visade i sin orediga möblering
innanmätet på en oredig hjärna. Detta rum, av naturen begåvat med alla
möjligheter att vara intagande, skämdes av den förnuftsvidriga
anordningen. På en gång salong, bibliotek, herrns skrivrum, rök- och
suprum, gästrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i
rengöring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chäslong som
var halvbäddad och angav tillräckligt dess ändamål som öppen alkov, en
kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskåp i
landsmålarstil var skänk, och innehöll buteljer, erinrande om
skåpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsörn, två
bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire
kallades konstverk. Men väggarne voro klädda med tavlor med
tillskrifter, kvittenser på lika många reklamer vid passande tillfällen.
Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens
stora författare, både in- och utländska. Det var värdens infattning.
Hans eget porträtt i olja, målat av den store X. X., vid
författarbordet, var taget så försiktigt bakifrån att man slapp se
ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhållet.
När ögat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor
kommod. Vid en närgången fråga om denna hemlighetsfulla möbels uppgift i
salongen svarade alltid värden: att han begagnade detta till gästrum när
han mottog utländska resande författare; och när han beledsagade
meddelandet med en gest åt kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och
Björnson begagna den brunmålade kommoden. Kommoden tycktes dock vara där
enkom för att framkalla frågan och dess svar: »De store författarne.»
När man såg den lille författaren i denna omgivning, förstod man straxt
det lögnaktiga i hela sceneriet, och hans frånstötande obetydliga figur
blev genom motsättningen ändå mindre. Det var så osannolikt att man hade
en diktare framför sig; när han öppnade samvaron med ett stukande: »jag
hade brev från Ibsen i dag», ville man utan betänkande avbryta med ett:
det ljuger du nog! Liksom också hela boet syntes vara hopstulet. Den ena
biten passade inte till den andra, men det förklarades med att det var
hedersgåvor. Hedersgåvor var det icke, och stulet var det icke heller,
men var sak hade sin historia, och en historia kan berättas på flera
sätt.
Emellertid, till villan hörde ju en värdinna som presiderade i salongen
och sjöng vid pianot. Zachris hade varit gift en gång, men upplöst
äktenskapet på grund av trassel; hustrun hade förfallit, men det oaktat
behöll hon rätten över enda barnet, en son, som hon skickade till
Amerika. Därpå hade Zachris gift sig med Kilos fästmö, en liten
målarinna efter tidens sed, vilken utan några förstudier rest till
Paris, anmält sig på Colarossis atelier, gått dit några gånger, vilket
var nog för att hon kunde skriva sig som artist, få inträde i
artisternas krets och leva deras fria liv utan anmärkningar på sig. Så
enkelt var det att bli artist den gången, för en ung flicka; och under
det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gång hon sökte ett
stipendium, och inte fick det, så hette det: »Vi stackars fruntimmer.»
En tavla hade hon med hjälp av en manlig vän lyckats få färdig och
inkrånglad på de fries utställning. Därmed var hon ett namn, för att
icke säga en liten storhet. Sedan målade hon aldrig mer, kastade sig
över Kilo, och gjorde därifrån en saltomortal till Zachris, vars makt
hon överskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begåvad med
en viss elegant skönhet parad med bohèmens lediga sätt att röra sig.
Alla som kommo i huset fick se på henne, men icke gratis; de måste
betala med blommor, tjänster, reklamer, naturprestationer och även med
reda medel. Någon komplott mellan makarne existerade icke, men ett
fullständigt samförstånd syntes råda mellan dem i huvudsak, så att
gästerna eller vännerna funno sig avklädda på ett eller annat sätt, men
alltid med en smak som överskylde det förhatliga i tillvägagåendet.
Zachris reste sig ibland på bakbenen, men blev nerhutad.
En dag till exempel fann han ett okänt guldur hos sin fru.
-- Var har du fått detta? Hur har du fått det? väste han.
-- Jag bad att få't och så fick jag det av Ville.
-- Var han nykter då?
-- Visst var han det!
-- Han kunde väl inte säga nej! Men tänk om han ångrar sig.
-- Vad rör det dig?
-- Det går på min ära, om du tillåter dig en handling som i sig själv är
oskyldig.
-- Men icke på min!
-- Nej, men på min.
Zachris' Jenny var en frigjord kvinna, alltså en furie för sin man. Och
när hon genomskådat hans papper, och sett att han icke var så aktad och
mäktig som hon trodde, så beslöt hon att slunga honom. Men det var icke
så lätt. Zachris hängde sig fast, sög sig fast, tiggde sig kvar, löste
sitt huvud med dess vikt i guld.
Och när slutligen intet annat hjälpte, narrade han henne i grossess. Hon
ville nämligen inte ha några barn, och hade därför tagit löfte av
mannen. Han bröt löftet, ljög, och så var hon fast. Detta betraktade hon
som ett nidingsdåd, detta att han fullgjort sin äktenskapsplikt, och han
fick se på Medusas huvud i nio täta månader. Han mutade med blommor,
ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo,
förre fästmannen, var fredsmäklaren och avledaren, men även gisslet.
Jenny, som behållit hans vackra ringar, började nu bära dem. Kilo läste
högt för henne, bar hem romaner, spelade luta, små melankoliska spanska
bitar från mohrernas tidevarv.
Zachris väckte nästan medlidande där han satt som stum person åhörande
Jennys öppna bekännelser i Kilos närvaro.
Så här kunde en scen avspelas mellan de tre.
-- Ja, sade Jenny, jag var ett nöt som inte tog dig, Kilo. Det hade
varit annat det. Men skulle Zachris dö en gång, så vet du var du har
mig!
Zachris tuggade en femtonöres-Hirschsprung, som tycktes vara för stor
för honom; log humoristiskt med mustaschen, men grät whisky med ögonen.
Kilo låtsades icke höra, utan spelade och läste.
Jenny fortsatte sitt furievärv.
-- Jag bär dina ringar, Kilo, för du var min första kärlek, och blir min
enda! -- Hörru vad har du givit för den här rubinen?
-- Inte säger man sådant, svarade Kilo blygt.
-- Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den här knöln!
Tänk att gå och bära den här oxens unge! Jag skulle ha lust att
dränka'n, för att han kommer väl till världen med glasögon, buk och en
femtonöres i mungipan.
Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung så att läpparne svällt upp,
torkat och blivit bruna av sås och tobaksflagor. Han såg inte trevlig
ut, ty han funderade på en ny hämnd: att immer badd narra henne i
grossess.
Som målarinna hade Jenny aldrig haft någon framtid, men Zachris fick
ändå höra dag ut dag in, att han förstört hennes framtid. Slutligen kom
barnet, men då hade Zachris förlorat allt medlidande så att han riktigt
njöt av hennes plågor.
Han stod i ett rum utanför; och när hon skrek, så lät det icke som av
smärta, utan av ilska, av raseri, att någon vågade göra henne illa. Det
ingen annan hade vågat, det vågade den ankommande fulingen. Han var ful,
och modren ville inte se honom. Men när han vuxit något, behandlade hon
honom skämtsamt, föraktligt, så att gossen växte upp till humorist. Vid
två år kunde han svära och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med
far och mor, och intervjuade dem alltid med ett »hörru». Han mottog
gästerna med okvädningsord; lyssnade på föräldrarnes samtal och röjde
alla deras hemligheter. Men han tiggde även pängar av husets vänner och
gömde i en sparbössa.
Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en
son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som
klådde honom redan i vaggan.
Zachris i sin rol av självförgyllare, adlade dem genast vid födseln;
förespådde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier.
De kunde allting, gjorde uppfinningar på elektriciteten, skrevo, målade,
skulpterade, spelte teater; men att läsa rent, skriva och räkna kunde de
inte lära sig; gå i skolan ville de inte, och när _de_ inte ville, så
blev det ingenting av. Det var modärna andar.
Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem
hon hetsade på fadren. Hetsningen bedrev hon på många sätt, men det mest
djupgående var att lära pojkarne kuggfrågor, med vilka fadren stukades
vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans
födelseår det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp ämnet,
ställde sig okunnig, begärde upplysning av fadren, och när han icke
visste årtalet, släpptes pojkarne lösa på drevet, och fadren stukades.
Denna oskyldiga lek kallades att »äckla gubben». Men gubben kände sig
smickrad av att ha fött underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne
till att hetsa främmande. All ondska som sköna Jenny renodlat hos
Zachris, och som han icke vågade lämna av på sin härskarinna, kastade
han opp på sina vänner, skjutande skuld och ansvar på sina två stövare,
som ju voro oansvariga, emedan de icke förstodo vad de sade eller
gjorde.