Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan
bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och
bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor,
och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer,
översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser,
redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick
kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta,
så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk
och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och
hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt
overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter,
och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då
trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till
hans högre vetande rörande hennes hälsa, som _ingen_ läkare ännu kunnat
klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in
i pupillerna, smäktade hon fram:
-- Kära doktorn ...
-- Hur står det till? klippte han.
-- Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit
klok på.
-- Hur fan ska jag kunna bli det då?
_Ett_ rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett
surt-äpple-leende:
-- Om doktorn ville höra på mig ...
-- Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1
alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med
barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.
Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med
redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De
måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»
Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den
lilla styvdottern in, fick plats vid prof'en, som kände sig beväpnad.
Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv
bli ansvarig, menade han.
Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som
förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som
var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla
unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog
föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var
närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd,
duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som
gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.
När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar
runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på
Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:
-- Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?
Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om,
vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad
mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta
skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat -- det
hörde till hetsningen.
Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets
grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent;
slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta
sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat
ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig
osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på
honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma
sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina
otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl
satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd
och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna
gång; så att den även träffade skytten och mest honom:
-- Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han
var ringaktad och saknade självkänsla) ... har du köpt pappa eller har
han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?
Doktor Borg höjde sitt glas och sade:
-- Vi tacka värdfolket för mat!
Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där
stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste
han fram ett: fyffan!
Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål
i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer,
förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som
vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande
ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös
natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med
verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med
åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och
brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka),
tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod.
Sopbacke och kommod!
Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.
Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han
behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom
sin harm i en enda loska:
-- Det är rysligt!
Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället
begagnade, låtsades icke förstå.
Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning,
men utan att denne hörde't:
-- Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!
Nyrax, målaren kom till:
-- Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?
-- Är Kilo ruinerad?
-- Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.
Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han
var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens
lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty
ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra
eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura
honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse
över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke,
förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.
Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den
ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga
programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av
Zachris' vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt
han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han
riktigt längtade efter katastrofen.
Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes
inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra
vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.
Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med
spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta
rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick
förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.
-- Tänker du hänga dig? sade en.
-- Står du vid skampålen? sade en annan.
Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag
förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som
icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren.
Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål,
bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande
sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat
honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som
teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott
han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning,
skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans
fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade
han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på
sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som
flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna
skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste
han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris' klagovisor över den
elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det
faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett
uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna
berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om
fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av
sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.
Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka
Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant
med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all
denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max
betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut
ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i
älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke
uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken,
blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga
som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken
vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O,
med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den
ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara
kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med
allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram
organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste
sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men
liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort
för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i
en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt
område, där luften var klar.
-- Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta
det, sade han sig själv.
Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på
dennes tysta tankar:
-- Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre
färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han
till och med fruktas av makterna.
-- Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev
frukten av en sådan förbindelse ... Och det som skedde då, sker än i
dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall.
Får icke dra ner himmelen till jorden.
-- Kan inte lilla Kilo räddas?
-- Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris' klor.
-- Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara
benen.
Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att
vitja.
-- Här! Här ska ni höra! gormade han.
-- Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig,
men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras
slaskrör.
-- När det hatet han samlat över sig, bryter ut, då skall han krympa som
en tvättad ullstrumpa ...
-- Här, gastade nu Stenkåhl. Kalkbrenner är ute och _åker_. Hans
filosofi blir anmäld här. Det är läckert! Vill ni höra! Det är elakt,
men det är bra skrivet!
-- Vilken exempellös råhet! Det är ju en buspojke!
Max och Holger reste sig och smögo ut, medan Stenkåhl avrättade sin
gamle lärare.
-- Hur blev Stenkåhl professor? frågade Max.
-- De skramlade till hans professur. Allting köps ju nu för tiden, och
grosshandlarne utnämna professorer. Vi kallade Stenkåhl alltid för den
dumma Stenkåhl, men det är för lite. Han är mikrocefal. Minns du när
han, som är redaktör i den radikala tidningen, där man sätter
ordensutnämningar på Varjehanda, och Svenska Akademien på
Rättegångsärendena, när han slutligen skaffat sig Stjärnan och sneglade
åt akademin, så stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem för
att få damm på själarne; liksom inte bleckbiten på fracken vore spott,
och att snoka efter akademien vore ett förräderi, då man hela sitt liv
behandlat den som en korruptionsanstalt. Det är en fin pojke! som sålde
alla sina ungdomsvänner och lämnade deras huven i en säck till fienden!
Och han vågar stå och varna ungdomen (för att följa hans exempel!) Det
är ju en chanker, hela karln, en r--kyssare, och jag föraktar mig att
jag gått hit. Om finska badstun vore öppen, skulle jag gå och skrubba av
all denna lort jag fått på min själ. I går satt Svenska Akademin här på
samma stolar, och då slaktades vi ner! Det kallas försonlighet, men det
är något annat. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet.
Apropos Akademin ...
Från rökrummet hördes nu Stenkåhl skrodera:
-- Nå, men ärkebiskopen som är död. Nu är det slut med uddevallarn.
-- Slut! Nej så länge de har X--ns kaffe och Y--ds brännvin är det inte
slut med uddevallar'n, svarade Zachris, som haft en befattning i
Göteborg.
-- Braavo! röt Stenkåhl som tyckte om dåliga vitsar. Nu reste sig den
undergivna Kalkbrenner, och avlämnande en av veckans skämttidningar,
sade han:
-- Det är gement i alla fall, att rita av en på det viset. Stenkåhl
mottog bladet under det alla skockades för att se över hans axel.
Liksom alla bödlar fruktade Stenkåhl yxan mest av allt. Offren omkring
honom skreko av fröjd, ty bödeln var avritad med hustru, och på ett sätt
... Stjärnan satt där, stolen (i akademien) var där, men med lock på,
och bredvid hängde på en spik Stenkåhls samlade skrifter ...
Bödelns käkar inställda på ett flatskratt stannade i baklås, och hans
ögon rullade; strupen gick i vågor av kvävda ord, och det såg ut som om
en äppelbit hade fastnat.
-- Där fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skämttidningar, ty
om jag skrattar åt min fiende på första sidan, är jag säker att finna
mig själv på den andra.
Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska
möjligheter och med ett säkert grepp kastade han om strömväxlaren,
fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berättande en anekdot,
som icke hade något sammanhang med Stenkåhls lidna nederlag. Sedan han
sålunda räddat sin vän (och han visste vad det var värt), satte han sig
till centrum i en krets som föredrog punschbrickan framför en
blottställande hetsning i damrummet. Zachris hade nämligen icke kommit
upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen försökt att
flyta, men gått till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt
och värme, och i en krets av tacksamma åhörare vilka hälsade befriaren
från allt förståndigt tal, började han växa som en svamp om natten,
svällde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med
whisky, konstituerade han kretsen såsom slutet sällskap eller enskilt
rum på kafé. Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina
tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i den Zachriska
kretsen.
Stenkåhl hade efter stjärnsmällen sökt att gaska opp sig, men ingen
hörde på honom, trots hans stora gester som sopade en aténienne med
falska antikviteter. Han nedsjönk i en emmastol som en förnaglad kanon
på sin lavett, och då han hatade musik begärde ingen hans närvaro i
salongen.
Vinrus är farligt när det slår in; det måste ha ett avlopp i prat.
Zachris höll just på att prata av sig sin halvfylla och njuta av den
falska maktkänslan, men Stenkåhl öppnade endast sin säkerhetsventil då
och då i ett kvävt utrop:
-- Det är ju kattskrik, den där sången! -- Vad säger Zachris för slag?
Åttinio? Nej det var nittiotvå! -- Talar ni om Karl den tolfte? Det var
ett as! -- Jo! i Fryxells handlingar rörande svenska historien finns
utländska sändebuds brev från Stockholm i vilka antydes att han älskade
pager! En är namngiven!
Men Zachris var inte den som släppte given ifrån sig; dock hade namnet
Karl den tolfte satt honom i lägervall och han märkte hur han krympte,
då verkligen några åhörare ville dröja vid det större ämnet. Han gjorde
därför en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig
själv. Men den lilla åsnan kunde icke skrämma folk, därför drog han den
lånta lejonhuden över öronen och skriade så det lät lejonlikt:
-- Jo, när jag var i Kristiania, jag far dit ibland och hälsar på mina
vänner, ty där har jag förståelse; och Ibsen sökte mig genast på
hotellet. Och då sa jag: Du Ibsen ...
Punschkretsen betraktade med vördnad den lille Zachris, som växte ut
fruktansvärt.
-- Och då sa jag, ser du Björnson ... Och så sa Björnson: »Zachris har
rätt!»
Stenkåhl blev avundsjuk, ty det var just hans repertoar som Zachris nu
spolierade, och hans krut som sköts bort. Och när Zachris' succès var
fullständig, rev han sig tillsammans, bröstade av och gick fram till
förställaren att hämta ammunition. Det var ur ett dokumentskåp han tog
den. Där funnos alla brev han mottagit från ryktbara personer, eget nog
även de ovettiga, ty dem brukade han läsa högt för att visa vilken
otacksam fähund den och den var. Och i brevsamlingen funnos även den
enas angivelser och klagomål på den andra, så att när han ville söndra
två personer, tog han bara fram ett brev, som var skrivet i djupaste
förtroende. Nu ville han stöta ner Zachris och på samma gång avslöja
norrmannen.
-- Här ska ni höra! skrek han, ty nu var det svårt få syl i vädret. Här
ska ni höra!
Zachris osade strax luntan, och gick på med en ny anekdot, om Zola och
vad Zola sagt. Men Stenkåhl talte honom i munnen med sin skällande
stämma och började läsa ett brev från Ibsen, där han beklagade sig över
Zachris' påflugenhet.
-- »En människa, som jag inte känner och vars böcker jag inte kan läsa,
dyker upp, hälsar mig som en ungdomsvän, beklagar mig över mitt sista
fiasko, erbjuder mig sitt beskydd. Han kallade mig Du, såsom av misstag
... Jag körde ut honom!»
Nu var Zachris avslöjad in på bara benen, men som han kunde trolla med
truten, tog han själv upp gapskrattet, och som hans egenkärlek gjorde
honom oåtkomlig för skymfar (han stod för högt för att kunna nås av
sådant) fattade han dolken i klingan och vände den mot mördaren.
-- Det är alldeles rätt, sa han, men sen gick jag till Björnson, som var
avundsjuk på Ibsen och vid middan sa Björnson detsamma om Stenkåhl.
Stenkåhl var som en pil vid sin krutdurk, och på bokstaven B fick han
fram ett brev från Björnson i vilket lilla Zachris tillstukades
ordentligt.
-- Här, ska ni höra! Här ska ni höra! »Varför denna seminarist skriver
böcker, det vet ingen ... Om du kan befria mig från honom, så skall jag
ge halva konsulatfrågan fanden ...»
Zachris var nu inklämd mellan dubbeldörrar, men han kastade åt sidan,
kom loss, och med ryggen skyddad började han att väsa och klösa, dock
utan framgång; och när han märkte att truppen svek, ändrade han rörelse,
kastade lejonhuden, blev en liten ömklig åsnefåle, som väckte
medlidande. Det var hans starkaste drag att göra sig liten, och väcka
medlidande. Då blev han lik ett ofullgånget foster, visade hela sin
obetydlighet så att man rördes och tog honom upp på armen, emedan han
var så hjälplöst liten. När han då väl var uppe, blev han fruktansvärd
igen, och det första han gjorde var att klösa.
De tystlåtna i sällskapet, som i början känt en lättnad i att slippa
blottställa sig, och som njutit av att bevittna hur två bödlar avrättade
varann, grepos nu av en skamkänsla; och fruktande att dokumentskåpet
skulle blotta även deras mellanhavande, om Stenkåhl finge fortsätta,
reste de sig, tittade på klockorna och sökte i tankarne en giltig
förevändning att gå (på närmsta krog).
Men Stenkåhl hade blodad tand och måste mörda någon för att rädda sin
ära. Som han var av den sorten som icke biter högdjur letade han ut ett
litet och fann Sebastian vid pålen.
-- Nå lilla Kilo, yxade han till, har du böckerna klara när du skall slå
vantarne i bordet, annars ryker du in.
Nu finns det en försyn som skyddar de sina och gör dem blinda och döva
på rätta stället. Bokhandlaren hörde icke mer än sista orden »ryka in»,
och troende det var fråga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest åt
spjället. Då märkte han på de omståendes miner att han hört orätt, men
skrämd av det elaka uttrycket i Stenkåhls ansikte hejdade han sig just
när han ämnade fråga om, ändrade minspel och sade med ögonen: jag
förstår ett gott skämt på min bekostnad. Han var räddad, ty åskådarne
trodde han med en vitsig åtbörd avvärjt Stenkåhls råa skämt, som han
både hört och förstått.
De flyende herrarne hindrades nu i dörren av de anstormande damerna som
väntade sig en allmän hetsning, men herrarne hittade en sidodörr och
ginade genom tamburen för att komma fram till värdinnan och säga farväl.
Alla hade samma förevändning eget nog; de ville höra sista numret på
symfonikonserten.
Och så voro de äntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrökta;
hoptryckta, harmsna, trötta, förtvivlade, skruvade de sig ner för de
fyra trapporna och voro äntligen på gatan. På två led gick troppen först
tyst, andades den rena aftonluften under stjärnorna, vädrande lungor och
sinnen.
Men så brast det löst. Allt vad man icke fått säga hos Stenkåhl ville
ut. Led för led började samtalet, utvecklande sig från sekvensens enkla
gångar till fugans rikare.
Fugan blev mångstämmig kanon; samma gamla motiv, från sekelslutet men i
andra tonarter.
-- Whiskyn, den gemena, kom 1890; den gjorde människorna tungsinta och
undanträngde den glada punschen, som begär sång och käglor. Cykeln och
telefonen ökade hastigheten och införde otåligheten: hastiga resultat
eller inga! Och det elaka kvinnliga tennis, där det mera gäller att
skada sin medtävlare, än, som i bollspelet, själv prestera något vackert
kast. Det är futtigt! Och så kom pokerspelet, tjuvspelet om pängar utan
eftertanke.
-- När kvinnan som nu, har absolut veto mot mannen i varje deras tvist,
då är mannen värnlös, och då råder lögnen i världen.
-- Nej, jag har aldrig i våra kretsar sett en gift man otrogen, om inte
han tvungits av hustrun ...
-- Gifta sig? Nej tack! Hålla sällskapsdam åt ungherrar och själv sitta
och få tiga i sitt hem. Det var en ungherre nyss hos oss och gjorde min
hustru sin förklaring i min närvaro; jag trodde han skulle fria till
henne.
-- Svartsjukan är mannens renlighetskänsla, som håller hans tankar fria
från att inledas i en annan mans sexualsfär, genom hustrun. En man som
icke är svartsjuk, utan håller till godo, det är en sodomit. Jag såg en
man som njöt utav sin hustrus koketterier, och som älskade husvännerna
...
-- Han kvinnohatare? Han har ju fyra kullar barn, och tre skilsmässor
bakom sig! Det är bara ett skällsord och som sådant lögn!
-- Det varslar ont för Gustav Adolf; den gula brigaden söp opp hans
körka ... och prästerna undergräva den allt vad de hinna ...
-- Ja si svagheten med den här mekaniska världsåskådningen, den låg i
bristen på motor. Jag kan inte tänka mig en rörelse utan motor ...
perpetuum mobile trodde de på som inte trodde på't.
-- Babel och Bibel och Hammurabis! Men de bevisar ju att bibeln har
auktoritet och källor, och inte är påhittad bara! Han är ju ändå äldre
än man trott. För resten citerar ju gamla testamentet själv sina
källskrifter såsom Moses dagbok, Jehovas strider (4 Mosebok 21: 14), Den
frommes bok (Jos. 10: 18) och flera. Och den där kilskriften om
syndafloden läste vi om på 70-talet. Och ändå tror ni inte på
syndafloden! Fastän jag inte förstår varför Babelskrifterna ska vara mer
trovärdiga än Bibelskrifterna.
-- Om ni får allmän rösträtt, så har ni goodtemplarne och läsarne i
majoritet ... Ni vet inte vad ni gör. Men att de konservativa är rädda
för rösträtten, det är obegripligt.
-- Så ska de skoja på oss i smyg en nationalteater med lotteri! Idén?
Jo, det är den, att de ska slippa spela de nationella författarne på den
nationella tombola-teatern. Kommer aldrig dit. Där blir
societetsspektakel!
-- Litteraturn? Det är bara eftergläfset! Något nytt växer inte på
trädan; slösäd och spillkorn som kommer för sent.
-- Almqvist? Ska vi hållas med Tieck, Jean Paul, De la Motte Fouqué och
E. T. A. Hoffman? Nej vi ha kommit längre med Zola och Kipling ... Sir
du, det är okunnighet om källorna, att propsa på Almqvists originalitet.
Det är rövarromaner; och hans pjäser är rena smörjan, där han icke anar
att ett drama spelar i presens och oratio recta. I Svangrottan berätta
de ju pjäsen ini pjäsen, i oratio obliqua.
-- Men hans musik då?
-- Det är s--t! Troligen skoj med finska folkvisor och landsmålsmelodier
... Så går det när obildning och okunnighet gör upptäckter. De vet inte
att de äro gamla; och så är pöbelns beundran för kopior fotad; de känna
inte originalen! Men vi lever i humbugens perversa tidevarv där det goda
kallas ont, det lilla kallas stort. När de tre största humbugarne, den
steriliserade Pasteur, den omusikaliske Wagner och den stupida Ibsen, en
gång äro avslöjade, då kommer tiden i led igen. Hönskoleran,
Götterdämmerung och Nora! Fyfan!
-- Den materiella utvecklingen har gått framåt, men tanke- och själsliv
har gått bakut. Det finns knappt en människa som kan föra ett logiskt
resonnemang. Om jag till exempel säger att mannen faktiskt har skapat
hela den andliga och materiella kulturen, så svarar de nej, ty Rosa
Bonheur har målat (dåliga) tavlor och hade hederslegionen, George Sand
har skrivit (tarvliga) romaner, och Kowalewski kunde lite matematik som
hon lärt av Weierstrass.
-- Ha vi läst Aristoteles' logik förgäves i skolan? De är rädda för
honom, zoologerna! Eller är det _deras_ vidskepelse, kvinnodyrkan?
Ateisterna skulle dyrka något, och så fick de kraftig villfarelse! ...
Kan ett faktums bevisade tillvaro bli föremål för åsikter? De talar om
mina åsikter i kvinnofrågan. Om det _är_ måndag i dag, så är det
oberoende av åsikter. Måndag är i dag, följer på söndan och går före
tisdan! Liksom kvinnan följer i kedjan _efter_ mannen och går före
barnet.
-- Finnarne skulle resa en skampåle åt Björnson, det skulle de -- ty det
var han som i ryska tidningar hetsade ryssen mot Sverige ...
-- Björnson? Norrmännen förakta honom så djupt, och om de inte behövde
honom till reklam för sina fiskebollar skulle de slopat honom ... Men nu
vill Karoline bli kung i Sverige -- och det finns nog med käringar för
att välja ...
-- Falk har stigit upp från de döda! har ni hört det?
-- Nu har han väl fått stål i Infernos bessemerugnar ...
-- Almqvist? Jo det är arsenikätarnes gud ...
-- Att skriva om ingenting; att göra konst utan innehåll, det är
konstindustri! det är ornamentik, dekorativ konst; det är juvelerarns
och gelbgjutarns. Litteraturens jättar ha aldrig skrivit versstycken:
Dickens, Balzac, Zola! Versen tillhör folkens barndom, då vildarne till
och med rimmade sina lagar för att minnas dem, och barnen jollra på rim.
-- Naturvetenskapernas förfall började med naturalismen. Specialisterna
voro materialsamlare och drängade åt Hæckel, som är den störste, emedan
han ensam var överskådaren och ordnaren.
-- Och de tro sig kunna skydda för bacillsmitta genom desinfektion! Hur
skall man kunna desinficiera atmosfären som står tjock av organiskt slam
och damm? Gör dig immun genom att hålla dig stark och sund; arbeta om
dagen, sov om natten, och var måttlig i vardagslag. Ni talar om supa!
Men att frossa är sämre, och att röka tobak är en lika stor last som att
supa! Den som varit tobaksförgiftad och haft delirier med hjärtfel och
sömnlöshet, den vet det. De talar om liderlighet hos de ogifta! De
stackarne ha inte sådana tillfällen; men se på de gifta, som sitta slöa,
stupida och ha tråkigt på tu man hand, och för att fördriva ledsnaden
göra uppfinningar. Slutligen förakta de och vämjas, så att de inte kunna
se varann i ansiktet; de sitta förfäade, tomma i huvudet så att de inte
kan säga ett ord. Källan där de skulle hämta kraft har tagit kraften; de
ha jagat efter ett imaginärt nöje, som icke fanns på vägen, emedan det
låg i målet -- barnet. Tala inte om det heliga äkta för mig ...
-- Nå men barnet då, utanför äktenskapet, vem skyddar det?
-- Lagen! Lagen om barnuppfostringsskyldighet ... den räcker och blir
över ...
-- Studentexamen? Det finns inte en av censorerna eller lärarne som inte
skulle bli kuggad om pojkarne fick examinera dem! -- Är det jämnt spel,
att ett helt lärarkollegium sammangaddar sig mot _en_ pojke, att en
samling specialister fordrar att _en_ pojke skall stå bocken mot dem
alla? Det är ju orimligt! Och jag begriper inte hur någon människa kan
bli student; jag betraktar det som ett underverk att jag är student! Det
kan aldrig gå rätt till! Men de vet nog inte vad de göra. Vita mössan,
det är bara ett streck liksom löjtnantens rand och stjärna ... Samhället
fordrar streck! -- Vita mössan betyder bara att man har förmögna
föräldrar, och det får man inte skryta med!
-- Att sitta grensle på ett fyrfota djur, det har blivit en konst,
ridkonsten! Om man inte kan bli något annat, så blir man en skicklig
ryttare!
-- Finnarne säger att de ha rätt att styras efter 1789 års förenings-
och säkerhetsakt! Gott, den akten stipulerade enväldet; då ha de som de
begära.
-- Skål, Anjala!
-- När de skrika i korus: Han skriver ju om sin hustru! så frågar jag:
Skriver han vackert? -- I det fallet får han nämligen skriva, även om
hon är aldrig så ful och elak, ty man fordrar att han skall skriva
vackert om det fula! Det är gynolatrin! Men så fort en fru börjar
skriva, så skriver hon de infamaste lögner om sin man, och får beröm.
Där har du rättvisan och likställigheten som är bara blague.
-- Att hindra utvandringen med lagstiftning? Kunde man hindra
folkvandringarne? Tror de man ändrar världshistoriens lagar i
lagutskottet?
-- Fruarne Kowalewski, Curie och flera är bara nya namn på mannens
artighet mot kvinnan. Artigheten som offer är vacker och riktig, men när
den fordras som rättighet, då är orättvisan framme.
-- Zola osades ihjäl, Trarieux dog, Bernhard Lazare dog, och så upptogs
processen för slutna dörrar. Nu smakte hemliga domstolen, och inte en
utomfransk tidning innehöll ett referat när generalerna försvarade sig.
Justice, vérité, blague.
-- Att vara liberal eller frisinnad, vad är det? Übermensch. -- Hela
underklassen är liberal, är då underklassen übermensch och överklassen
untermensch? Att demos är demokrat, det hörs på namnet. Om en israelit
förnekar Kristi guddom, är han därför icke liberal; om en finne är
rysshatare, är han därför icke liberal; om en kvinna är emancipissa, är
hon därför icke liberal; om en icke röstberättigad är rösträttsvän, är
han därför icke liberal; om den som ingen handel driver är frihandlare,
är han därför icke liberal. Det är ingen dygd stå på sitt bästa; det är
bara som det skall vara.
-- Den människa som ingår förbund med ett djur mot sin medmänniska, den
borde döden dö, ty han begagnar djur, och tidelag straffas med döden.
-- Ordningsstadgan för rikets städer förbjuder hållandet av okynnesfä,
förbjuder orenandet av trottoarer och portgångar, men allmänna åklagaren
som kunde förbjuda hundar i städer, han törs inte på dem! Han är rädd
för hundar!
-- När lagarne tiga skola stenarne ropa.
-- De stora rikena måtte vara bra lättskötta nu för tiden. Monarkerna
äro på sommarnöje om vintern (vid Medelhavet) och om sommaren vid
Ishavet. Kanske det går an utan monarker! Man regerar per ångyacht --
per telefon!
-- Strauss' Leben Jesu, och Goethes Faust (första delen!), Läsefrukter,
Gymnasistvers, och Sömngångarnätter satta för Grottekvarn, se där hela
den stora mannen.
-- Rydbergs Faust (första delen), icke Goethes Faust numera!
-- Sveriges ära ligger icke på Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i
Riddarholmskyrkan; Sveriges ära ligger i Vetenskapsakademien, i
Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! Gå dit, vandrare, skåda svensk, och
se på din vetenskap, din litteratur, din konst, att även du är en
världsborgare!
-- Varför skulle han betala underhåll till sin frånskilda hustru? Hon
tar en älskare eller gifter om sig, så får han sitta och betala andras
kärlek. Det är ju orättvist, hälst om han därigenom icke får råd att
gifta om sig eller ta en älskarinna!
-- I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa för allt
produktivt. Artister och författare _måste_ gå och slå dank för att icke
visa sin produktivitet.
-- Vad skall man med skolor att göra? Inte meddelas någon undervisning
där? Man bara förhör läxor, det vill säga: man hör efter vad gossen lärt
sig själv hemma. Den som lär sig själv är autodidakt, följaktligen äro
alla studenter autodidakter. Men varför studenter föraktar autodidakter,
det är bara brist på självförakt.