Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens
uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna
voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat
etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen
isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var
enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med
klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att
slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk
tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina
blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av
ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.
Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo
stående med kronometern i vänstra handen.
-- Är ligan också bjuden? frågade han.
-- Nej, det är bara fronden.
-- Är det unga damer med?
-- Några.
Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.
-- Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?
-- Den är nog hård och kanske något seg.
Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de
åtta tänderna.
-- Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för
att köpa en lämplig dosa att ha på bjudningen. Jag ville naturligtvis
inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.
Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:
-- Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar
precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.
-- Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet
och ville gå.
-- Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen
till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men
man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.
-- Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick!
-- Blir det hetsning i kväll, tror du?
-- Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade
förlagsbokhandlaren Kilo.
-- Vad kommer det för folk då?
-- Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa
dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt.
Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog om järtecken, och
fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.
-- Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!
-- Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är
fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.
Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra
trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i
trappskruven och in genom tamburdörren.
Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte
händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst.
Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på
fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något
som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring
och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om
originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som
räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här
samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till
ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen,
ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående
tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.
Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid.
Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder
syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande
krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de
flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och
bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de
djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa
själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro
alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade
utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man
lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde
förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av
en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än
till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa
spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och
hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen,
krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl
måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.
-- Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?
Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade
frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske
martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och
kastade ut en krok åt ryssen.
-- Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?
Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som
skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en
köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.
Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle
undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:
-- Skål Anjala! sade han.
Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.
Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och
nickade, riktigt kinesiskt.
Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin
köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde
äta med aptit.
Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade
tillsammans. Det lät som på en begravning.
Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora
författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest
efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas
adresser.
-- Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som
översätter er? Är det bra gjort?
Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda
för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på
den första frågan:
-- Jo, det är fru Mager!
-- Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon
_nu_ bor?
-- Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.
-- Hon måste ha flyttat då. Jaså i ... hur var det ni sa?
-- I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han, jag har redan en bättre
översättare, som du inte får lukta på.)
-- Seelendorff? Med två e?
-- Med två e!
Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den
tänkta blyertspennan arbetade.
Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon
skulle ut på tyska och då måste hon stuka alla de här författarne som
han ringaktade. Han bad därför att få dricka med Zachris och tackade
honom för visat intresse.
Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenström:
-- Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se
...
-- Mörda?
-- Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras
tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer.
Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt
lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet
genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så
anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill
säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär
han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är
sådan.
Falkenström mumlade till svar:
-- Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den
tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt
med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max
till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda
honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl
placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt,
i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max' förlovning.
Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här
_fronden_ har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar
unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en
lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro
fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om
de icke fruktade _ligans_ nya rustningar. Där sitter Zachris' Jenny och
förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med
sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med
Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo,
dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som
endast söka att få ett namn på _din_ bekostnad och sedan trampa ner dig.
Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som
han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade
endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles
som vaktpost på avlösning. Men prof'en kunde inte dricka utan blev
nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom
vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte
återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av
cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar.
Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa
exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan
tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en
fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala
som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av
hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och
låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde
icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast
döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för
en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk
manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.
-- Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så ...
Tycker ni om dödsfall vid matbord?
Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av
humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma
tallrikar till sparrisen och höll _ett_ öga på denna, det andra på sin
man, improviserade hon _ett_ rudimentärt tredje öga på nässpetsen och
kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:
-- Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad
...
Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru
Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier
alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen
under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg
ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen
och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.
Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen
sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle
stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp»
mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen
stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade
hundar med ett ben i munnen.
Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet
upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter
vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och
fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens
spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.
Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn
alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.
Zachris' Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt
isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs
köldblandning.
Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K.,
men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet
sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var
matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen
kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus
blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet
som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket
vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu
svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla
vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto
fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.
Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått
en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen,
bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade
han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong
under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla
på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick
efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i
bröstfickan och sade:
-- Det här ska jag gömma hem till barnen.
-- Är herr Falkenström gift? frågade Zackris' Jenny.
-- Ja, ibland, svarade Falkenström.
Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.
Den förtvivlade prof'en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen,
passade på:
-- Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.
Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en
oanständighet.
-- Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.
I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet
kvickheter som en raket.
-- Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! -- Å -- Å --
Söta, goa! -- Å!
Falkenström måste ju göra ett slut på't, men som han icke kunde förmå
sig till en upprepning, så lossade han av en ny:
-- Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när
jag var lite fylax.
Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var
exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft
trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes
mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde
sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också
skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade
även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa
fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på
maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och
tilltalat gästerna så här:
-- Gaska upp er gromar!
Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster
vid en herrmiddag, när han lyfte supen:
-- Kasta loss! eller förenklat: Loss!