Slutet.
En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med
ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan
bevittnat ett samtal dem emellan.
Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty
fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av
ögonhåren.
Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära
han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att
åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska
homoiusianers läppar.
När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i
Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet,
rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt
utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde,
Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en
avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den
sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på
slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera,
men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats
av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran,
somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter,
som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa
voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett
en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och
mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes
nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen
hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och
bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.
Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom
lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han
förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade
tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.
Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit
till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma
Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska
palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne
sades ådagalägga en systers varma deltagande.
I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans
bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till
kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära
den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända
genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från
barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även
varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och
föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.
Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad
med kristna kyrkan.
Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av
andäktiga åskådare.
Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som
förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt
Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
person.
Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av
de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor,
som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde
han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det
fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till
Aten.
Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med
honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det
var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska
prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade
mycket att leva för.
Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få
tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en
äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets
kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans
nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den
förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för
mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens'
ädlare broder.
Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios
samtalande.
- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i
det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.
- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk
ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione
det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju
indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.
- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är
det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti,
särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin
röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet
understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra
kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna
homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma
till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare,
tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga
i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och
nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet.
Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor
som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När
fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos,
framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att
kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av
nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts
efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna
vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens
avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här
mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att
begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med
broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att
genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas,
att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare,
för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides,
med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
- Utan tvivel är detta deras beräkning.
- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den
omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför
den kristna församlingens gemenskap.
- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor
undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr
av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika
mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull,
att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna
till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för
att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty
hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga
att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall
krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att
Hermione är mogen för nådens anammande.
- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.
- Jag vet det.
- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...
- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras
omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras
anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga
kräva detta.
- Du har rätt, min fader.
- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia,
som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min
olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon
skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger
förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall
bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas
till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde
återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas
honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern
lätt.
- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar
äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas
icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr
kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne
Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens
nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar.
Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och
döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör
underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt
densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.
- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag
överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår
framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar,
att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...
- Min fader ...
- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.
- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...
- Så skall döpelseakten likväl äga rum.
- Ah!
- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans
väl.
- Du har rätt.
- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes
son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt,
Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.
- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är
således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna
din hjord?
- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå
till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.
- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din
välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och
kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!
Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.
- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad
ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och
för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till
biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus
själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.
- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför
sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi
bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan
du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min
ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i
dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är
nu slutat. Gå att sköta dina plikter!
Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.
Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män,
som nyss anlänt från Rom.
Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare
till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att
samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den
ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.
Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten,
vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat.
Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon
från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över
världen.
De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med
Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde
rum efter solnedgången.
Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader
biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
efterträdare på den romerska biskopsstolen.
Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej
blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats
i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen,
som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.
Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla
kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån
var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för
romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.
- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian
skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som
strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?
- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna
svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i
själva verket undanröjd.
- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är
isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han
bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta
tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta
rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon
pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i
världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att
han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka
homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska
bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
Eufemios.
- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett
andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes
till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster
tillfalla honom.
- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
- Visserligen ...
- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus
själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa
hovets vink.
- Du misstager dig, sade främlingen.
Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång
ingalunda tryggad.
- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är
ju förvånande!
- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat,
att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som
osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.
- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.
- Är penningen.
- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.
Han tillade högt:
- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna
anhängare och röster ...
- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och
orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom
köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför
icke bespotta det!
- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.
- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?
- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant,
att Petros gjort ett sådant köp.
- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade
främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa
brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
påstående.
De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet
av porten brinnande fackla.
Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars
handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne
utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart
Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en
betydlig penningsumma.
- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster,
som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar
tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt
ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det
vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande
grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros
vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han
för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade
ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och
förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans
efterträdare ...
- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl
mycket sägande blick på mannen.
- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har
ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
tillfrågade.
- Du?
- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också
endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig.
Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din
bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat
sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna
det, men främlingen sade:
- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom
ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig.
Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med
frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
pergamentet och stoppade det i sin gördel.
- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du
gör din skyldighet ...
- Jag har lärt att lyda.
- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser
om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den
atenska församlingens gemensamma fördel ...
Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
- Och när du insett det, att du handlar därefter.
- Detta är min skyldighet.
- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
- Så långt som mina krafter.
- Och huru långt dina krafter?
- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina
släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på
lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen
av den lydnadsed han som präst hade svurit.
- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det
rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga,
när du svarar!
- Att han själv låtit utsprida det.
- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
- Jag vet icke, vad jag skall svara.
- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till
nicæanerna?
- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders
helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke
blott homoiusion, utan Kristus själv.
- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av
Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han
skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin
vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon
finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom.
Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall
nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf,
fortfor den utskickade.
- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot
himmelens sky, tillade Eufemios.
- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
- Tyvärr, du har rätt.
- Vi måste fördenskull förekomma henne.
- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med
fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den
utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som
kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ...
han har bevisat mig otaliga välgärningar.
- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke
vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att
glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta
annars oundvikliga skamliga avfall.
Eufemios teg och suckade ånyo.
- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör
ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste
son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...
- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist
erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets
vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av
sin helgonglans.
- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig
mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett
nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
- Ske Guds vilja!
- Det nödvändiga måste ske snart.
- Jag inser det.
- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att
säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att
tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin
förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
Eufemios teg.
- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
- Ja.
De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
palatset.
Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom.
Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora
världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående
viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i
Konstantinopel och Rom.
* * * * *
En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
porten väntande vagn och köra därifrån.
Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
fallande regnet nästan folktomma.
En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
fallande regnet, smögo därifrån.
En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
och stämplat av djup oro.
När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
under hans frånvaro besökt biskopen.
Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.
Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
som var närvarande, att avlägsna sig.
Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
förrättningen i storkyrkan.
Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
illamående?
Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
tvekar att till dig framföra ...
- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
misstankar och vägrat infinna sig?
- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
sällskap med den ädla Eusebia ...
- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
underkasta sig dopet.
- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...
- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
tydlighet!
- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
buro inga frukter ...
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
Eusebias systerliga kärlek?
- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
våra bemödanden ...
- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
askgrå ansikte.
- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
tillika kunde förrätta sin bön.
- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
bägaren till min mun!
Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
märkbart.
- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
berättelse!
- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
vägran ...
- Och sedan?
- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han
givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjönk tillbaka.
- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
sin barm.
- Ah!
- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
försjunken i oroande tankar.
- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
sig.
En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
det ankommit till biskopliga palatset.
En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
i lysande ämbetsdräkter.
Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
korat honom.
Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
honom.
Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
fönster.
Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
hade en aning.
Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
medlen och målet klart för sina ögon.
Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
sin spira över alla tider!
I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.
Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgång.
Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
till mötes.
Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
en sådan stund.
I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
henne.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
honom död.
Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
ögon.
Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
uppståndelse ifrån de döda.
Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.
Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
enda rena.
Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
längre förtvivlat utan med segervisshet.