De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver
endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte
intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i
oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över
förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo
sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de
sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
på alla sidor funno sig omgivna.
Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han
väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma,
hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en
skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes»
egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i
spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än
denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av
hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät
han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet
nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt,
och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front
kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela
linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och
donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan
deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
höljd med slagna legionärer.
Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två
centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda
besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för
rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning
gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock
behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida
icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade
flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med
större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.
Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar,
huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.
David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på
högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta
legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen
icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många
soldater lagt sig på marken för att vila.
David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han
bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank
stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över
densamma.
Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
anförare.
Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen
snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den
oförberedde fienden.
Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några
minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.
Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att
mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande
sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det
palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.
Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte,
huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior
omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas
slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint
raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända
hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras
väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som
genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra
sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop
företagit sig.
Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som
prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder
framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur
av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa
murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till
sista man.
- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss
igenom.
Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon
överforo de fientliga skarorna.
- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade
han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden.
Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola
slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!
Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde
den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om
möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka
ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till
hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var
David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion
hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde
kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en
götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David
till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.
- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och
giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd,
har du händer ännu att föra ett vapen?
- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri,
att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en
myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra
landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull
romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta
henne. Du är i dag och för alltid dödens man.
David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt
hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar
hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban
träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.
Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det
sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De
bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av
raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig
kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort
knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid
centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då
framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara
grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll
själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den
gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina
herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom
stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt
inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare,
medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.
Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre
lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till
sin ställning på andra sidan dälden.
Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De
män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till
större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus'
befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper
tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer
kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud
och kejsaren.
Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring
förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade
gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden
fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper
i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I
och omkring förhuggningen lågo högar av lik.
Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade,
sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och
uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater
undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt
avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.
Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.
Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig
om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som
stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes»
angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av
nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa
ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes
i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades
snart av fallna män och hästar.
Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus'
befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess
tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan
försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga
den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.
- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och
frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!
Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa
striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla
återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius'
hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten
översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra
av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i
enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en
ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på
samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade.
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit
under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över
fältet.
Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på
marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet
från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt
nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens
bröst och sade:
- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.