Kriget i Sunion.
- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius
till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt
tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt
läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för
Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i
krigskonsten, som han ej begrep.
- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust,
sade Olympiodoros.
- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad
att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min
trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var
emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har
sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig
fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om
sugfisken? Är han icke ypperlig?
- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den
efesiska Artemis' forna tempel.
- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk
gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva
egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste
kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle
Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit
oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra,
Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan
döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia,
som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i
sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen
och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän,
fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett
silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en
anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under
fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min
hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina
bragder?
- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig
historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d.
epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog
några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss
emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa
det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes
krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan
jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis
endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros.
Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan.
Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan
tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg
mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade.
Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla
himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina
truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen
återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och
ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra
och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en
härlig natt, min vän ...
- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.
- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se
en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar
icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup.
Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina
dåd.
- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor
icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade
jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och
planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till
kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken
alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och
Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.
- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack
papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än
vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss
de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom
männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på
höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
tjugu centurior--två tusen man.
- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en
historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än
hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer
mig med femtio tusen.
- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens
gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall
tillskarva en orimlig lögnkrönika?
- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara
nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.
- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom
endast ett ögonvittne förmår det.
- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ...
- Naturligtvis icke.
- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius
leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren,
man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har
på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den
ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga
sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva
verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig.
- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som
genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag
skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
skicklighet och nästan ointagliga ställning.
- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i
sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret,
fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar.
Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min
prokonsul.
- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av
detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna
och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du
varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det
var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som
befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den
ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om
förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur
Homeros:
Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.
Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.
- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de
upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän
Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid
Zeus, ödet leker med människorna.
- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att
Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock
i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de
vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en
överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar
sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något
annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till
lägret ...
- Skönt, min vän.
- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning
till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O,
Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne!
- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke
förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla
tider hans skugga!
- Drickom även för hans sköna änka!
- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon
blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle
fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans
änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene
behag äro på väg att vinnas av en annan ...
- Vad säger du?
- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att
njuta dem ...
- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
Vad menar du? Vem är friaren?
- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är
kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och
märkvärdigaste, som finnes på jorden.
- Du menar antingen Olympos eller Atlas ...
- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som
menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk
avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke
tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog
för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.
Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog
några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.
Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:
- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa
min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ...
- Jag vet ... det svagsinta helgonet ...
- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att
säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ...
- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den
lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin
förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon
gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
kristianernas elysium.
- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att
Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ...
- Och denne arving är?
- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och
redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ...
- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...
- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk
hade förmått staten att låta sina vila ...
- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av
arvingar.
- Kyrkan, Olympiodoros.
- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!
- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman
och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ...
- Biskopen?
- Biskopen och fältherren. Densamme ...
- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.
- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos,
uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår
den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet.
Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit
kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som
bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som
bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir
Krysanteus' arving.
- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig
tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet
sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk
lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år
ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft
och aska!
De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius
anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde
sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt
tält.
Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och
ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på
förposterna och fiendens ställning.
Biskop Petros följde honom.
Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av
friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg
kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och
nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den
drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka
anordningar.
Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han
skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med
alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i
morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina
underbefälhavare.
Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och
omgjordad, även han, med svärdet.
Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant
den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var
kylig, och kalla dimmor lågo över bergen.
Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena
efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten.
Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på
nybyggarne.
* * * * *
Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid
de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet
bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i
vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd
skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade
synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var
det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar
om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i
deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade
förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan
stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från
Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna
Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad
bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som
ånyo hade uppflammat över landet.
Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom
plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande
herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten
var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem;
deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes
utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den
rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran
- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde
med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de
ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som
tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan
att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna
händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand,
att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga
förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp
för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.
Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat
motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade
bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad
genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till
strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända
byar och dödade fränder.
Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv
måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att
hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var
bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och
svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.
Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan
de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som
utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo
ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga
legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
fjärran och närmade sig Sunions berg.
Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å
folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville
lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två
raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som
stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina
eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge
att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore
hans.
Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt
i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan
deras sak vore även honom helig.
Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste
hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under
vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och
övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de
många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att
stå i spetsen för motståndet.
* * * * *
Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full
ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man
lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.
Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare
bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop
Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de
tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de
omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och
andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt
att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända
i den rättrogna kyrkans armar.
De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de
anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg
till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara
egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av
hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa
skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.
Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne
förkastat fredsvillkoren som oantagliga.
Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade
lämnat detta svar.
Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.
Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln
Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den
lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å
de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och
stundom deltog i handgemänget.
Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på
den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de
förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga
sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad
förstärkning hunnit ankomma.
Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne
natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och
angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i
grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.
I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men
skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och
ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de
annars kunde varda avskurna.
Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät
Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid
ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare
Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot
Sunion» förtälja:
»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat
slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett
skyndsamt återtåg.»
* * * * *
Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där
emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor
voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats
ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat
Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde,
över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom
århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.
Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens
bröd.
Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst
uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då
sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi.
Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga
sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej
överrumpling skulle äga rum.
Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med
sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris
hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
klok beräkning att spara de sinas liv.
Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens
krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade
ett naturligt bord och lystes av två facklor.
Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och
redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.
Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.
Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke
--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i
längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en
motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska
världsrikets tillgångar?
Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat
på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet
bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst.
Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga
spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne,
det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt
sätt vittnat.
- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke
vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem,
skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så
länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?
- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en
man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den
sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld.
Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och
icke låta vår ära till skam varda.»
- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och
barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära
våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara
som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars
altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det
andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade
dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad
skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!
- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som
ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog
att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss,
sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke
vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de
skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig
från klipporna i havet. Jag känner de mina.
- Ske Guds vilja! sade novatianen.
- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår
anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.
- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar
i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en
gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus
och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore
vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?
Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:
- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår
utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än
den att tillintetgöras under fiendens svärd.
- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för
mina ögon.
- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man
krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren
vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.
- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den
starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den
för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete.
Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra
kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa
vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss
några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid
kunna försvara oss i den ställning vi innehava.
- Och sedan? sade den gamle David.
- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna
detta land.
- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de
närvarande.
- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro
bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som
böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola
med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga
vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa.
Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta
med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning
se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.
- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra
om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt
många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare
bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av
dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.
- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle
donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det
står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore
att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att
flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar
jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än
dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida
och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara
sagt.
De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.
Krysanteus fortfor:
- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som
råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av
peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna
skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd
över havet till Afrika.
Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo
till vila, andra till sina anförtrodda poster.
Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.
- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här
framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du
skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å
egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör
du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga
ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man.
Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad
därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och
fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du
skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och
hava frihet att återvända till Aten.
- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones
skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna
riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus
Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat
mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom
verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon
skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens
odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor,
Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är
övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste
trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma,
som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta
ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra
Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och
levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga
Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat
rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta
dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter
någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort
starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig
harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den
andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att
bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på
den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta,
sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är
heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till
formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den
oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra
åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten
skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din
mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till
rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en
smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om
en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta
sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas
i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej
tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som
kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var
fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt
oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min
Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och
kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit
över våra gravar.
Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars
vila.
Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna,
att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar
närmade sig lägret.
Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom
morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade
det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin
bestämda plats.
* * * * *
När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i
varandras åsyn.
Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning,
som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.
Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken
en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de
kejserliga trupperna utbredde sig.
På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den
novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras
stridsmakt samlad.
Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade
på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.
För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne
ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte
sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen,
lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri
kunde göra utfall.
Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga
buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor,
andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga
bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det
hade hjälmar och harnesk.
På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i
talrika skaror.
De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den
någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.
När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över
Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens
strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda
örnar och fladdrande fanor höjde sig.
Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i
djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo
trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning
efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan
om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde
till dälden, voro besatta.
Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne
uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland
dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under
sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.
Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Han krossar bågar, spjut och svärd,
de stolte digna till hans fot,
och bävande den hela värld
förstummas för hans vredes hot.
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig
dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i
dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och
av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
nybyggarnes krigsråd.
- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något
avstånd.
- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.
- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat
ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att
säga oss.
- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en
underordnad, förklarade Petros.
- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och
då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått
ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och
det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i
gång.
Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda
din död.
- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I
föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i
vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att
tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna
sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att
leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som
kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro
endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare
och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig
genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi
äro här två mot en.
Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och
sägen er befälhavare detta.
- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer
svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och
den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.
Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke
nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en
stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben
sin röst och ropade:
- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar,
så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med
svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit,
och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en
grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en
basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt
överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på
berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika
och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans
kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig
Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den
styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta
åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar
om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem,
till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige
gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av
brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva
de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig
genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en
gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans
smälek komma över mitt eget huvud.
Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en
underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna
till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga
slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i
rörelse.
- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe,
den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett
präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger.
Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och
i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige
gubben med Heraklesklubban.
Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från
sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
förde dem till härens olika avdelningar.
Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och
tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
sina järnsmidda ryttareskaror.
Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus
Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte
en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas.
Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste
det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.
När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för
att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket
oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel,
kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i
denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av
förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets
ställning.
I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under
stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta
bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.
Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden
på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de
hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av
nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd,
och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
nedkastade i dälden.
De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför
bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade,
vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.
Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte
från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda,
samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom
själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till
ett ihärdigare och tungt vägande anfall.
Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga
försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller
svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att
understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu
anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när
de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp,
med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår
manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de
anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren,
under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.
Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de
kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno
randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och
klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de
ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som
förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare,
som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men
stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en
fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som
insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek
från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala
bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från
legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart
genombruten.
Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de
kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes
avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu
börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus
var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta
och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars
uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
fara att genombrytas.
Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar
och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.
Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det
ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.
- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram,
I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon
och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att
icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!
Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden
med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur
legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar
krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den
del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg
trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig
nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga
kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda
inskriften: »Romerska Senaten och Folket».
Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där
nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens
bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans
röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och
deras stridsraseri med ord sådana som dessa:
- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo,
såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona
dem icke!
Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus
Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att
angripa de upproriskes flank.
Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen,
och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i
ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i
bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills
osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken
av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
vanmäktigt.
Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de
gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna
tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta
svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från
topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare»
--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större
förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner
eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och
för århundraden förlora den.