Bröllopet.
Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan
började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen
mellan de båda älskande skulle fullkomnas.
Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig
lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var
dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han
nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde
honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans
väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om
furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.
Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna
flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne
såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla
antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få
undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig
tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde
censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar.
Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid
dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de
summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg
sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras
medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte
sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat
och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna
funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med
förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans
armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej
blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade.
Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han
åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket
förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman
han var.
Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens
ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat,
och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror,
som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för
att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka
någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes
jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det
inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att
rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros,
uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor
utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid
pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De
homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens».
Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med
sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han
oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med
världens verkligheter.
Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya
tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen,
nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående
stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den
resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken
lyste nejden.
Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som
hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne
skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin
herre.
De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på
sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen
mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån
detta kunde komma.
Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han
ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.
Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken
hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.
Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han
nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig,
var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans
välvilliga ord.
I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta
begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet
synliga ljusskenet.
Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.
Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten,
upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke
ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt
hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.
Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit
sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet
fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade
med hög och vredgad röst.
- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner
dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag
fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta
dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma
på skam.
- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord.
Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag
beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty
änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt
umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den
helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader,
och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av
ditt föredöme.
- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som
öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån,
och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta
ställe. Vad har du här att sköta?
- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.
- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade
fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt
hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava
glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig,
Filippos!
- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett
bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.
- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du
hört, att man kallar dig den helige?
- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att
bära detta namn.
- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att
aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu
icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina
klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
klämma en strupe. Akta din egen!
- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du,
att du har strypt?
- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem
aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids
psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi
behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok.
Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna
honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex
dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och
kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens
salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
gjorde det.
Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men
jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.
Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag
stryper dig!
Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att
kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han
förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta
uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga
skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända
honom.
Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans
händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa
ögonblick föllo båda under brottningen till marken.
Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och
grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att
strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.
Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa
ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades
han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt
rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina
genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.
Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig
brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos
av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta
striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans
från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern
var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans
ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats
att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige
fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.
Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.
Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus
med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han
ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till
grottan.
Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och
vidunderliga former.
Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe,
övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde
honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga
uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan
kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin
räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av
ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.
- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta
icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra
sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till
huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders
frågor vittnade om själsförvirring.
Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge
vacklande förstånd. Klemens var svagsint.
Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han
så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om
morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt
ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.
Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i
grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna
kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen
brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade
järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att
uppväcka sin fader från de döda.
Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast
genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som
mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet
krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat
pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam
kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan
bar tydliga spår.
Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp.
Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat
deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans
handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska
prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det
blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes
kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda
hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket
Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen
uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax
därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans
händer.
Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus
skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande
krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna
angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt,
och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet,
inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som
upproriska emot den kejserliga makten.
Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.
* * * * *
Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och
heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av
fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro
äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga
Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på
vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom
vederbörligt, dagen före bröllopet.
På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan
och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från
Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till
Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och
blommor av brudparets unga vänner.
Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar
förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller
brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en
vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna
flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och
Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller
tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer,
som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades
deltaga i högtidligheten.
Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt
hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars
skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.
Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i
livliga, sprittande melodier.
Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men
likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.
Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var
övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo
djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att
lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig
för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på
brudtärnorna.
Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av
något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.
Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det
hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne
måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
igenkände den helige siaren Johannes' ord:
- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake
skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer
hörd vara i dig. Ve, ve över dig!
Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av
bröllopsgästerna hade hört dem.
När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och
några hans vänner.
Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin
brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.
Därefter tog den egentliga festen sin början.
Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas
förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket
man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan
gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under
måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade
sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget.
Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt
den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna
uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka
icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.
Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med
henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna
avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors,
som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.
Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som
plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl
av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans
allvarsammare broder Hymens.
Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda
sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga
eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är
aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders
famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som
intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så
sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det
livliga omkvädet:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än
aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar.
Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge
önskat räckes givmilt av henne ...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur
vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna
för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var
all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de
lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är
ett annat?
- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna
att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig
frukta ...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl
omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller
den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon
och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.
Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes,
på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon
sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för
sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med
oss:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:
- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er
trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men
glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna
...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror
och cittror.
*
Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även
presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.
Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och
bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle
överlämnas till Krysanteus.
Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus
och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras
förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn,
emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt
igenom döpelsens undfångna nåd.
Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande
dagen.
Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas.
Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd
till yttermera visso var förgiftad.
Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina
landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan.
Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes
lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste
tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.
Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen
utanför Karmides' hus.
Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port.
Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi
Jonas.
Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta
varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den
nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland
de rike, skulle begåva sin unga hustru.
Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom
Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann
beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till
utförande av sin avsikt.
Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster
en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren
till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en
lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han
under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta
sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen
var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande
balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var
tillgänglig.
Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till
denna gränsande rummen.
Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så
voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.
Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar
prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen
av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna,
lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin
plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och
räknade dem, som avlägsnade sig.
När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade
gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den
omtalade trappan.
Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid
facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de
sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes
till brudbädden.
Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för
att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta
dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.
Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels
och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var
i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval
Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en
gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.
Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De
gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna
från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen,
utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga
omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom.
Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala
om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man
iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som
förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana
tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»
Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han
längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra
sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan
de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga
källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed
att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot,
bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna.
Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod
öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade
balkongen.
Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt
buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller
husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.
Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne
utvändigt.
Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket,
men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick
varit riktad åt detta håll.
Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet
och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.
Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade,
rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.
Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk
andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med
tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon,
flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här?
Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen
med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?
Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes
av flera.
- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina
ögon ett ont uppsåt.
- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och
elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack,
det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige
hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett
dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin
egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så
många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets
Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som
du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om
jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka
dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är
ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i
ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och
icke Hermione.
Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin
avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och
slå honom till golvet.
Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.
- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under
plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs
utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat
skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall
ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och
stå bredvid och åse dina kval!
Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende
talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han
sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln
gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra
dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I
styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle
Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur
hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans
inbillningskraft och höll honom på avstånd.
I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när
de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den
blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.
Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana
Karmides att lyssna.
Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle
tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt
fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för
att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett
anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.
Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät
icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som
här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.
Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.
Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts
med hans blod.
Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa
ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo
en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt
anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta
dörren, som ledde till balkongen.
Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till
kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta
henne.
Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk
sanslös i sina framilande väninnors armar.
Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till
stället.
Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför
bröllopshuset.
Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom
i bröllopsvisor:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!