Likhuset.
Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.
Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon
olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.
Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten
metallspegel, en kam och två sminkburkar.
Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var
så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den
sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska
hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och
Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var
uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista
fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes
innehåll--och Myro var mästarinna i toalettens konster--men hon
måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore
alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta
den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och
när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var
den bästa hon ägde, fällde hon tårar.
Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och
det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka
för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.
- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren,
så lång dagen är!
Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels
uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som
denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum
för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i
trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde
icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt
störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne,
snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han
visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat
sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville
skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon
upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade
hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då
han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes
ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe.
Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände
till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra.
Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin
olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad
varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa
henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös
och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som
Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till
sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon
ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av
det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet.
Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta
någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet,
att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat
sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra
sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel
fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till
Krysanteus' lantgård utanför Piræus.
Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården.
Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon
underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och
under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker
och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes
fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med
ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro
vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren
ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött.
Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att
återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs
havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den
solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av
förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta
årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den
ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras
sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den
glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets
lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra
känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga,
glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel?
Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det
finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste
ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara
förskräcklig, är den ende hugsvalaren.
Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de
sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades
henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört
mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros.
Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några
av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa
kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och
bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat
Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och
undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande
blick.
Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett
henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren
av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke
mindre då än nu.
Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han
hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte
upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med
henne ett samtal.
Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor
och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade
hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro
såväl sin egen levnadshistoria som Rakels.
När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros
för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem
och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men
dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig
hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars
namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros.
Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren
var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes
frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige
snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon
ännu visste, var Rakel och hennes barn vore.
Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus'
lantgård.
- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade
snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det
likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva
färdig, ty hon behövs icke mer.
- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem?
- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en
folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man
hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det
försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar
till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola
igenkännas av fränder eller vänner ...
- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro
ångestfullt.
- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två
andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid
ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot
henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon
hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så
hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla
sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att
irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin
bestämmelse och får lugn i underjorden.
Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de
drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik
blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra
Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När
det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till
det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande
den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst.
Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda
omkring den sorgliga gruppen.
Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas
bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig
smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin
klagan.
- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden?
Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda?
Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande.
- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med
fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det.
- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och
föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn.
Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden?
Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen.
Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som
förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus,
medan hon bar detta barn sitt sköte.
Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men
upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de
närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av
medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes
olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern,
mot vilken deras vrede uttalade sig.
- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka
honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så
skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och
det skall vara hans eviga straff.
Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva
luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå
han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död.
Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men
göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man
sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i
kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes
nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till
det på toppen av denna kulle belägna huset.
Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge,
tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag
visade sig och sporde vad hon ville.
- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in.
Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände
vem hon var och såg hennes upprörda utseende.
- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är
ditt ärende? Jag skall frambära det.
- Nej, det vill jag själv göra.
- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades
av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som
hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga
och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna,
och tjänarens röst hördes åter, sägande:
- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen
väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på
gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.
- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga
manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.
- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ...
- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta,
förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed
honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning.
Säg honom det!
Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.
Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där
utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med
portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig
man av dystert utseende.
- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han
stigit ut på gatan.
- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren
och icke med dig.
- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi
Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig.
- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man.
- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne?
- Du skall få se, sade Myro.
- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det
med egna ögon ...
- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan.
- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I
talen, och vart viljen I föra mig?
- Du skall snart få veta det.
Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de
skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om
hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men
han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.
När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes
till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och
drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel;
nu gissade han vad som hänt.
Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade:
kom, kom!
Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför
de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom
från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes.
Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en
lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden.
Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och
musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en
syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen
inbillning.
Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning,
där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av
hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om
hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan,
tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa,
korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade
sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter.
Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann
hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som
alstrar så många underbara bilder.
Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han
haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att
med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de
gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo
småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var
det lyckliga, drömmande svärmeriets.
Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande
på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla
beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade
Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides,
sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus'
förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den
ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans
lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga
bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över
broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han
icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde
penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder
och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan
dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.
Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.
Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka
och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande
minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione
kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga
kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan
Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade
sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han
kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt.
Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en
omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke
dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i
hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett
band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa,
men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket
hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.
Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet.
Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den
för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden
skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och
tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.
Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av
ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde
honom.
En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens
lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.
Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans
ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes
glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt,
som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.
Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på
likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.
Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av
hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.
Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga
stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
förde honom dit.
Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans
ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.
Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom
denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne
krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg
tryckt till hennes bröst?
- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste
åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans
dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.
I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och
avlägsna sig från dörren, när de inträdde.
Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.
- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må
tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?
Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till
honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld,
som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen
skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.
- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din
son, din egen son, Karmides!
Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick,
då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
tysta förbannelser.
Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en
förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i
hans ögon.
- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden
hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels
trolovade. Behöver jag säga dig mer?
Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon
bodde.
Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan
bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig
även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat
till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt
emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så
mycken bitterhet över hans huvud.
De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens,
det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något
svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten
--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa
dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där
det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att
bryta mot sitt folks heliga lag.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans
önskan.
Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och
avlägsnade sig.
Myro återvände till sin ensamma boning.
Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin
lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son
gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda
offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte
att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det
hus, där hon skulle finna honom.
Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer,
men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla.
Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att
höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap,
satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra
åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden
och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan
okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes
medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en
sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess
plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och
utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt
till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till
nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina
lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i
vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt
lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste
dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan
under nöjets larv.
Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta
synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över
den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade
henne frälsning genom kärleken och tron.
Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt
att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan
och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens
fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.
Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och
glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos'
prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en
ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga
bekantskap med det glada budskapet.
Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg
över sin dotter.
Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade
testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av
sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.
Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till
Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först
sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav.
Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
ville känna dem, vilka slumrade därunder.