Dagen därefter.
Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att
sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.
Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava
stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt
förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl
knappast någon, till vars öra det icke nått.
Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på
Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför
mycket att frukta av dess sanningsenlighet.
Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna
ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han
förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades
av denne okände kämpes hand.
Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade
till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig
kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen.
Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides'
och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och
varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom
tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade
från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från
krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare
från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske
biskopen i Aten.
Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför
fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i
närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.
Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye
kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något
tvivel.
De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att
befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt.
Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att
återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans
frihet.
Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna
för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon
pelarhelgonets död förorsakat.
Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse,
som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya
kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus
hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla
vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge
varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt
österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare
förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få
försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna
fred för att vara lika nödvändig som vis.
Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i
Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls
under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans
bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många
mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att
hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av
stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han
stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade
valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet.
Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han
delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter,
sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han
emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll
en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av
atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från
Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och
redogjorde för hans sista stunder.
Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig
drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett
kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern.
Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han
vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.
I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt
stämmande färger som han målat dem i sin historia.
När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari
blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen.
Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var
dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han
emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om
Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till
filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen
återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig
gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant
lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de
band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en
tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av
gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag
hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke
tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men
unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande
och ärofullt sätt förflyttas från jorden.»
Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av
sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin
bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit
sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat
i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes
ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att
de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste,
som snart skulle förenas med himmelen.
Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och
Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till
inemot midnatten, då han uppgav sin ande.
Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död.
Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade
uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska
menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från
jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma
tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus'
död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen
till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av
sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har
övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under
de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav
den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin
otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död,
inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga
sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till
sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att
vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett,
huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.
Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala,
varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna.
En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade
kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem,
och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit
judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök.
Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius
och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.
Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var
endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras
sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke
visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen
om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat
judarne fortsätta arbetet.
Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom
Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av
den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade
dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne
präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av
sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den
dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik
folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det
jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och
övriga ceremonier.
Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och
kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor
skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska
död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades
dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var
upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva
bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han,
för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en
lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta
ögonblicket, då mordet kunde förövas.
Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade
hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det
prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus
skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en
hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han
deltog med vild iver i deras skri.
Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja
tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av
Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv
bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.
Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra
sitt samtycke.
Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta
häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly.
I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som
insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros,
vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet,
infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att
tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina
vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet
av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade
sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg
icke längre förmådde värna dem.
Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna.
Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
och trogna tjänare, Aten.