hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.»
Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter
och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin.
- Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro.
Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare!
Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros,
när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar
honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre
stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar,
att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att
genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte
Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade
blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och
icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar
det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på
min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är
jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit
och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du
icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna,
du som har två att föda.
- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig.
- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla
en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden
är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han
helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den
bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och
glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott,
Rakel.
- Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ...
- Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade
Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren.
Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott.
Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket
flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva
måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess
oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit
hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig
rusig.
- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett
den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata
ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk.
I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika
varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske
att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt
hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt
förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt:
du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne.
- Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du
än en gång skulle möta honom.
- Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt
förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så
emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk.
Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig
lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I
stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det
icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta
bröstet, när man endast tänker därpå.
Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam,
torkade sina ögon, som tårats.
- Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst;
skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min
faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att
dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla
blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min
börda är större, än att jag kan bära henne.
- Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits?
- Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag,
sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och
mödrars missgärningar inpå barnen. Jag har genom min olydnad och mitt
lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon
den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne.
Hon vart dödsblek och mållös av förskräckelse. Jag fick icke nalkas
hennes bädd, då hon låg sjuk. Hon dog omgiven av tjänarinnorna. Men
jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag
säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek
och hotande. Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min
missgärning skall straffas på honom ...
- Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en
inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt
grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan
brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din
mor får ro i sin grav! Det måste då vara någonting gruvligt du har
gjort, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker,
att du endast älskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi
olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan!
- Jag vet icke.
- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter av sin
hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, varpå hon nedkastat
sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor,
hela och sönderslagna, men måtte icke funnit vad hon sökte, ty hon
slog ihop händerna och utbrast:
- Barmhärtige gudar! Vad skall jag göra? Icke en oljedroppe kvar.
- Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud,
Gud, var finner jag frid och förlåtelse? Bland människor icke. Mitt
folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhärtig,
Herre! Jag flyr från människorna till dig. Jag lägger mig och mitt
barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige
till nåd!
- Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig själv,
sedan hon undersökt lampan, varefter hon ånyo vände sig till vinkruset
för att ur detta hämta kraft att övervinna sin spökrädsla. Men, kära
Rakel, klaga icke så där! Det låter så hemskt, och jag känner vid
dessa ord någonting inom mig själv, liksom om jag också vore
brottslig. Prisade vare gudarne, det är jag likväl icke. Jag är
uppfostrad till hetär och har levat glatt och muntert, men aldrig
brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar
någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna
sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från
mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här.
- Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer.
- Bara du icke klagar, så är det bra. Låt oss tala om någonting
trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde
kitonen över sig som täcke, lampan brinner ännu en timme, och sedan
skall jag försöka att sova ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med
dig skall det snart vara bra igen. Ju häftigare sorg, dess kortare. Du
är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din
framtid, jag, allt medan du klagar och sörjer över det närvarande.
Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina
ögon. Du skall åter varda vacker och väcka männens beundran. Det beror
av dig själv att göra din lycka. Tänk dig blott, att bo i präktiga
rum, att hava juveler och de skönaste kläder, att äga slavar och
slavinnor, vara eftersökt och avundad, att ila från nöje till nöje och
se de förnäma ynglingarne vid sina fötter! Du kan bliva den andra
Myro, den nya drottningen, som härskar med Lais' och Frynes spira. Det
kan du, endast du själv vill. Och med en sådan framtid för dina ögon,
huru kan du då vara dyster och förtvivlad? Lita på mig! Jag skall
förhjälpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina
medtävlarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med vilka skönheten
förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är
något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt
innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att
jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir
drottningen, och jag förbehåller mig att få vara drottningens
rådgivarinna. Det första vi skola göra, blir att flytta från detta
usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att
skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och leja några tjänare.
Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöver endast gå till en köpman, som
gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina
egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant
... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall
förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i
tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve
vinet och kärleken!
Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon
ställt bredvid sin huvudgärd.
Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och
var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den
känsla av förnedring, varunder hon dignade.
Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga
intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men
hennes tankar voro på annat håll.
Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan
de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt
sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar
mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de
ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade:
- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga
tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra
förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som
förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt
bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides?
Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick
på Myro och frågade med matt röst:
--Vad var det du sade om Karmides?
- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava
ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den
trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad
och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione.
- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione?
- Ja.
- När skall deras bröllop firas?
- Om några dagar. Hela staden talar därom.
- Ser du dem ofta i varandras sällskap?
- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den
vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen.
- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel.
- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll
Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta
känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är,
ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom,
ty om han finge se, huru ful jag nu är ... o, det är förskräckligt att
hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides;
jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade
vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De
avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå
jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet
mer att hoppas eller frukta ... blott de avvända spökelser och sådant
från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit
rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag
börjar nu bli sömnig.
Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet
eller rättare monologen.
- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då
jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till
Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då
frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit.
Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad,
att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand.
Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och
däri gör du orätt.
- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina
ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt
råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke.
- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke
hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen
giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.
- Jag vet det, sade Rakel till sig själv.
Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon
pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes
andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn.
Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen
vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid
sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan,
som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan,
gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla
kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:
- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja
och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet!
Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan
ned till en gata, som förde till hamnen.
Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget
låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man
hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.
Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De
förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från
havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till
ro.
Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde
hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de
breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned,
och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och
upplivande.
Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta.
Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste
hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och
honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro
för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen.
Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm,
gick hon med slutna ögon mot randen av trappan.
I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast
liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet.
Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något
rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan
överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet,
som han ägde på fjärran kust.