Hos Myro.
Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit
från Jerusalem.
Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som
under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem.
Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var
död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När
Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes
hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas
om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av
förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som
bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter
utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det
ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det
stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han
märkte det.
Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid
bortvisad från hans ögon.
Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade
således gått i fullbordan.
Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst
beryktade kvarter.
Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa.
Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille
gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet.
Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks
vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes
tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig
glans.
Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren
ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton,
inträder gnolande på en visa.
- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med
alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat!
Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor:
- Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När
vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar.
Leve kärleken!
- Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet.
Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de
genast den högljudda tonen.
- Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är
vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser,
att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig,
Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen!
Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper
honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ...
utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom.
Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga
hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ...
och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall
ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss
fordran på aktning och erkännande.
- Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att
tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan
aldrig vedergälla dina välgärningar.
- Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska
furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka
ypperligt, när jag rostat det.
- När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade
omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor
Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den
ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig,
om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit
emot mig.
- Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina
förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre.
Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner
dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att
göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den
sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att
jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än
någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den
avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade
furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem
tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig,
emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är
stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde
varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ...
och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du
Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har,
klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till
det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava
utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ...
Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen
av aftonmåltiden.
»Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves,
vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän!
Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg,
fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för!