Anden och Köttet.
Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade
honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om
sin tillgivenhet.
Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo
båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och
vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som
stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.
Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han
besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser;
han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och
lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava
återfunnit honom.
Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med
varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga
och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade
förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans
fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden,
och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos
endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade
gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen.
Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om
kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.
Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat
i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och
varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig
åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg
och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom
till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya
hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa
omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom
otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset
till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst,
skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten
boksamling av kristna författare.
I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en
vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och
hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge
föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i
honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och
visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare,
farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk
inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i
handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett
särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess
omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat
sig omkring honom och bildat en församling.
Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke
pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
kärlek och ovillkorlig lydnad.
Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det
olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl
ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare
finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit
förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje
natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade
Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro
honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den
farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med
undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade
honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han,
var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han
besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom
de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de
väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där:
det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och
portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens
lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den
som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också
drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig
sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och
andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier,
avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan
han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja,
svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till
självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den
sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan
han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och
denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett
föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle
riktat på sina fränder.
De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde
den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus
hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och
undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros
förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens,
när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han
berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå,
då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick
till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans
beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja,
som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare;
den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt
de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya
ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för
alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas
hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett
för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något
himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess
odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i
hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske
vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille
Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och
återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått
sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke.
Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i
hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt,
det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga
faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen,
som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under
flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens
så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke
förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det
nödvändiga.
Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när
Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån
att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom
gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste
välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet
mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem,
starkare tillknutet än någonsin.
Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild
förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft.
Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och
infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och
emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och
för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne
äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med
punkteringskonsten.
Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den
kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller
homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle
frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till
döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i
Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från
sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som
dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.
En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla
sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga
och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen
kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger
avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne
och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda
evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare
skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större
uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de
sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en
inbringande handel.
Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig
vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att
fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en
dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet,
när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem
förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig
tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare
och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade
från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre
världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod
och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i
ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och
demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa
inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren
påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de
besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan
på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast
bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser
vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom
ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans
vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar
vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste
fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna
sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män
lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där
andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig
anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar
och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande,
hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till
henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man
minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets
och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva
bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det
dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende
härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och
stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga
ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans
enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till
världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han
nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett
verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot
människor och samhälle.
Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit
vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att
avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
Johannes' uppenbarelse.
Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att
Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till
vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet
för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för
dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och
uppfyllda.
Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i
läsning.
Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga
anakoreten.
Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
varje mening.
Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla
arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande
dag börja avskrivningen.
Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt
läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke
hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det
ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom
betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans
vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den
mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan
och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med
varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i
verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt
tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma
tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna
nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till
kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills
icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den
gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta
drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med
största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd,
att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting
för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna
område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra
eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i
vilken han den tiden var invaggad.
Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke
med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills
skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen,
att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat
härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i
berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande
drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna
bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin
stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade
sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika
erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en
bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt
som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna
människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke
ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin
nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan
tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta
henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll,
vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska
avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon
består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen
beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i
treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett
väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika
åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket
viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud
beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man
medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda
detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan
sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.
Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är
det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin
förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och
gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en
egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen
således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens
inblandning i detta känsloliv?
Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt
hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga
beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i
anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana
beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma
kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som
ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid
synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?
På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det
intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat
henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.
Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans
inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så
oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han
förtvivlade om att någonsin varda befriad.
Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars
plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin
fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.
Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva
det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer,
som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom
förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika
Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.
Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel
otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att
ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av
prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han
ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de
små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma
förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att
detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.
Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade
mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än
någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest.
Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt
hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var
färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att
omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes
genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet.
Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade,
hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans
fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de
närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i
fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden
och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans
älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande
omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla,
varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet
knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland
dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste
vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan
bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna.
Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle
bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom
åtminstone några timmars ro.
När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre,
som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han
hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de
måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt
förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än
vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån
hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad,
men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed
huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att
inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de
övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även
i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av
djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast
i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
vansinnets avgrund.
Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte
honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken
och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var
Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog
kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan
varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende
och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att
påskynda färden.
Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna
romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som
fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han
nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade
slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i
hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många,
och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den
märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av
ärkehedningens hus.
Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik
en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna
orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett
grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade
förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet.
Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke
gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med
tankarne på religionen och sin själs frälsning.
En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för
henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på
predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där
hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde
och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända
honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte.
Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna
till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med
denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in
i den minnesrika, glänsande handelsstaden.
När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en
farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i
sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en
hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma
luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han
föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans
egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig
hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans
egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt
hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.
Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns
inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem
med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av
någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde
Korintos för hans syn.
Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom
och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att
fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo
få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet,
varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var
han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke
plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma
sig honom och söka vinna hans förtroende.
Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare
intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades
förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa
någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi
en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade,
fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig
klar och ren över dem.
Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han
skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom
uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut
uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva
och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för
att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till
företaget.
Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han
ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv
han pålade sig.
Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att
undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen,
och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte
han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon
hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde
upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den
kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg,
att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade
honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra
motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han
kunde övervinna dem.
Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver.
Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade
sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste
hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var
för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade
sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans
hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur.
Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna
Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros
förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva
hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för
Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte
ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta
allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man
borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad
den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och
uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara
vänner.
Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och
förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade
henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i
religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för
alltid förlorad för sanningen och ljuset.
Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda
ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra
själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter
gissla sig.
Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid
överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina
böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till
ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens
armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det
visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa.
Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader,
när dennes påbud strede mot den kristna tron.
Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter.
Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde
deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans
självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han
angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i
början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av
förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern
gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade
mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska
filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det
förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.
Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med
Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke.
Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för
hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade,
styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje
omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.
Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens
ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den
egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra
den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader
och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av
dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången.
Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma
kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets
helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen,
skulle intaga hans plats på pelaren.
När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet,
utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge
präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att
betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han
ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad
att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya
levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen
blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar.
Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var
allt vad han tarvade.
Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga
skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya
prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även
Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de
unga flickorna deltagande för den unge eremiten.
Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon
pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit
sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter
solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer
trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala
förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin
välsignelse.
Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de
besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling,
Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.
Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han
trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess
fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka
Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne
om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets
vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika
skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i
ro.