Karmides och Rakel.
En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma
vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada
uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt
Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta
rummet? ...
- Olympiodoros?
- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig
...
- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ...
- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius;
jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger,
oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde
icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han
mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min
Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var
förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet,
att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver
icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde
sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där
övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag
till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller
hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har
svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de
talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides,
som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om
brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?
- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.
- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad
vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i
Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland
prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig,
som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga
... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt.
Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon
synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som
dagsländans. Men vart taga de vägen?
- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av
tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken
anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och
vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina
medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En
sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var
hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom
leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de
sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet.
Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?
- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är
tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö,
om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros'
straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag
tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes
lycka.
- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig
förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en
kristen kejsare....
- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!
- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över
Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna....
- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för
vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat?
- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka.
- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag
arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken
orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare.
Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste,
även jag, vinna lagerkransar och murkronor.
- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus
och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret?
- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna
behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska
barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig.
Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min
skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och
clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En
vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så
vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid
att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala
hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och
glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas
förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så
mycket ...
- Du menar din katekumeniska övertygelse ...
- Javäl.
- Och dina teologiska studier ...
- Alldeles ...
- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har
näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i
romerska riket ...
- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar!
De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket
smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och
skörda lagrar.
- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på
vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är
legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.
- Vad menar du?
- Du är rik, min Annæus ...
- Åh, icke över hövan ...
- Och frikostig ...
- Du smickrar mig.
- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten
understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper,
som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att
göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna
skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du
har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt
av hopen ...
- Gott. Än vidare?
- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland
patricier och plebejisk bland plebejer ...
- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt.
- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter
omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen,
allteftersom förhållandena bjuda ...
- Karmides, du strör rosor för mina fötter ...
- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig,
verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...
- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka
dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!
- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga.
Eller vad säger du själv?
- Häri överensstämmer min övertygelse med din.
- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över
din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden?
- Vad menar du?
- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod
i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av
illyriska bönder och arabiska rövare till del.
- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.
- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.
- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en
gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.
- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så
emedan det döljer en skallig hjässa.
- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig
högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela
okloka och narraktiga inför varandra!
- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det
kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.
- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta
gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå
jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är
inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har
dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du
känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även
den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge
Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?
- Jag säljer honom icke.
- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde
dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta
underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?
- Ja.
- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones
trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven.
Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och
sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som
förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är
inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda
människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda.
Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren
äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen
över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa
honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag
studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och
våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan
gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång
träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i
botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av
vapenbrak och härtåg, med kejsaren?
- Ja, min vän.
- Dess bättre.
Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var
färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln
misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt,
som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min,
förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade
om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig
att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en
supé av samma asketiska slag.
Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en
ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i
sällskap med henne.
När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och
lämnade sitt hus.
Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja
hängde över synranden.
Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom
ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av
bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.
- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar
icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det
artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar,
given detta en lycklig utgång för både mig och henne!
Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid
bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.
- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och
allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej,
jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur
oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart.
Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste
brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.
I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och
upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.
Det var Rakel.
Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.
- Har du väntat mig länge? frågade han.
- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt
i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det
var min fader.
- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig
svepa min mantel kring dig.
- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt
och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att
jag snart skall dö?
- Rakel, huru kan du fråga mig så?
- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då
hårda och orättvisa?
- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina
tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt
oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade,
tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig
här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår
du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt,
så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista
gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din
förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du
din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot
Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort
mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den
oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna
din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader;
han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag
begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta
ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen
över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives
ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda.
Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
veta det.
- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du
talar, övertygar mig bäst därom.
- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget
uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda
stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar,
vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och
ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka
för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.
- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
lycka mer att begära.
- Säg icke så, Rakel!
- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något,
varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har
givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För
mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en
förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att
det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du
ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med
henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville
icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag
avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken
man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är
skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar
och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så
kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och
hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag
fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min
enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ...
åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under
denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina
nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på
altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång
i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag
nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas.
Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om
mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu
mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig,
Karmides. Se där!
Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke
längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.
- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och
döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom
den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må
han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för
din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och
utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag
börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides?
Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma,
då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är
värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och
påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och
ljuvhet ...
- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare,
och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror.
Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke
längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke
tala till ditt samvete.
Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans
aning. Han teg och lät Rakel fortfara:
- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
Karmides! Vårt sista möte är slutat.
- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
Rakel förblev där hon satt.
- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
jag återvänder till mitt hem.
Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får
icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska
gatan.
Rakel svarade honom icke.
- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår
skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!
- Må Gud miskunda sig över oss båda!
- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam
under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet
en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?
- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en
önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina
tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.
- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall
komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka
din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt
återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
från sin bitterhet!
- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka,
sade Rakel med rösten av en sierska.
Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt
orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge
Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu
i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som,
tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade
sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från
sitt huvud och strödde sand sitt hår.
Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med
krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som
ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en
rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna
dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken
och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav
henne.