Klemens och Eusebia.
Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma
slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att
hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom
utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from
och kristlig husmoder.
Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här
vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt,
Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av
sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket
opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och
framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.
Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog
åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme
vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan
tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till
morgondagen.
Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon
fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och
utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande
betryck.
Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll
på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det
ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra
klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att
bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av
Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje
och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst
alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess
föremål.
Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia
minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu
i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men
vördnadsvärd man.
Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes
fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och
han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för
hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna,
ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga
sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos
en så from, skön och välvillig kvinna.
Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias
väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan
ochden sönderslagna asken!
Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst
fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra
honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med
den lilla foten i golvet.
Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att
taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen
husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste
straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till
varnagel.
När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke
avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att
en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då
saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en
obetydlig toalettsak.
Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och
föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet
att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl
ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av
kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.
Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon
riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga
rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke
emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop
Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast
ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.
Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en
gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen.
Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande
kejsarinna.
Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så
skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.
Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.
Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av
vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
slavinnor.
Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt
leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och
började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet,
emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och
förbättra Eusebia.
Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars
djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var
något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för
straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens
styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av
Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse
äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda
föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde
annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade
upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva
syndandet.
När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som
han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma
känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans
förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas
lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu
slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans
hand och förde den till de tårdränkta ögonen.
Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en
grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes
högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.
Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
väckelse, vars medel han varit.
Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon
ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
sinnesrörelse nedsjönk där.
- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som
övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.
- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.
Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm
och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.
Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen
därinom.
Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod.
Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo
viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans
öra.
När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt
våld att taga plats soffan vid hennes sida.
Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och
orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och
tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om
förlåtelse.
Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne
syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.
Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.
Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en
hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon
ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne
skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga
lynne och hårdhet mot slavinnorna.
Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla
andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det
försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd,
som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda
till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära
något orätt och straffvärt.
Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna
oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och
rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt
sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes
trogne vän.
Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände
dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke
lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes
led emot en god hamn.
Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.
- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia.
Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu
kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv.
Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne
och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ.
Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit
i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar,
på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin
läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det
låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed
de yttrades.
Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så
ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller
Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något
sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon
skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett
visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma
sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och
upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så
finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det
vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i
någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty
umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av
religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.
Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade
och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke
denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den
gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid
varandras sida!
I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick
med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i
Klemens' stora, vemodiga ögon.
Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han
själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han
önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
hårt som förut till sitt hjärta.
Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen,
icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla
sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte.
Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle
åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia
och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras
förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta,
ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och
förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så
vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia
överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som
inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda
blickar.
Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig,
öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting
tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara
nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han
i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.
Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de
folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det
heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan
gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville
han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för
tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det
sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.
Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och
huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om
upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig
synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.
Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut
att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i
beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och
umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande
omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som
under biktens insegel.
När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade
presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse»
uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av
Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick
däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit
en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga
papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla
punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han
förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka
framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han
däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.
Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av
böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda
varit otålig över Klemens' dröjsmål.
Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios
ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den
föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt
och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
honom att deltaga däri.
Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens
ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han
genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som
förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både
av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade
Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes
hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!
Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig
att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han
redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga
mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå
öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka
förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna,
ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han
icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
krävde ju detta.
Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade
honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda
till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga
hans befallningar.
När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han
hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade
han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på
Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig
sysselsättning.
Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att
aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon
gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en
genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika
gjorde den till en tillrättavisning.
Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans
fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte
det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel
över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om
företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru
efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke
fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det
religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden
och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i
hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han
övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer
brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet
666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den
mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att
man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna
lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter.
Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men
biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i
paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn,
som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen
kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska
eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare
förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det
klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens
det som plikt.
Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills
hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och
de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser,
med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat
förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att
ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter,
måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom
mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga
sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den
förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser
tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för
sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka
skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana
förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för
att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det
efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han
försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till
varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa
ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner,
eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i
prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens
förstöring och yttersta domen.
Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han
trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag
emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall
brytas och domen förkunnas över världen!
Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för
draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar.
Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
Klemens drog kåpan över huvudet och gick.
Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt
och utan alla äventyr Eusebias budoar.
Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon,
när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.
Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över
hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog
honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för
deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem
varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som
företedde många rörande drag.
Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl
prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas
medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda
barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt
hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott
som värnlös åt den onda världen.
Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit
henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena
läran.
Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När
Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn,
upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon
förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
lockar och smekte systerligt hans bleka kind.
Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna
sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända
var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon
sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande
människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.
Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och
Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att
uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky
och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet
eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant
tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka
hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda
längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var
uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke
anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
föreställt sig syskonkänslan så skön.
Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans
hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt
vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
den emellan sina.
Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens
lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna.
Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en
förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de
heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade
det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande
skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande
till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något
sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att
biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka;
men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
och oklanderlig.
Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin
biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något
högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då
de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i
ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon
visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran
verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och
betraktade henne som en yngre syster.
Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon
yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i
den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad
skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas
under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla
av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått
sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid
festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid
varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och
spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
ord: han var fullständig hedning.
Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter,
Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom
till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad
styrka, när han hörde detta.
Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av
andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade
henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp
givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som
nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att
trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande
under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon
att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke
blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde
sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes
barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades
och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att
så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld,
vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans
egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än
den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara
de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig
anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton
av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och
likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om
språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt
fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den
varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad
in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
gäster voro, som han emottog.
Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens,
rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast
förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och
varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så
snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga
till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela
människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens
omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde
Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make
så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens
bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag
kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att
söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i
Gud?
Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes
beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De
skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med
hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och
Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med
hans egen inbillning.
- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla
människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett
människoöga skall skåda oss.
- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes
första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och
ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen
välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi
skola gå till vila.
- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor
och anlägga våra små trädgårdar.
- Ja, och vi skola bo helt nära varandra.
- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an,
Klemens.
- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia
förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra
bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi
skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.
- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma
avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi
hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och
skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och
på samma ställe.
- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det
ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...
- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja
att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja
den andre.
Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri
stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med
gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus
och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid
sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras
läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda,
men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att
det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och
tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste
legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan
stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång
besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han
längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de
översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga
dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.
Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om
övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före
bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara
systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke
lade tyglar.
Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu
alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare
än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med
pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för
hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu
äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess
frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av
allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu
genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans
själ, varje bloddroppe i hans ådror.
Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och
föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När
andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från
himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade
på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför,
ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga
sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma
återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne
mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett
annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens
ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett
nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning
--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk
prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde
påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till
hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad
under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för
Klemens och vart till den heliga ungmön?
Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro
Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans
blickar, kunde han icke framtrolla.
Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke
större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats.
Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för
omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det
var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.