Skeptikern.
- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde
portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även,
att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål,
mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren,
Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag,
som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt
aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag
tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och
lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning,
aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud
låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår
du.
Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade
mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och
egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.
Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så
att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett
vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot
funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.
Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons
framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med
stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat
honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det
endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var
även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning
över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och
krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln
och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att
vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.
Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin
visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks
ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han
ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om
lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda
gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han
ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt
tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken,
så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och
förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var
i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon.
Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade
fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.
Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i
samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla
fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket
hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å
andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga
epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid
dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att
tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och
upptåg.
Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs
själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans
lugn, än mindre hans hunger och törst.
Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag
hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i
grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av
ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak.
Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen
himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro
frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle
hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar
hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa
samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga
tjänster: offentliga religionstal.
Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han
räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle
Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man
upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en
fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno
villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av
pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin
omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade,
sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat
flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.
Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen
av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att
falla i strida strömmar.
- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
kalla sig tvivlare?
- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
tuggande på en bit fågel.
- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben,
eftersom de äro de klokaste.
- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket
djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör
han icke.
- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?
- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.
- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade
Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva
verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig
den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig,
ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för
tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
icke hade ögon?
- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på
ålderdomen.
- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron?
- Ja, det förstår jag även.
- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall
du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar?
- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som
har gikt i vänstra benet.
- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen,
hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap
om att det finnes en värld omkring oss.
- Hm, ja.
- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras
vittnesbörd?
- Vad menar du?
- Händer det icke ofta, att man ser orätt?
- Jo. När man är skumögd, som jag, så ...
- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe.
Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter.
Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma
vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var,
aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en
gång fått ett litet försprång.
- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med
vår okunnighet, min filosof?
- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon,
i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena
vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan
en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets
slutledningar, som äro falska ...
- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och
min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle
springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är
säkert, min filosof.
- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare
för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s.
v.?
- Ja, det vill jag medgiva.
- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de
stundom vittna sant?
- Javäl.
- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å
andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare,
så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt?
- Hm, det vet jag icke.
- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt,
eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra
enda kunskapskällor.
- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände
Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos,
om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna.
- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon.
- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så
att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn.
- Vad är det då som sticker?
- Vad det är som sticker, det vet jag icke.
- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad
jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta?
- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar
eller ej.
- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?
- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?
- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att
tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?
- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro
bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder
du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag
med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de
övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke,
att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen
äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par
ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först
bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den
förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena
men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare
frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles
falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår
att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i
vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så
återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i
verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter
bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige
Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och
oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han
genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl
möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man
väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes,
att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben;
men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och
tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär
denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar
dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar
gikten. Skål, min vän!
Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom,
och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den
välsmakliga pastejen.
- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en
underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt
i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej,
och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din
näsa.
Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon
vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.
- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar
visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig
därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och
förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en
inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med
största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna,
om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre
en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger
heliga anspråk.
Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den
skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin
angenäma villfarelse.
Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.
- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen,
så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en
inbillning, det?
- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett
inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna
inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än
inbillning.
- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så,
som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt
vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän
osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något,
som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du
krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då
inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller
verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.
Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade,
om även Kimon avskydde döden.
- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr
förintelsen.
- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom
döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av
fruktan på den vise Kimons läppar.
- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den
vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så
måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises
förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.
Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin
soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.
Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter,
började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på
en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för
att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under
portiken, där gruppen var samlad.
- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga
fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon
en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes,
tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.
Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån
levnadsmätt.
- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder
vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många
ynglingar rusa i graven före mig.
- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
Kimon.
- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.
- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.
- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är
filosof.
- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
Fruktar du den trehövdade hunden?
- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos
är jag icke rädd för.
- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att
gamle Karons båt nu lär vara läck och murken.
- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan
vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke
drunkna där nere.
- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och
underjorden?
- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det
nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit.
- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den
lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig?
Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?
- Nej, vad sade hon?
- Homeros återgiver det på följande sätt:
»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång!
Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla
hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning,
än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»--
- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och
evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten
medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då
att emotse förintelse.
- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på
förintelse ...
- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av
åhörarne.
- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre
om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar
icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han,
komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare
liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer
än dig.
Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet.
- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva
honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med
många av hans likar och med de statskloke, som också vilja
upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på
den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad
han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar
sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men
utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit
från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat
den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl
det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som
druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på
odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om
Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre
domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och
annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt.
Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en
skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig,
Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom
en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där
är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives
icke.
- Ingen visshet, säger du?
Alls ingen, hederlige Medes.
-Ingenstädes någon visshet?
Ingenstädes.
- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl
någonstädes hava funnit en visshet.
- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.
- Till kristianerna? Varför till dem?
- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det
allra orimligaste.
- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv?
frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.
-Det är för dem en småsak.
- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att
höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke.
Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande
skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.
Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det
började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att
bryta upp och återvända till staden.
Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares
förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett
ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo
naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så
skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en
jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:
- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter
tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i
samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så
skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna
leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna,
har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då
man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man
icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas
världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I,
att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava
tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja,
hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall
uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla
som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles
onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton.
Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för
att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden,
oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till
trots.
Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel,
tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att
vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis
hemligheter.
Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes
kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars
tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst
för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där
han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade
på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den
trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som
kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt
uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse
de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara--
icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till
en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är
förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.
Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som
nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror
och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty
han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin
vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen,
under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon,
som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten.
Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå
till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes
sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något
viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
morgondagen.
Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats
bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne
behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett
silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.
- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får
tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt.
- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione.
- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag
icke fattar.
- Nåväl? sade Hermione.
- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon
fortlever efter döden.
- Huru? Tvivlar du därpå?
- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton
...
- Och varför i afton?
Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
han haft med denne.
Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ,
och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione.
Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders
visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit
honom.
- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och
jag lovar dig att vederlägga dem.
- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så
har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade,
att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne
vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom
ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden?
- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din
uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ...
- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga
Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen
slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens
död ... det är ju så?
- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt
som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens
odödlighet.
Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans
fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende
Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han
förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess
livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg
filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande
unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares
sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan
och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum
för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig
blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och
segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna
sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren
skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om
själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och
upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt
att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets
verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar
fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den
utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den
andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke
längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge
Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade
sjuklingar hade att ägna honom.
Hermione tillade:
- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom
förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med
mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du
icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates
själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel.
Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som
ditt, min gamle vän.
- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans
ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där
Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord,
så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka,
som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med
det långa skägget.
Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa
sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta
för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.
- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på
sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.
Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av
grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på
Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och
Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis,
som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt,
att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt
och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt.
Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att
fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde
fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet.
Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste
hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som
om en gud uppenbarat sig och givit honom den.
En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om
själens odödlighet är viss eller endast sannolik.
- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så
förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne
behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna
sak är en manlig gärning.
- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
som är nödvändigt för vår lycka?
- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller
hopp om belöning?
- Så göra nog de flesta tjänare, min herre.
- Varför det?
- Emedan de icke älska sina herrar.
- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i
stället för av fruktan?
- Visserligen.
- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska?
- Jo visst.
- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek,
men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det
vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket
hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller
fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför
honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas
icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva
som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen
skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda,
emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för
gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma
handlingar av hopp eller fruktan.
Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den
fullkomliga vissheten genom sin herre.
- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag
en gång dör.
Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon
sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva
fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att
söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras
mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon
pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av
tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men
slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid
första lägliga tillfälle uppsöka Petros.
Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt
orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast
hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en
anhängare åt kristendomen.
Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina
betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för
att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten,
efter vilken han längtade.
Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore
oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för
odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.»
Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens
omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna
honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under
kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa
kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på
lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.
Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra
honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den
kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och
gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.
Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat
dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets
omogna frukter emot en sådan utsaga?
Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas
bok.
Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och
dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty
denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han
förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som
underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla
läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till
kristendomen.
Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var
likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att
stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna
lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av
nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats.
Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand.
Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen
under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men
skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen
tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin
forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med
en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt
hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra
skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter
flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.
De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de
kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst
inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och
okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och
framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och
fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars
enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av
gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade
om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av
sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade
hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning,
skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens
självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen
utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en
religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och
statslivet.
[1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar»,
en varelse född av »gudomlig säd».
Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en
försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga,
inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste
syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet
klarnade bilden av idealmänniskan.
Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och
lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte
dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla
var emot Krysanteus.
Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro
avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras
religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De
övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans
mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick
svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne
var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans
ögon.
När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som
Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina
förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla
världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt
vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det
var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty
han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av
fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde
likväl allt!
Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans
stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att
icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken
jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även
hon en dag övergiva honom?
Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst,
uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen
föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.
Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin
faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda
oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom
denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.
En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites
tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så
småningom hans ödes trådar i sin hand.
Detta anade han minst av allt.