Mötet.
Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad
mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna
undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och
välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo
den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring
henne och i hennes egen själ.
Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin
store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa
makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande
även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen
genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och
lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och
goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en
dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken;
hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under,
och han segrar även genom sin död.
Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt
stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade
en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ,
syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets
ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar
sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de
blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat
genom min död.
Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände
nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och
för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon
måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan
även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende
kärlek.
Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade
från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats
förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och
dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot
sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och
frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild
hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt
köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod
det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne
en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden
fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och
Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud,
den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt
fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna
kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna,
harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska
filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt
mönster.
Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en
helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och
fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste
och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans
gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet,
och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat,
som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros
hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick,
sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han
kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med
Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den
svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon
beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare
skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid.
Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla
de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin
egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta
Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda
förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon
bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en
yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den
bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan
hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna
likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam.
Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes
senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon
redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen
och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det
betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade
Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen
av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att
Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon
icke övergiva den, huru osannolik den var.
Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes
betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon
trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig
skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men
vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina
tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad,
som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
vördnadsfullt, sade:
- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit,
och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så
fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja
dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?
Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck,
som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde
henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans
kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i
denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom
sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en
långvarig sjukdom.
Hermione besegrade sin förvirring och sade:
- Jag vill höra dig, Karmides.
Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke,
och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har
lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det
fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så
många barndomshändelser. Är det icke så?
- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han
satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten
tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv,
men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala
fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger!
Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.
Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min
barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat
min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot
din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är,
som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana
frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet.
Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel
efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att
kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till
dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad,
så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en
upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle
blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och
fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det
endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag
älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde
mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min
levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro
skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen
ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek
blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är
egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste
bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en
kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet,
som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne
aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig
värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror
för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det.
Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det
försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även
här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för
dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för
din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men
sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad
återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en
roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv
i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske
behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag
ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd
och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och
överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en
närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess
mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån
varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara
läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur
mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga
en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste
din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så
vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din
fosterbroder förlåtelse och glömska.
Hermione svarade:
- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt
avstånd. Jag giver dig henne gärna.
- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det.
- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska?
- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt.
Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för
att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och
vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från
den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor
givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill
fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv,
till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor?
Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre.
Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes
själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på
sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i
kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran,
som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu
hans första kärlek.
Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon
hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om
någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände
kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides'
ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse.
Hon svarade honom:
- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.
- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke
skänka mig henne.
- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud
ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta,
skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar.
- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och
hopp ännu givas för mig?
Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än
infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de
överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var
i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade
avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för
njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat
sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken
uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu
icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig
själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu
hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen
av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag.
Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans
panna.
Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av
en fuktig glans.
Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att
vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
skyndade han att fasthålla den.
- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.
- Hermione!
Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över
flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick
endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
återföreningen.
- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina
sorger och vara lycklig.
- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!
- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och
olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om
denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.
- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.
- Jag vill omtala för min fader detta möte ...
- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ...
- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för
honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker
dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.
- När får jag återse dig?
- Snart och hädanefter ofta, Karmides.
- Kanske i morgon?
- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång
mötas öppet för hans ansikte ...
- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap.
Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det
kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens
vill höra talas om Karmides.
- Han skall icke göra det.
- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle
att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt
att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.
Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
smekte Hermiones öra.
- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är
min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme.
Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen
stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att
uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och
dröm i natt dina barndomsdrömmar!
Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en
vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand,
vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens
skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan
hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och
tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari
försoningen med hennes älskade nu var firad.
Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga
kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot
nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon,
betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och
hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.
- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade
biskopen.
Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än
vanligt med kammarflickan.
- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och
sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så
kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.
- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
löste diademet från Hermiones lockar.
- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom
mycket.
- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din
låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att
Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?
- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga
honom.
Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som
Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde
finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på
egen tröskel.
Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en
glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande
än vanligt.
Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes
ord.
- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes
blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
på dig, det vet jag.
- Huru vet du det?
- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid
veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och
när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor
äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din
kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska
klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de
första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne,
det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin
vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och
företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ...
här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv
hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.
- Jag minnes allt det där, Alkmene.
- Det var idel högmod av henne, min härskarinna.
- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska
sederna. Damerna bruka så i Rom.
- Men det är ju fult och löjligt.
- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk.
- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och
Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna
göra det?
- Även det bruket är övligt i Rom.
- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända
sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att
skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla
Ismene.
- Jag har hört sägas det.
- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då
skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till
varandra: Ser du, våren är redan kommen.
- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl,
Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga
flicka.
- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna.
- Jag önskar dig detsamma.
Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de
glada drömmarnes rike.