Teodoros.
Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där
Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över
havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av
vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning
nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga
träd.
I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes
vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter
gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats
varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om
barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes
första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans
Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade
flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna
hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda
Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga
verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med
fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego
från dalen på andra sidan kullen.
Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet
genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna
prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig
Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke
var en främling på stället.
- Teodoros, sade hon. Välkommen.
- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och
styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden.
Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut
från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx,
där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det
står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just
i detta ögonblick segern.
- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade
Hermione.
- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull
sannolikt, att Krysanteus segrar.
- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger?
Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender
bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom
tillgiven.
- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han
uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru
han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män
vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom.
Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke
av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade
fader!
- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet
och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det
värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste
Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner.
Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla
idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty
alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig
och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till
något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och
ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som
icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det
sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han,
en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han
kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad,
om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja
återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom
avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket
aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för
främja människosläktets sanna väl?
- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen
hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid
förbliva det.
- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du,
liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och
människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej
däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans
avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst,
Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla
gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är
förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er
svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för
sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad
har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller
förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan,
emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava
de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att
göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara
gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka
man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen
avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som
hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag,
vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.
- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att
dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som
fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.
- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra
filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I
svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra
filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper
tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas
öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke
blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.
- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater;
I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga;
om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta
skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv
förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke
omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra
deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er
funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville
befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt
skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som
sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur
fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden
lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise.
Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så
frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en
vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och
slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel.
Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort
med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna
friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra
tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste
av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga
och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är
en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med
självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod
skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är
större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom
havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar,
som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad
mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda,
Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro
dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära?
Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta
namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud
var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft
uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra
myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det,
förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus,
den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med
de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död,
varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne
Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den
kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du,
att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting!
Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till
djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning
för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat
mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker
och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara
dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt
med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus
sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en
högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på
mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes
heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska
filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds
människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat;
även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när
de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det
ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse
endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord
i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att
återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.
Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus
och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd,
som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än
frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv.
Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som,
insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess
natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy
och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt
till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen
filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas
ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även
för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds
vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din
tro till min, är således steget från tanken till den levande
verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och
uppenbarade.
Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången
Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit
varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig
många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig
gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap,
som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar.
Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus,
när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus
och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke
fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart
ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och
nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som
kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna
och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där
han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke
till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till
försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med
åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes
tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia
gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans
lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina
mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya
bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga
akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en
kristen platoniker.
Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl
aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först
i framtiden skulle uppspira.
I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione,
bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att
visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot
varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och
ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som
mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse.
Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket
hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och
försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men
bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans,
och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den
avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften,
som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.
Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de
skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de
grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel,
värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste
svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de
gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.
Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin
mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes'
evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke
fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De
skulle därefter vidare samtala om innehållet.
Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att
den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att
kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga
och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande,
långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit
ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då
svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt
annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och
dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom
vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit,
emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på
tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats
härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare
framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för
kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna,
och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel
och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de
enskildes hjärtan.
När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans
skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk,
svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i
människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos
kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar
för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon
fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar
sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den
nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i
vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra
blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av
skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du
då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller
mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel?
Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och
förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
förstörelsen ett nytt och högre framgå.
Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från
staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en
god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången
av arkontvalet.
Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
sig i hamnstaden.
- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har
förmodligen övervarit folkförsamlingen?
- Ja.
- Vem är den nye arkonten?
- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
- Ej heller jag.
- På vem röstade du, min vän?
- På Krysanteus.
- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager
mig.
- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har
mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över
det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill
denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i
staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan
ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en
himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din
röst, säger du.
- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag
säga, att valet fördenskull är lagligt.
- Vad menar du?
- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...
- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och
tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
- Nåväl?
- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började.
Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd
som en hemlig?
Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med
Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med
hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för
sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min
vän.
- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är
eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år
sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om
han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade
Teodoros och fortsatte sin väg.
* * * * *
Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus
dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt
utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat
sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna
låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets
utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på
senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta
mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod
så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på
det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer
Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från
honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda
lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina
händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
detsamma som nu.
Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra
molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett
stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann
sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt
brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i
kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med
strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus'
bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den
romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens
föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna
hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det
vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta
hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens
ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de
modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden.
Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och
värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning,
belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev
Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i
alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under
murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna
slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep
till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara
grannskap.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den
oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han
tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade
fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser
framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med
sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden
och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera
liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej
kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom
underverk räddades.
Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene
väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen
emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i
det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att
Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav
vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon
ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror
och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till
sitt ensliga älsklingsställe.