Petros och Baruk.
En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen
bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående
kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.
I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan
även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av
de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga
makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.
I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från
statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.
I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av
dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt
söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var
det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det
ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av
Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka
det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel;
varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de,
utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?
Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från
deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på
homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.
Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet,
gjorde bördan dubbelt tryckande.
Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska
menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken
församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra
biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och
inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog
outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin
församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person
träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter
hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen
av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel.
Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.
Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.
Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade
förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus'
tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna
huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av
ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke
allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att
på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och
Herodes den stores.
En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och
det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under
deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu
syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som
Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga
bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets
öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för
att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid
företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till
synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att
gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under
hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i
outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke
ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel
aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var
avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta
bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att
åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik
övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de
profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge
varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna
synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets
snara förverkligande.
Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade
en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava
framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för
lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp
uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en
mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga
landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke
längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring
templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den
fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken
omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara
och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som
låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas
försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga
avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som
vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt,
att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således
ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var
fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den
fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade
kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av
ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i
Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han
ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att
deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra
honom ovärdig en sådan ära.
Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i
Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse
Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid
tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter
återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud
skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna
Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel
skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem
ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de
skådat det med egna ögon.
Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels
uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas,
hennes trolovade, skulle följa tåget.
Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av
Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin
gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett
närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken
värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde,
att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej
endast vred, utan häpen och förskräckt.
Han behövde några ögonblick för att samla sig.
Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av
skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter
till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående
resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han
omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den
makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.
Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå
med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa
ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon
förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han
ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett
förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till
sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde
sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad
sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått,
och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att
vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att
synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod
att bekänna allt.
Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när
han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta
mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då
besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger
samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra
månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra,
spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta.
Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke
kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att
även hon älskade honom.
Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande,
rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna,
rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om
det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla
vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon
anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne
lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon
hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore
skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och
sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle
hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig
med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en
yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en
lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt
på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en
avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu
ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne
med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för
honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna,
sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och
honom.
Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks
resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för
Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel
ensam under den sjukliga Esters vård?
Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han
överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över
tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol
och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot
krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade
vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig
dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod
hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd,
vars makt var bruten.
Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros
började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande
för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och
hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder
för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ...
- Alldeles.
- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din
ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som
minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i
en fordringsägares ordbok.
- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet
står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som
barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika
ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i
anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig
att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta
ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng
som möjligt.
- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros,
men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än
du.
- Vad menar du?
- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår
du på långt när icke allt vad du lånat honom ...
- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten
har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt
öde.
- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.
- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill?
Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke
ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för
en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den
lutar.
- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i
Aten?
- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann
underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr,
de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en
gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.
- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.
- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift?
Är det så du menar?
- Just så.
- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han
ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade
han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan
vara, till vilken Karmides friar?
- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.
- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår
dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl
förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.
- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens
dotter i Aten.
- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du
måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?
- Ja.
- Huru vet du det?
- Jag kan endast upprepa vad jag sade.
- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in
i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den
kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i
förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina
landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än
vidskepelsen bland kristianer och hedningar.
- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av
osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men
hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet.
Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och
därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava
honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga
föredömen.
- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.
- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra
sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett
undantag från sitt kön...
- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit
tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första
ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen
upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon
älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om
detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu
helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.
- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt.
Men hennes fader skall aldrig samtycka ...
- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största
svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans
uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas
återvinna Hermiones aktning.
- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!
- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner
ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess
grundligare är ofta deras förändring till stadga.
- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller
mig omöjligt.
- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan
förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar
ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets
avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se,
gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt,
så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över
ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna
honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad.
Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill
denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som
måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds.
Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket
förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna
följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en
framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med
lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny
rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som
vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione
varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog,
att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som
skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om
ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike
Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge
till hela hans förmögenhet.
Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den
gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och
upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt
uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides'
oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd;
så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han
hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en
slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad
beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda
räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en
stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa
en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra
förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid
varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina
landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja
omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora
på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han
gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och
oförsiktigast.
Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva
sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd
till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters
trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel,
just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den
efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så
var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket
liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga
sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större
lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll.
Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens
anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig
syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
förträffligt.
Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt
tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott
ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel
munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina
planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när
underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade,
var trolovad med Hermione.
På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt
beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp
icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att
försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig
säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.--
Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han
åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars
bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa.
Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga
palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu
avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med
sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga
aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den
homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan,
öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin
kåpa.
- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att
syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes'
uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste
vara trött, min Klemens.
- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min
fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt
hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!
- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.
- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det
och hellre låta kejsaren döda oss.
- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi
kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi
uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.
- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi
endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i
stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång,
när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända
snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra
omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle
att förskaffa honom till avgrunden.
- Har Eufemios sagt det?
- Ja.
- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala
så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.
- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och
vill utrota församlingen från jorden?
- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar
frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig,
ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man
ifrågasätter det heligaste.
- Bevare mig Gud för detta!
- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter
att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på
alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå
icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?
- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina
steg.
- Nåväl?
- Jag undviker honom.
- Du får icke lyssna till vad han säger.
- Jag har sagt honom det.
- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med
ett enda ord.
- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller
får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.
- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och
frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och
läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för
kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i
tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans
villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas
rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar
kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom
flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och
under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han
umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.
- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet,
sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ...
- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom
denna korta fröjd!
- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter.
Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!
- Du betraktade henne således noga?
- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken
bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ...
- Nåväl?
- Men hon kom själv till mig och talade till mig ...
En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort
rullen och reste sig upp.
- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.
- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från
gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade
sin hand på min axel, när jag vände mig bort.
- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt
dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är
ute?
- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!
- Det är sant. Jag glömde det.
- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi
försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast
min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett,
ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad
för arbetsföreståndaren ...
- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon
dig?
- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ...
- Ah!
- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ...
- Och du? Vad svarade du?
- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader,
och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.
- Vidare!
- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon
borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag
mig bort och gick ifrån henne.
- Var detta allt?
- Ja.
- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter
vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens
deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios
i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du
skall sova och hämta krafter ...
Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.
Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som,
då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:
- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den
homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med
denna fråga!
Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert
utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt
var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men
icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller
dig. Huru väl, att jag träffade dig!
- Vad vill du mig?
- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande,
att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig
hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så
stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem
och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste
broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är
vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta
läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog
på din bön förlåta mig.
Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han
hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med
den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes
bön.
- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
- Nej, gode broder.
- Jag följer dig.
- Jag blir dig evigt tacksam.
Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd,
där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.
Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon
portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och
försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom
en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:--
Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.
Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter
uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt
dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp
och åsåg honom med förvånade blickar.
Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det
mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han
stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran
i sin ton frågade honom:
- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?