Ett år därefter.
- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort
och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför
juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta
brev och visa honom det.
Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke
nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan
träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade
utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde
detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander
och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt
honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde
slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom
man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare
vin och gå sedan att sova!
- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till
Baruk?
- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må
du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är
fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre.
Förstår du mig?
Alexanders ansikte ljusnade.
- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
- Det är visst.
Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
glömmer bägaren. Skynda dig!
- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag
förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men
på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den
fyllda bägaren i hand.
Karmides tömde den.
Alexander frågade tvekande:
- Får jag icke följa dig på din resa?
- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
- Vart ämnar du?
- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och
vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet
speglades i hans ansikte.
- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig
något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon
är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det
kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var
fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du
skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din
natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt
att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består
just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att
du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än
icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala
med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides'
kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans
hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed
Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett
anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall
förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna
det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du
förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta
tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge,
föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner
av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du
varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir
knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om
icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy,
inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till
det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för
att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på
henne.
Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min
plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band,
som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves.
När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av
harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige,
utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av
det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur,
som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig
vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång
som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till
skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av
smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke
heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så
torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet,
som njutes där, med en tanke på dig.»
- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat
göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att
lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en
lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag
förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än
alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka,
hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt
sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett
tålamod utan like.
Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den
tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad
av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två
varelser! En tröst för människonaturen!
Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det
är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och
mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone
något bakom mig!
Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att
med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta
--en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter
hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag
avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka
nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för
överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda
gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En
sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och
gick min bana utan att se till höger eller vänster.
Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje
tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen.
Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att
femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--
Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han
öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den
helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för
filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land,
dit han beslutit färdas.
Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är
bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja
sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den
oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en
ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens
sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår
kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han
undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför
det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje
ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental,
oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken
förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska
tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden,
när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör
framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega
och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så
otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar,
hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet
att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster,
av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden
likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida
icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser.
Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer
däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt
vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han
påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin
upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens
plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar
i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod,
som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den
vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör
finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt
tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt,
och att med denna återblick på det förflutna förmäla den
lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och
närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu
efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra
människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot
honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke
de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem
hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit
förintelsen framför förintelsetanken.
Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att
resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades
antal.
Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen.
Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan
för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken
på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller
helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina
händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval
komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag
nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många
människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för
det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett
tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg
och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke
förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i
sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade
ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till
förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av
förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i
en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några
atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar
förintelsen.
Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade
under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han
kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till
samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna
bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin
rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en
neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för
hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den
hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i
hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona
sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som
ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det
hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen,
medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig,
att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig
ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde
anstå en Karmides!
Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en
nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett
sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade
som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag
till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och
döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den
väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att
den nu stundande natten skulle varda den sista.
Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad
han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för
förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände
författarens arbete, hade gripit även honom.
Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som
genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln
över sig och skyndade ut.
Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i
stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin
ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens
ansträngningar.
I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick.
Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg
dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika
lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller
ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den
ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och
igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig
till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon
helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo
bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer
beskådad och beundrad än förr.
- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
- Det är vad jag icke har ...
- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa
och under vägen meddela, vad jag vill säga.
- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
- Det kunde då vara för sent ...
- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala.
Vi hava ett sådant här i grannskapet.
De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
- Vad har du att säga? frågade Karmides.
- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros.
Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill
inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt
nära...
- Det är gott. Låt endast höra vad det är.
- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och
då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala
med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror
du i allmänhet om drömmar?
- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från
himmelen. Vad drömde du?
- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en
avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
- Och det var detta du ville förtälja mig?
- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar.
Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om
sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig
till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides?
Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som
skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava
hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt
annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle
icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta;
han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den
olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat
svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin
lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga
är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed
naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar,
sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den
dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens
bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då
självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen
återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta
ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var
mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i
armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur
farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker
giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna
tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som
hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes
tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du
villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är
nödvändigt. Har jag misstagit mig?
- Förmodligen.
- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...
- Bah!
- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens
bägare äcklar dig ...
- Däri har du rätt ...
- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag
behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en
vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de
härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda,
böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...
- Du kommer mig att le ...
- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det
liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
- Än sedan?
- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet
framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna
henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har
din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom
för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga
hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag
skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så
--och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat
blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av
tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna
fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej
däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager
honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för
slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv
mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
- Du?
- Jag.
- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar
mig med nästa uppgående sol?
- Det är icke omöjligt.
- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana
bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting.
Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även
i detta fall ...
- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!
Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...
- Petros, hur vet du detta?
- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver
anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk
skall hava tålamod.
- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det
förtroende du visar mig.
- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina
bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara
vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och
räddar du mig så, som jag vill räddas ...
- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...
- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ...
då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du
vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa
dig min tacksamhet med återtjänster.
- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta
förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka.
Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då
jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till
Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med
glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt,
störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som
vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu
att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett
fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall
kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon
vidare överlägga.