Under den nye kejsaren.
Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog
Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en
offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.
Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder,
kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra
kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket
under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik,
om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en
folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda;
Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till
stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna
förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den
nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes'
talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.
Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika
folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter,
som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och
bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan
åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en
hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och
för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den
hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans
rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och
filosofiens bålverk.
När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja
den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet
som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter
uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare
tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin
lycka och göra henne varaktig.
Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka
styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och
hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som
drogo ned från Pnyx.
Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste
synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen
förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena
förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare
befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och
tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius
landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina
församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.
Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska
legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen
kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra
den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus'
atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade
uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens
fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne
helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt
med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn.
De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån,
ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den
gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets
fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska
Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa
legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde
glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem
med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet.
Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om
människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som
fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för
den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens
skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära
för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.
Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande
skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel.
Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna
meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att
övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred
och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster
av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld
och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att
förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas
fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde
lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska
filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko
varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade
varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger
förgäves:
- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens
barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!
Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på
vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa
henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne
utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets
förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de
voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda
övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga
titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten
med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska
republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig
uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska
världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville
åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt
och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De
uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och
genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till
förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters
renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk
imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft,
klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna
vänta av honom?
Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats
och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus,
att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som
sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme
av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de
rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar
gjort sig skyldiga.
Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse
män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål
han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och
filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv
fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje
förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess
myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga
provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer
i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje
stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet,
väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige
genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både
kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga
det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga
dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra
överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas
eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat
fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas
filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn,
som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen
ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att
präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.
I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med
kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och
välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder
voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för
fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk
i enlighet med tidens krav.
Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som
filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas
som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de
eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga
medborgare och slavar.
Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de
helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde
tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller
laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans
anhängare.
Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt
förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem
tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur
romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna
härlighet.
Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot
trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga
i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.
--------------------------
På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det
gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle
återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han
hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade
nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i
dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst,
den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång
gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna
staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione
fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en
man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och
försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan,
men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn
kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det
rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att
härja i omgivningen.
Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna
sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit
utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till
ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker
eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till
rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder
på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
undan.
Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med
rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog
härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de
parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och
dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och
torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda
levnadssätt.
Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde
honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt.
Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av
vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde
icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men
välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem,
icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om
meningen med deras resa.
Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man
tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran,
samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att
kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning,
som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade
misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas
till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade
medlemmar.
Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot
stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem
naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat
med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot
vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även
många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor
förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i
trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och
gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa
av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters
älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de
hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte
efter slagna legionärer.
Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att
förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen,
samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de
ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång
tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen
av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i
religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade
Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets
underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att
de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.
Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste
tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt
emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan
de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat
sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att
följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem
vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände
till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig,
vilt blickande gubbe.
Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade
underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt
plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka
sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis
myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och
tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva
lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.
I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter.
Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens
ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till
Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd
genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och
lärare, Atens förste medborgare.
Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens
reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla
krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den
gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare
tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena;
offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla
klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet
bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning,
själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några
få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till
gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes
båda, att en ny och bättre tid var kommen.