Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt
förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.
- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst?
frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.
- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här
efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?
- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna
kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin
ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att
du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting
utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från
Konstantinopel eller Antiokia?
- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara
stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.
- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!
- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen.
Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ...
- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela
församlingen måste här ske genom min mun.
- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och
teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta
en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en
allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop,
presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl
förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg
församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och
att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna,
emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag
säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv.
- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun.
Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag
anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du
katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför
kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din
rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är
denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten
bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du
har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi
även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman
ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl
över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar,
vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.
- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att
handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand
ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.
Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats
av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de
händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid
sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret,
utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin
bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar,
som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den
största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig
fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och
uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med
djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla
menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och
massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av
förvirrade rop.
Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av
koret och bjöd tystnad.
Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen
nyfikenhet understödde honom.
När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den
besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa
stormen.
Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att
hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats
till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den
nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning,
med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att
varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros
skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn
vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i
bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.
Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från
de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka
majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och
missnöje.
Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde
de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i
varandras armar och tackade Gud.
- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du
deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?
Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till
följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till
församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och
Gud vad Gud tillhörer.
Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande
omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper
och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och
tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en
hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast
hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud,
som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.
- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt
Simon helgonet ifrån de döda.
Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.
Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
biskopliga palatset.
På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som
tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och
omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett
underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från
kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne.
Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel
fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på
galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda
uppträdande i storkyrkan.
- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för
tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är
en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och
ingenting annat.[1]
[1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien
tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans
tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade
det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna
för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.
Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till
tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom
hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han
ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men
synliga hyllning, som dessa ägnade honom.
Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort
därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder
lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom
soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till
menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av
röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.