En uppståndelse från de döda.
De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som
timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så
ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa
stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden.
Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna
homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat
under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde,
hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.
Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta
långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna
kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre
kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det
upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen,
där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två
stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för
predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag
av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över
katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.
Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo
helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.
Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna,
väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast
skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i
och för de heliga ceremonierna.
Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de
kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och
kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras
armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.
Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem
predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se
framför sig honom, som de sades hava mördat.
Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut.
Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro
församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och
avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans
läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag
förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det
viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske
till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse
i den avgörande stunden.
Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade.
Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett
messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter
hade biskopen trätt upp på predikstolen.
Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades
av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall
hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade
hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska
gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen
skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets
förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg
till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med
ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin
rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då
han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika
hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad.
Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen
son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under
hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och
Adams barn förlossade.
Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av
aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions
oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva,
när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst
och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.
Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för
envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron
tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre
världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som
fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och
han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus
återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över
rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.
I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari
han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans
mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden
måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig
hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar,
att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas
döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går
omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i
prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.
Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och
handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty
Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så
överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker
till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och
de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka,
skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för
de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk
stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i
skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.
Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans
tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som
varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.
Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han
uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse,
denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle
vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar.
Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart
var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga
skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på
honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar,
helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och
homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda
saliggörande läran.
Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod,
mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!
- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på
honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall
bevittna vår seger.
Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt
varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande
predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros
talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar
strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade
till honom.
Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång
till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.
Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av
häpnad över deras hårdnackenhet.
Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:
- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller
stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga,
naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet.
Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som
återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och
gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den
Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner
om ett under, att de förvillades själar må återföras från
förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda
verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han
räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt
hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så
visst som Elias, varda bönhörda!
Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i
kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp
för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.
När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen
att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt
vad komma skulle.
Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och
tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste
presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter.
Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.
Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en
högtidlig, sakta tonande hymn.
Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade
han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta,
upplyfte sina ögon mot höjden och sade:
- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt
vår tro icke komma på skam!
- Amen, amen! instämde församlingen.
Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög
röst:
- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva
denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer
jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av
honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag
dig, Simon--vakna!
Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De
övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet
hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.
Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid
detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till
återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen
under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick
var villan borta.
Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de
trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt
byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens
kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.
Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka
fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen,
livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket
till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom
spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad
blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt
genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över
kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en
stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av
Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans
huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till
sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.
Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens
jubelrop.
Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till
hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina
skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt
rum.
Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på
knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes:
jubelsången om Kristus' seger över döden.
När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans
öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång
kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett
till jorden återkommet blodvittnes ande.
Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du
ljuger. Herren skall straffa dig.
På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på
den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de
voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras
lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om
Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde
Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från
döda, som uppstigit ur graven.
Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde,
som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin
tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju
martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så
mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.
Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter,
hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att
nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga
nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter
det homoiusianska ritualet.
I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som
borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde
inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina
gäster.
Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av
soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att
försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet
för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft
i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O
Guds lamm, som borttager världens synder!
Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd
dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld
och trycka dem ned mot altarringen.
När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar,
hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra
sitt heliga område mot yttre våld.
Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och
hostian nedsköts deras svalg.
Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt
befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta
hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
och utbrast i jämmerrop.
Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds
lamm, som borttager världens synder.
Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man
såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i
trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret.
Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han
nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.
Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga
människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han
Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling
att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars
vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med
Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras
huvuden.
Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans
tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne
talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en
hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade
altaret.