[3] Homeros.
- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss
komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till
slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke
göra oss lyckliga och odödliga?
- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!
- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner.
Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i
Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen
ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna
från jorden!
- Och taga våra fordringsägare med sig!
- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i
atomer! Må hon försvinna under våra fötter!
- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan
jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen
icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en
förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla
skiljaktigheter. Ut med lamporna!
- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig
som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med
goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden,
aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?
- Det lider över midnatten.
- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?
-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen
finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är
sömnig. Ut med lamporna!
-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp
Kalabis, Kalabis!
- Vem begär Kalabis?
- Benrangelsmannen.
- Giv mig en friskare krans!
- Tag benrangelsmannens!
- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!
- Fyll min bägare!
- Tag benrangelsmannens!
- Slavar, ut med lamporna!
- Slavar, spelen upp Kalabis!
- Ut med lamporna!
- Kalabis, Kalabis!
Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta
sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan
väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar
prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans
anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något
alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.
- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min
ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp
sköljer gatorna med blod ...
- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av
gästerna.
- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt
avgudadyrkarne!
- Bah, låt dem ropa!
- Låt Aten brinna!
- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?
- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud!
- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!
- Ut med lamporna!
- Kalabis, Kalabis, I slavar!
Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han
sprang upp från sin soffa och utbrast:
- En häst och en mantel: jag följer dig till staden!
- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över
Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden,
vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten,
vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster,
jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi
fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten
bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som
ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla,
evigt unga gudar!
- Hör på katekumenen!
- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes
skål!
Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides
betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade
plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att
något utomordentligt hänt eller förestod.
- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det
han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten,
tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus
Augustus!
En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och
viskade:
- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?
- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse!
Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.
Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade
varandra med förskräckta blickar.
- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag
bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra
huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att
dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas,
dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ,
restitutor orbis!
Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma
ögonblick öppnades dörren, en röst sade:
- Din häst är framme.
- Här ditt svärd och din regnkappa.
Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans
skuldror.
Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.
--------------------
På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln
höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande
ord:
»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man
ropar, att Krysanteus smädat Kristus.»
Annæus Domitius manade på sin häst.
- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle
komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu
hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet
eller knäcka halsen på försöket.
------------------
Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av
människor.
Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det?
Hade han kommit för sent?
Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande
åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras
feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus
stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade
Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett
plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd,
hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.
Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för
massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig
arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en
man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes
över hopen. Ryttaren var Pylades.
- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna
folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!
Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla,
på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt
dekret eller en regeringsskrivelse.
- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde
homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve
prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!
Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på
gatan:
- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!
Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit
tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket
slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren
till Krysanteus' hus.
- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte
honom. Han här? Vad betyder detta?
Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som
prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.
Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste
omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan,
förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut
med kättarne! fortfor och vart starkare.
- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm,
vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot
Krysanteus?
- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ...
- Fort, svara mig, lever han?
- Vår plan är i sista stunden fördröjd ...
- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd?
- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till
kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ...
- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad
du säger. Lever han ännu, frågar jag!
- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen
gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till
folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en
början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen
fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man
försvara arkontens liv ...
- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus!
- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ...
- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd
röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har
hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa
lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät?
- Lysande och ädle herre!
- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt
biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att
upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista
hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens
myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller
sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens,
truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna?
- Större delen i Piræus....
- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?...
- Uppställda vid storkyrkan....
- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid
storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda
styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar
de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det
är i dag du grundlägger din framtid....
- Ah ... Jag anar....
- Tyst!
- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning.
- Och jag går att tala med arkonten av Aten....
Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta
ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick
sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:
- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som
du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som
fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att
frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och
laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig....
Prokonsuln avbröt honom tvärt.
- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor....
- Ja; min högvördige fader biskopen har....
- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?
- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre.
- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid
Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som
folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och
lagar, att packet följer dig.
Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln!
Död åt hedningarne!
Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius,
medan denne genom vestibulen gick in i aulan.
Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under
sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot
det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap:
filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta
lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några
av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.
Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var
husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor
voro samlade på fruntimmersgården.
Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer
det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes,
slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han
sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina
läppar.
- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.
- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag
må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till
Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund.
Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i
händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna,
mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig,
Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den
fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som
annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond,
den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla
icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag
bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen
att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre,
Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel.
Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare
Julianus.
Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka
läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De
ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även
här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet
- som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande
fara--som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka:
en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens
seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt
med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den
första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att
giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus
och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning;
andra omfamnade varandra, andra jublade högt.
Prokonsuln sade till Krysanteus:
- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande.
Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till
verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på
Akropolis?
- Ja. Vill du, att vi väpna dem?
- Du uttalade min tanke.
- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava
oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och
Julianus.
- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just
förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel
...
- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag
står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp?
- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade
prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel
över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i
Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar,
frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke,
tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till
de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione.
Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till
Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!
Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.
Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför
porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog
för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för
att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera
övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans
soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande
hållning mot den väpnade styrkan.
Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit
igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse.
En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av
den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.
Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några
ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden
bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg
tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt
ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna
sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till
höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några
svettdroppar.
Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på
Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt
av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över
massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de
första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo
gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i
portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen
av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige
prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till
mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan
och talade till soldaterna:
- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder.
Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra
stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt
rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten,
folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad,
omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket
folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus
Augustus! Dominus Julianus Augustus!
Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna
följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter
linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!
De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom
ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en
klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste
troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort--för att, även
de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av
Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.
Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden
och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel,
funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den
nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några
skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för
den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra--och
de voro vida flera--förundrade sig över sig själva och förmådde
icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från
homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det
för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare
besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och
kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga--att klyftan mellan bägge
ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan
och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för
efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och
antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras
hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från
Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på
gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt
tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och
Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade
hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av
legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator,
funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.
Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav
han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till
storkyrkan.