En orgie.
I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln
underkastat hans vänskap.
Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus
och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den
bekymrade.
Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda
genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin
dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade
njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom.
Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och
snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och
Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om
fordringsägare och självmord.
Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste
verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna
av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade
på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till
dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade
beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i
badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva
parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva
en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad
under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater.
Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade
honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga
artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand,
lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon,
toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter
Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till
samlingsrummet.
Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma
behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också
var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt
och glada röster.
Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt
och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland
vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två
slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och
Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den
kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och
växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde
glättigheten, varifrån skulle de då komma?
Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin
klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga
sken.
Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i
sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full
dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de
ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
bägarne.
Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en
orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och
morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas
kinder.
Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för
sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte
med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra
människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på
tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och
framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en
naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den
tokigaste, mest otyglade munterhet.
Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av
en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till
prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack
och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam
tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade,
berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan
vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.
Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och
övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara
framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta
sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om
de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.
Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa
ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och
smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga
rörelser med backantens vilda lust.
De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke
motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans
vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus
Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en
yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot
Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för
att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han
rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han
förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan
till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste
munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt.
Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av
komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa,
torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare
njuta av dansens fortsättning.
Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit
frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som
Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras
utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i
trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla
sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru
han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:
»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till
aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro
blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka
till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för
en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
händelser skall ske.»
Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han
fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och
för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer
och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta
pöbelns raseri åt andra håll.
Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten.
Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av
det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas
långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan
rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer.
Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde
Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse;
man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle
giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu
ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över
sällskapets huvuden.
[1] Mästerkock.
Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den
visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och
benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade,
aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus,
benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de
svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde
bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.
Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och
gick.
Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den
stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till
dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga
sig sällskapets öra.
Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och
sade:
- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet
var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd
främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från
edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är
katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre,
lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med
ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen
åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock
med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten,
medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla
och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma
ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn,
denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon
förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen
och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även
när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus,
rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än
att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min
katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att
återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa
gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag
löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads
forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens
plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro,
samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus,
min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt
över varje inkast--huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med
njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert.
Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade
sig.
- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett
vomitiv![2] utbrast Karmides.
[2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i
skick att förnya dryckeslaget.
- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.
- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad
kiton, så anspelade han väl icke på din?
- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du
förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära
dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du
hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en
katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.
- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans
konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att
dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och
låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!
- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt
mig nedskölja det i vin.
- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?
- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna.
Det passar icke för oss odödliga gudar.
Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar
den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles;
beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter
dess hjässa ett skimmer.