Petros.
Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen,
som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i
den övergivna aulan.
Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som
stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med
en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen
bok.
I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som
tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i
enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna
karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt
gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru
österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med
varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt
helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som
spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den
nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens
skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han
hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna
enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet
skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad,
och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet
ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla
senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig
inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse
just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke
Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska
patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och
härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden
från skytiska stepperna till världshavet.
Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken
han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren
sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en
medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens
enhet?
Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att
förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus'
biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina
nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken
dessa frågor. Och han fortfor:
- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar.
Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det
gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de
ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De
blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets
föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens
övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som
påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad
våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande».
Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste
nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de
våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom.
Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur
neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga
makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans
fötter?
Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen
fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger
grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från
Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms
förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från
efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett
livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av
honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar,
och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från
hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är
han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och
frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på
återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens
kropp.
Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon
människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något
jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte
för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt
sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola
knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till
ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva
tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam
och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna
till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta
när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern
förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig
från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en
brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor
slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för
slaven, frid råda över jorden ...
Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas
slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt
skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den,
som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för
honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom
tändas helvetets eviga lågor.
Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den
järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de
rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare,
den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då
man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att
gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man
efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer
sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända
här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i
Alexandria.
Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid
gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han
har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol
och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med
summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som
ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två
missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion
fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan
till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
romerska församlingen.
Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var
Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske
mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk,
latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och
hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig
hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans
inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig
frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till
människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten,
varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade
i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska
bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga
medel, som tyngde den andra.
Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången
sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv
än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste
hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den
ställning, som utgången anvisade honom.
Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och
väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom
närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava
bidat detta tecken, inställde sig genast.
Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad,
att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst
mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma
mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna
ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små
svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta
gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som
fromhetens och ödmjukhetens.
Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var
hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol
och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga,
liksom räknade ord besvarade.
- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.
- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.
- Hon dör välberedd?
- Ja.
- Och hennes testamente?
- Är skrivet och undertecknat i laga form.
- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?
- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke
ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.
- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
emotser med lugn och glädje sin upplösning.
- Ja, lovad vare Gud!
- Och testamentet?
- Det skall i morgon vara i dina händer.
- Och dess innehåll?
- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig,
hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon
har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva,
den dyrbaraste och värderikaste av alla....
Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste
en ljungande blick på presbytern.
- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.
- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men
stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i
sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne
vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och
tacksamhet.
Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr
ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter!
- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord:
hela sin fasta egendom.
- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!
- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar,
samt allt sitt guld och silver....
- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt!
- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en
femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler,
bohag och en slavinna.
- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det
han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande
ögonkast.
Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet,
huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan
ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm
eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:
- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin
ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna
dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag
genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till
kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman....
- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed
jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta
skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den
helige Polykarpos.
- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde
tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på
sina naglar.
- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det
punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en
helig plikt.
- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o
fader! Jag byter icke.
- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan
han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på
förmiddagen uppsöka juden Baruk.
- Jag fann honom hemma.
- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?
- Ja, efter någon svårighet.
- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt
ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?
Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen.
Denne genomögnade det och utbrast:
- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.
- Jag sade detsamma till Baruk.
- Med vad verkan?
- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde
vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.
- Såå?
- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.
- Du är förvissad därom?
- Ja.
- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den
där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?
- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava
varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat
Atenagoras' hus.
- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom
landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men
skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada.
Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda
till gott.
- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....
- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina
stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av
de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?
- Obetydligt, min fader.
- Låt höra!
- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...
- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom.
Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?
- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam.
Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten.
Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av
någon annan än sin kammarslav.
Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars
skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från
vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa.
De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne,
tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta
dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.
- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är
kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?
- Alkmene.
- Du har i dag träffat henne?
- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin
tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.
- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett
gott ändamål?
- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.
- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?
- Föga.
- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?
- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes
endast ha varit en förlustelseresa.
- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som
är företrädesvis gynnad av Hermione?
- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att
hon ville leva uteslutande för sin fader.
- Och med hänseende till Karmides?
- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.
- Det är en gammal historia....
- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.
- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett
gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen
älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig.
Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin
plats.
- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och
förslagen.
- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla
förtroende?
- Jag skall giva henne nya förhållningsregler....
- Och just med hänseende till Karmides!
- Ja, min fader.
- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones
broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?
- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar
Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll
uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig
omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är
för henne en ljuvlig dröm.
- Alkmene berättar detta?
- Ja, det är hennes ord.
Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?
- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.
- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.
- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.
- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit
honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida
besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren,
så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det,
om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!
- Amen! mumlade Eufemios.
- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg
dessförinnan Klemens, att jag är färdig.
- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!
Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.