Pelarhelgonet.
En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och
trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och
den unge föreläsaren.
Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid
Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta
begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom
dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga
vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den
raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och
de platonska filosofernas lustgårdar.
Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade
deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av
vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens
valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och
togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till
höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet.
Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av
kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av
skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största
män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika
vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och
cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade.
Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor.
Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande
ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de
stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas
tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen,
skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas
Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då
vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när
det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.
- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin
gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju
likväl mången, som sökte rätta stigar?
- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
i sina hjärtan.
- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på
marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att
Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet?
- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till
underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar.
- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få
återvända till hans faderssköte.
Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:
- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader,
den okände, som gav dig livet.
- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt
testamente.
- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill.
- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från
Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier
bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du
upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden
utsatt barn. O, min arma, arma moder!
Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände,
denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och
rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han
stannade och brast i gråt.
Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda
över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke.
Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden.
- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina
tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men
jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan
ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt
tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i
den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss
därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon
utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig.
- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava
förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.
- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina
tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert
glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och
henne.
Biskopen fortfor:
- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att
din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är
arving till stora rikedomar?
Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning.
- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina
egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för
frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom
för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om
möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han
hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne.
- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som
du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog.
- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan
att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke
kallad att leva länge i denna värld.
- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje.
- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott
äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar
ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga
göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra
svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga.
De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom
en port, motsatt den, genom vilken de inträtt.
Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade
en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita
gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor
framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta
slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden
Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av
åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom
skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad.
Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med
kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över
djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet
till marken.
Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan
sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok,
varmed linans nedhängande ända var utrustad.
- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett
bröd och....
- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska,
bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ...
En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.
- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
som så ofta kommer till dig....
- Det är bara ett bröd och några droppar vin....
- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna
Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!...
- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande.
Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?
Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från
Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma
drogs i höjden.
- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten
och hö till Megara. Har du icke, så säg!
Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom
ned till hans ägarinna.
- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och
skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars....
- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke
störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar
förfärliga ord.
Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par
ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes.
Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin
ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att
undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka
Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst.
För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa
en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket
ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där
åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig
skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno,
att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med
ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta
sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta
vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de
nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de,
kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för
att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke
komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn
och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var
den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga
plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring
pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran,
avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån
middagssolen sände sina brännande strålar.
Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade
gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart
försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen
stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och
fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer,
knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i
nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa
tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande
eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales
klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade
blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över
kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er!
Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med
Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som,
splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och
världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att
mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota
sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga
kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som
uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor,
att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den
beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet
om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det
tillkommande.
Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den
kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att
se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria
ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen
under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån
han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.
Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens
kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring,
och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa
uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen
gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans
hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt
var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att
räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta
märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen,
sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju
blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de
sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot
knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare
dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det
företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande
avgud.
De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade
dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som
i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i
Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin
trånga höjd.
Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända
icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka
många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig
blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade
han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han
dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med
förvirrade ord och hemska hotelser.
Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att
samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt
sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med
rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty
han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig
att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra
över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer.
Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren,
medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor,
svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke
vågat sänka sig ned.
- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din
kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande,
men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med
handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor.
- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke
vrida halsen av dig. Så kom då, kom då!
Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han
slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne
och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att
fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men
sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta
sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres
uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom
fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med
mycken glupskhet deltog i helgonets måltid.
- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i
träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog
strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att
jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i
skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike!
Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna
trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man
omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som
bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda,
liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.
Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt
långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre
korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av
ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och
till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna
blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det
ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan
utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.
Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när
hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han
hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det
lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett
hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat
sig till hans axel.
Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke
sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och
han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en
ton av gäckeri:
- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst
vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst
....
Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade
straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare,
som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty
han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!
- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.
- Vem är Klemens?
- Du vet det, fader.
- Klemens? Nej.
- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig,
och som du önskade få se.
- Ah! Nu vet jag.
- Han kommer för att bedja om din välsignelse.
Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste
sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka
kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade
huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt
till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla
väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv
kring ett av kapitälens utskjutande blad.
Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte
sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den
halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner,
och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig
en båt.
I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig
ut från kapitälen och gled ned till marken.
Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför
biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det
så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt
och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av
ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som
ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans.
Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig,
framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av
björnpälsen.
Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid
i hans öra:
- Fader, vakta din tunga!
I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud
och sade:
- Din välsignelse, gode fader!
Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens
sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det
omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt
mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt
mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har
att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den
änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda,
vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför
honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna,
med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som
han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att
pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför
att avbryta det med följande ord:
- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min
unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han
efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han
till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.
- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den
helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.
Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett
vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.
En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina
ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade
visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i
det han såg sig omkring:
- Varför gick Filippos?
- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår
ej vakta din tunga.
- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När
jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta
mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre
Elpenikes son ... visst icke!
... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i
bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!
Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling;
han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.
- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets
upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt
på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!
Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en
livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada,
samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig
med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.
Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans,
ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände
en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne
till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet
upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack
huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen
ton:
- De kunna icke hava sett mig, Petros.
- Nej, du må vara lugn.
- Petros, Filippos är kristian?
- Ja visst.
- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?
- Ja.
- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste
ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden!
Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall
vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag
icke talar före solnedgången.
- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig,
min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter
ringa klockorna i staden?
- Krysanteus? Du menar honom?
- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin
återkomme!
- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och
utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes
psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom,
då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och
gravkamrar. Härliga tid!
Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med
sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat
--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada
tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Han krossar bågar, spjut och svärd,
de stolte digna till hans fot,
och bävande den hela värld
förstummas för hans vredes hot.
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han
trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare
upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart
han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt
han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade
honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.
Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad,
höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i
Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en
människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål
kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där
försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av
ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller
kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung
luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var
och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över
det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den
slumrande staden.
Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade
överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat,
och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin
ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga
och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.
Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans
sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna,
Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret.
Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö
eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande
dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och
halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios,
sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring
sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd,
syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till
pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg
i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället
för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda
månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i
rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en
blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta,
alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga
sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var,
och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande
mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
den sköna natten med dess trolska ljus.
Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en
varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta,
vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt
hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå
tillsammans över hennes huvud.
Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan
stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra,
talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som
sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta
hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...
När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten
cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:
Gossar och flickor!
härlig är livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
sväva i lätta,
flyktiga rader
över dess nejds e--
lysiska vår.
Snabba, o snabba
äro de sköna
himmelska väsen,
flyende hän mot
strålande fjärran;
medan er egen
glättiga kor
föres av ödet
bort till ett motsatt
mörknande fjärran.
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
ilen att slå i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Hän ur vår ena
dallrande vågskål
plockar beständigt
moiran, den grymma,
fröjdernas gyllne,
räknade vikter,
kastar i andra
sjunkande vågen
slappade sinnens,
mattade krafters,
mödors och sorgers
tyngande bly.
Hastigt som facklan
fångas och flyr från
hand och till hand i
panateneiska
nattliga festen,
måsten I lämna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga släkten,
medan I själva
sjunken i ålderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt.
Kindens som ängens
blommor förblekna.
Svallande lockar
glesna som lundars
höstliga kronor.
Strålande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
flickor och gossar,
skynden att tömma
fröjdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt ännu
svärmande hjärta,
flicka, din gosse,
gosse, din mö!
* * * * *
Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge
föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt
sovrum i peristylen.
Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av
vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som
låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa
märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:
»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att
blygas för.»
»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»
»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är
omöjligt.» [1]
[1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»
Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga
vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som
biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av
och an i rummet.
Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det
under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver
och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll
en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och
därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst
skåpet.
Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar.
Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios,
den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa
och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en
källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en
bänk, öppnade.
Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och
biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma
bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med
munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån
hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge
honom vatten. Vad har han då gjort?
- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och
gick ned för källartrappan.