Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.
- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke
tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke
sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga
slutledningar?
Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis
hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det
guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt
atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och
kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma,
av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo
till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att
undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och
högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i
ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa
och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin
vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en
av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av
slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans
lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla
mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.
Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade
blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens
vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade
njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och
fortfor:
- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott
min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios'
vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor
blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad,
svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de
här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle
Annæus Domitius, eller hur?
Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.
- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande
badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än
hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det
antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de
antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord?
Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten
säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma
ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag....
- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en
förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och
ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan,
ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad
livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du?
- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar
omgiven soffa.
Huat hanat haut
Ista pista sista
Domiabo elamnaustra.
- Vad säger du, min Annæus?
- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade
mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna
pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.
Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i
samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej,
att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs
avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt
för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med
högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann
därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom
sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ...
Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
Samosata, o.s.v.
Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas
ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej
funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt
allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt
förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad.
Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då
själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som
förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och
förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och
Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle
nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I
segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som
filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i
det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de
gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av
den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i
miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär
skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien
var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant,
var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar,
hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på
torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes
krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel
bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av
samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian
kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många
kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.
Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista
handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i
samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt
program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides
gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet
varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt
nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i
Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han
ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja.
Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I
tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla
offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte
sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de
överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva
verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar:
Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens
regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det
icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det
lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat,
som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru
länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från
krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän
Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det
första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan
miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det
mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig
i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens
årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt
minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo
Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat
antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt
berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu
mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga
regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå
är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga
rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå
befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle
intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra?
Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar
över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.
Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen,
en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna
sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren.
Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och
genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången
närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels
hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran,
dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister
till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna
gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna
ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som
avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare
och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse,
som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel.
Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld
velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från
det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen
utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade
översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad
komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla.
Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett
stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro
sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av
penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av
rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en
föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande
ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två
högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende:
den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den
hedniske filosofen.
Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet
givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne
phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga
fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert
utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och
arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol.
Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas,
är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet
med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen;
andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa,
fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels
egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en
målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen,
spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar
lyssna i trädet, varunder han sitter.
[1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna
till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare.
Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu
under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i
elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande
det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga
konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv;
hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och
grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket
ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall.
I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av
detta en för tillfället öppen kassakista.
De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina
sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt
deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton.
Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de
ville höra.
- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till
Krysanteus.
- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad
vill du mig?
- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den
förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom.
- Och det är du, som har att meddela mig det?
- Ja.
- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det
varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.
Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den
penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han.
- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde
pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.
- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge
föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma
bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer.
Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid
vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.
Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt
namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det
var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken
biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men
bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat
av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens
ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller
demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.
Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast
över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den
skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det
förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig
varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig
själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna
utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro
nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den
kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre
gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och
vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste
samhällsklassen.
Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en
trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria
åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och
vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en
atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i
utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen
och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt
varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa
här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur
fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad
förvåning över salen och utbrast:
- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du
måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne,
min förträfflige vän antikvarien.
Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd
förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i
tonen:
- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och
tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?
De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.
- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I
mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske
skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna
dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att
undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde
skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken.
Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!
Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta
samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar
var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke
krävde vidare omständigheter.
- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till
korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga
själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen,
säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras
trängtan, driften som tvingar dem hit.
- Jag önskar, att så vore.
- Verkligen?
- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i
skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
förädla den.
- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
- Se här!
Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till
arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans
anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens
tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra
ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster
ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man
upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets
välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det
ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den
tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av
helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av
sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder
överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av
vrede, som redan svävade på hans läppar.
Men Petros smålog och sade:
- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke
kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och
avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett
namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som
vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska
minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt
det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat
det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd
främling, frånröva oss vår egendom?
- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
- Som icke skall höra er.
- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans
panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.
- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!
Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt,
kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte
henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:
- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den
besynnerliga gåvan.
- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas
välde är brutet.
Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke
brutet. Den sista striden återstod.
Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade:
--Har du något vidare att säga mig? inföll han:
- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?
Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så
starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som
griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall
slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt
nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet
varande och gick mot dörren.
- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs
salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit
häftade på Krysanteus' anletsdrag.
Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock
hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte
upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt
dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.
Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där
väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid
fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över
Akaja.
- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då
återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt
min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen!
Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är
kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja
löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i
tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår
heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och
jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
vincit amor et nos cedamus amori!
Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien
slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.
Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda
rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga
former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan
väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.
Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som
rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare
tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till
Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina
brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.
Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet.
Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser.
Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper,
över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga
voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde
besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi,
det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i
Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle
då prokonsuln göra?
Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven
hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan
emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen
del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som
biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster,
tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus
Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna
vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen
person.
Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett
brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats
till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina
enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade
en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
följande:
- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats,
under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius,
kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen
av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de
rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste
förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men
visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar,
som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars
var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de
gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han
förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne
djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste
majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka,
vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje
händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat
och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt
stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga
vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i
Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig.
----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad
han kan, medan tid är.»
Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att
skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.
Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom
att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom
Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.
- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet,
upplyste Annæus Domitius.
- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen.
Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?
- Ja.
- Och trupperna för övrigt pålitliga?
- Ja, min biskop.
- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?
- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.
- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas
bland trupperna atanasianer?
- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta,
äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper,
sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt
eller icke, är det en sanning.
- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens
hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt
förfogande.
- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?
- Nej. Det är tids nog till i morgon.
- Vågar jag fråga dig om orsaken?
- Du skall i god tid få veta den.
- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande
över de kejserliga trupperna i Aten.
Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i
sin gördel.
Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod
och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari
regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.
Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga,
förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt.
Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan
hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet.
Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens
förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina
fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit
viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme
sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering
skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att
taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han
underlåtit det.
Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros
samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i
viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade
hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att
taga huvudet av arkonten.
Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och
lekte med sin halskedja.
En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
tillvaron av en sådan befallning.
- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna
och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....
- Utan tvivel.
- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl
ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i
morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte
åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra
dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?
Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets
eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina
fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty
hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått
den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.
[2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.
- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till
dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av
själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på
Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom
såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den
heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig
förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och
minnet.
Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet
han hyste för biskopen av Aten.
Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga
ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna
åtgärd krävde, var samtalet ändat.
Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han
kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och
icke honom.
- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos,
skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.