Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
rädsla. Hon svarade:
- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.
Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
skönhet.
Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.
Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.
Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.
Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.
Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
likasom någon gång i skendöden.
[1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk
genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av
klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En
yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern.
Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här
varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.
Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.
- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!
Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin
faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden
efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon
nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red
biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult
sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
över deras axlar.
Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
länge velat glömma.
- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller,
blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.
- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.
- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars
ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.
- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor....
- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det
röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.
Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.
- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi
vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.
- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
lever här?
- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.
- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu
finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke
glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna
porten till underjorden!
Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres,
lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan.
- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din
röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning.
Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han
död!
- Herre, vad är din vilja?
- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!
- Du skämtar väl icke, herre?
- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!
Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga
männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle.
Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre,
och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt
präglade ansikte.
Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon!
- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?
- Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
rand han stod.
- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst,
Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar
och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg
intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om
förrädaren Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
fötter.
- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!
- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av
de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska
makterna.
- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke
skrattande.
- Renaste attiska salt, o herre!
- Förtjänar det icke fortsättas?
- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
- Orakelboken, var är hon?
- Förmodligen i något av sanktuarierna.
- Fort dit! Följen mig!
- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de
väpnade till en annan.
- Vem, vem?
- Apollon ... bilden menar jag.
- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där
borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande,
låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort
mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet.
Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en
gång, I han plundrat skamlöst....
- Herre, här är fyndet!
- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd
blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon,
voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de
sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter
gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.
När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det
flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de
buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet rövade papperen.
- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi
skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm
för Julianus.
- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.
- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i
Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till
det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så
gör det nu!
Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han
mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i
Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.
Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda
orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning
betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan
han öppnade sin mun och sade med matt röst:
- Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har
medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus.
Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt
huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.
Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme
därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare
mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska
gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne
visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.
När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den
första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande
på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka
lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över
marmorbleka kinder.