Krysanteus.
Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en
man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
prakt och vällevnad.
Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg
ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig?
Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en
åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga
ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa
--kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han
ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så
stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova
drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
--Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?