Delfi. Orakelspörjarne.
Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande
--och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första
gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle
gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett
varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade
närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna
högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar
sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.
Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring
genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne
finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till
orakeltemplet.
En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen
en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan
inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för
pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett
maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi
sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av
blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för
dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med
häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare
höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De
övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med
bilder av en skräckfull natur.
Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av
offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom;
myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av
dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i
Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras
säkerhet.
Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år,
en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen
gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma
individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende
bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig
mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och--vad
som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett
märkvärdigt uttryck åt hans anlete--valken under ögonbrynens yttre
bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något
glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad),
mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt
var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än
hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle
gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.
- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som
höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På
henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade
dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som
kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt
skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan,
förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras
toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan....
Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder
olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur
ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana
lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.
Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.
- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag
vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat
uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.
- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna
ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster,
där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under
namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter
rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne,
gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla
våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess
gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och
vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg.
Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam
odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och skönhetens segrar.
Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat
det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i
underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda
främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i
slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.
Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över
bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade
kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under
träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad,
han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm,
ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång
talat till folket i Aten.
Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade
igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom--tyst genom
århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor
sökte stöd emot dess fallna pelare.
Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna
berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan
Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna
glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt
språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt
lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande
männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i
deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då
den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor
förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten
och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och
oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager
är symbolen för deras strider och segrar.
De vitklädda vandrarne--fadern och hans dotter--stego på en
förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen
och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En
ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess
bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande
på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat
över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor
över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom
med vördnad.
- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten.
Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt
enda barn.
- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert
ärende att se helgedomen?
- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än
skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava
kommit för att rådfråga oraklet.
Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade
han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa
sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
pytian är död, lever den siande guden evigt.
- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
genomträngd ton:
- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?
- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.
- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?
- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
templet!
Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
önskan!
Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:
- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på
en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter
ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten
besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din
dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det
likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna
vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken,
bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten.
Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser.
Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa
månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för
mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig
åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen
mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.
Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till
ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den
enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
smycka sig.
Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.
Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria
njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en
grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes
grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom
ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
Aten och hans dotter.
Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?
Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att
besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man,
som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om
Jesus:
Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.
Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död,
svarades genom pytian:
Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.
- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem
i sin bok emot kristianerna.
- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren?
frågade Hermione.
- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:
Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare
kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än
med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
som den vise från Judalandet.
- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.
Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
ordet och sade:
- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen,
när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna
förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa
bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
Är det ej så, min fader?
Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste
hennes panna.
Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning.
Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan
skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till
den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och
böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande,
fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då
skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska
ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i
templet, avvaktande uppenbarelse.
När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på
sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.
Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att
den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt
system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras
undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme
omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i
vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade
honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken
på sitt övergivna tempel.
Herakleon sade:
- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
anföra följande: [1]
[1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.
Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på
ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
undran blandat suckande.
I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne
till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde
en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och
betydelse.
En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från
samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för
sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3]. Ty små
ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men
vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri,
att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel,
långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga
andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att
tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och
konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga
olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande
människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det
skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det
lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas,
som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig
över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den
okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på
en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och
driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de
icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför
våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler
plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter
uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades
genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket
likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta.
Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann
i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur
den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den
obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu
över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den
företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor,
magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana
var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka;
nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder
vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos
människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de
tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en
stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna
förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt
min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag
hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för
att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid
den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne
trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och
ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i
människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin
motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras
och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det
säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan
är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda.
Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa
väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och
glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade
brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och
odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons
bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
framställbara skönhet.
[2] Tacitus.
[3] Plutarkos.
Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten.
De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem
gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras
egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i
samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna
verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava
återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets
källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina
böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka,
voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga,
därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav
sinnlig form i denna utsaga av en najad:
Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.
Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade
ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med
någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske
fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle
tarvade vila.