Möten på torget.
Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid
marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och
vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan.
Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk,
kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom
förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro
kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren
och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom
samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista
äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda
villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade
äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en
klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens
djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att
fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som
verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns
under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla
religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande,
genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse
än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den
mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda
räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av
en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon
försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla
dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt
liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för
glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och
lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände
sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den
brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga,
sönderslitna tid.
Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av
gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes,
skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol,
överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens
och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda
i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i
asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts,
blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka förnäma kristinnor vilade--allt detta, skridande förbi ögat,
medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.
Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna
stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än
blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller
värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person
än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro,
hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad
gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över
den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken
signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han.
Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.
- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn
skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om
jag måste se dessa olyckliga ansikten.
Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga
artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt,
som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska
övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i
marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade
själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig
blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela
hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar
vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande,
men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.
- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares
betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln.
- Var?
- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med
damen i densamma.
- Riktigt. Jag ser honom.
- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.
- Aha!... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han
på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll
en av ynglingarne.
- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.
- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta
varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina
försök att omvända dig?
- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är
mycket ombytlig....
- Och du är själva troheten!
- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt
i sikte.
- Se här är Myro! Nå äntligen!... Välkommen, du fjärde bland
Behagens gudinnor!
- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!»
deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som
hotande kretsade i grannskapet av hans mun:
»Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
ömma trånad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vår
sida!»[1]
[1] Sapfo.
Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade
upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror,
och tåget satte sig i gång.
Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru
det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides'
vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.
Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och
personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i
andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet
att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen
Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan
i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad
med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans
rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos
nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga
börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i
grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian
och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en
hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde
ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras
betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat
med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd,
samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om
fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå
varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad
faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt
överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen,
gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida
icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den
sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier,
eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om
nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien
och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig,
och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv
och uttryck åt denna fettmassa.
Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än
oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med
örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia
är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de
rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2]
biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall
predika. Hennes dräkt är botgörerskans--och vad den kläder henne
väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen,
som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke
ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som
bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika
junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten
förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då
hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena,
halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter,
ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på
nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en
enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och
den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty
blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen,
lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.
[2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i
tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas
och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa
flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under
sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga
vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke,
till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde
visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha
segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns
altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att
offra på dess spillror.
- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick
svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan
(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen
av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med
teologien?
- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles,
bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:--Dessa
statssaker jäkta mig till döds.
Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina
hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo
sig hans uppmärksamhet.
- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det
rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du
katekumen.
- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid
helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack,
när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i
vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så
lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna,--ah, du anar icke vad
som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.
- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret
vandrande ynglingen.
Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke
prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.
- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och
Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus,
den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke
fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade
anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.
- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin
ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker
oss emellan! Du minnes det?
- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro
homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av
samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan
like?
- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!
Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.
- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?
- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka
befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.
- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från
Konstantinopel?
- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på
sin mun.
Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes
hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där
prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad
Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll.
- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.
- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!
- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?
- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till
kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm
denna hemlighet i djupet av din själ!
Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam
blick till himmelen.
Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste
han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros.
Meddelandet var också avpassat därefter.
- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för
att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen?
- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men
statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!
Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans
grannskap.
- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.
- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för
tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag
redan biskopen och klerkerna.
Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de
präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen
fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste
sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och
drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter
gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång.
Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans
grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.
- Var? frågade prokonsuln.
- Mitt emellan Aten och Korintos.
- Gå!
Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt,
och genomögnade hastigt överskriften.
» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern
såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»
Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna
och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina
präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken
att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg
och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva
vägen.
Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en
bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje
drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan
anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp
och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl
danad, munnen stor, men skönt bildad.
Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen
till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln
över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt,
med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades,
när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande
självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.
- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet
motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid
besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till
fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.
Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och
skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar
satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning över torget.
Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa
gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro
även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo
det lättfärdiga tåget.
- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.
- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och
fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
händerna.
- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med
hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig
till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen
mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade
hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin
nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst
icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis
har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen
(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår
jag det med nöje åt en ädel främling ...
Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens
grannskap.
- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides,
min vän? Såg du honom?
- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över
Teseustemplet?
- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.
- Så hör då!
Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två
personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena
armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en
kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande
ord:
- Du är Batyllos, olivhandlaren?
- Ja.
- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig.
Varav kommer detta?
- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.
- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela
Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?
- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han
ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade
sig.
- Demofilos, ser du molnet nu?
- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.
- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.
- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus....
- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig
omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig
kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron,
vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja
sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas
icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!