- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?
- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska
hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga?
Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?
- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag
åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan
son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans
binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden,
den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född,
denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar
det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt
huvud, jag känner det, är havande med honom.
- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför
skulle då icke Olympiodoros....
- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och
hammaren i handen.
- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska
fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att
inandas honom.
- Ah!... Du har rätt. Morgonstunden är härlig--en naturhistorisk
upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan?
- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande
Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till
Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is.
- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå,
Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan!
Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter.
- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade
Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste
honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min
kappadokiske Akilleus.
- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du
drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad
daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och
strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln,
falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som
skuggor, vankande vid Letes strand.
- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en
märkvärdig man....
- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen.
- Jag menar nu icke den egenskapen....
- Vann han även i natt?
- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ[1]
såsom han kallar dem.
[1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare.
- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är
beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande
Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste
snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan
Karmides?)
- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans
förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan
man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt
på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade
slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga
försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en
kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som
en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med
majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid
skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och
fortsätta dryckeslaget....
- Nåväl, och brevets innehåll?
- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan,
naturens gåta!
- Jag förmodar, att Julianus....
- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring.
- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag
utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din
gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron.
- Alldeles.
- Men Myro och Praxinoa?
- De följa med.
- Härligt!
- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme
efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.
- Gott!
- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer
att tillgå enkelt och lantligt.
- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall
med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur
samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah,
fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i
detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde--en
ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i
ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och
ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris
likaså; herde var
»Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde,
skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar:
herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene
steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar:
Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham
kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2]
[2] Teokritos.
- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till
krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar,
stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?
- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.
- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda.
Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du
väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.
- Det kan du göra tryggt.
- Jag hoppas det.
De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av
dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka
staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan
infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto
därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält,
njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och
Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is,
styrde de sin kosa till torget.
Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som
det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att
timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och
korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar
och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst.
Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor,
utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de
långa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska
klippare, betade bakom dem--fängslade ögat med anblicken av
citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar
störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i
hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes'
kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar,
utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner
ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar
voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt
personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den
fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med
sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna
förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln
var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare
mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än
fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande
människor--kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska
rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från
öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien,
juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade
välklädda avnämare av båda könen.
Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade
hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de
unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så
tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och
tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående
grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide,
än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från
olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag,
från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De
främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att
skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige,
livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med
sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest
bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han
var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös
yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda
kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin
ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet
hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd
svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för
det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn;
samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från
Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.
Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget.
Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon
fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i
plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.
- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.
- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken,
tills han försvunnit i vimlet.
Svaren ljödo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. --
Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.
Det sista av dessa svar kom från en kristian.
Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter
därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den
brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska
gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis.
Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att
feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra,
utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé
--och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många
atenare, som älskade morgondrömmar--återvann såsom genom ett
trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess
minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.
En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel
eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget,
skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och
Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster
solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans
bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot
belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla
skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag,
ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden
grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av
vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta
högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo,
med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid
hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens
väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva,
drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den
minnesrika platsen.
Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å
torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos
dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som
även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga
världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred
tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till
Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i
stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro
romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten
för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för
romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en
triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits,--ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda
staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon
äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt
vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan
gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes
Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu,
där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat
henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar
bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av
höga, övermänskliga skepnader befolkade!
[3] »Jag tror, emedan det är orimligt»--ett uttryck, som tillskrives
kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form
återfinnes i hans skrifter.
Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen
kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande
ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot
Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa
aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon,
jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom
Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud,
över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under
hennes fötter.