anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen
låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden.
Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade
kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad
behagligt sätt.
-- Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans
helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det
blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få
skylla sig själva. -- Skål, mr Feathertom!
TJUGONDE KAPITLET.
Adorées äventyr.
Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig
att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord
än: _gement_. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter,
kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade
anställts -- helt plötsligt -- av en förnäm och rik prelat för att passa
upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle
vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles,
fröken och furstbiskopen -- i nu nämnd ordning -- och det var inte just
så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.
Det finns emellertid en gräns för allt -- också för det goda humöret.
Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så
vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga
pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.
Fichter sade sig själv:
-- Något måste ha hänt. Efter käringen är _så_ arg, kan det inte vara
annat än roligt -- jag hade lust att gå och fråga fröken.
Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till
slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör
var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt
fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:
-- Fichter, jag är så _jäkla_ glad!
Nu höll Fichter verkligen på att få slag.
Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte
överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin
härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne
tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till
Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun --
men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så
påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda
lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.
-- Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin
kammarjungfru en hel näve nejlikor.
-- Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.
-- Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med
Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.
-- Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det
gäller giftas.
-- Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör,
med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när
det behagar honom -- eller mig -- -- --
Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan
erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och
låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte
heller Alberto i okunnighet om hennes -- -- --
* * * * *
Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med
publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök
upp.
-- Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i
säkerhet.
-- Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr
poet --
Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig
som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr
Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på
vilket följande ord voro skrivna med blyerts:
»_Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir
tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två._
_Albert._»
Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att
hon tvekade i det sista -- flickan vägrade att stiga upp i den väntande
chokladbruna bilen.
-- Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad
mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!
Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.
Vart?
Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar.
Staden tog slut. Leden blev trängre -- rätt vad det var började bilhjulen
sluka landsvägsdamm.
-- Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med
längre.
Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen,
skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin
kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.
-- Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag
först er och sedan mig själv. Välj, señorita!
Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant
väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat
göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan
beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död --
och kapitulerade villkorligt.
Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?
-- Nej, resolverade markisen.
Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.
Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont
inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd -- utifrån
såg det inte alls ut som något fängelse -- stod färdigt att ta emot
spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med
skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid
grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till
mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det
gick.
Hur? frågar ni.
Så här.
Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång
och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio
olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit
försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats
med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong
reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en
ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...
Andra dagen blev värre.
Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig
av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en
toledoklinga, mjuk som en angorakatt.
-- Ni befinner er väl, señorita?
-- _Seguro que no, señor._
-- Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten...
Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för
morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat
klappande av glädje och ängslan. Ack, _mi corazon_!
(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)
Men högt sade hon:
-- I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken,
inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är
utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era
avsikter med ärliga medel.
-- Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt
ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle _ni_ kunna veta, vad
jag har för avsikter, señorita?
-- En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade
Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.
-- Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse!
Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena
som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka
vägar jag skall nå dem.
-- Vad menar ni, señor?
Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet,
just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.
-- Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?
-- Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman,
himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.
-- Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när
han vet vad han vill?
-- Ja, svarade fröken Villanueva -- och tänkte på redaktör Albert
Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade
fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras
teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.
-- Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över
golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart,
señorita -- beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don
Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod,
som skall vända er ovilja i kärlek och -- jag säger det utan skryt --
tillgiven beundran.
Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han
öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid
kaffepannan.
-- Är Sirius där? frågade don Ramon.
Sirius var där.
-- Var god och stäng dörren bakom er, herr Sirius, bad don Ramon, och
meddela mig vad ni har uträttat.
-- Men, tvekade sekreteraren och vände två av ondska och
tillfredsställelse blänkande ögon mot fröken Villanueva. Han hatade
henne, därför att hon var så vacker och därför att hon en gång ombord på
Lorenzo skrattat åt färgen på hans hår.
-- Gör som jag säger, uppmanade don Ramon. Vad ni har att meddela är
ingen hemlighet. Rapporten rör ju för resten lika mycket señoritan som
mig.
-- Jag börjar alltså från början. Ni anmodade mig att söka upp en präst...
-- En präst, avbröt Adorée förskräckt, vad skall ni med honom att göra?
-- Fortsätt, herr Sirius! Ni skulle ta reda på en bra präst.
-- Som var villig att utan långrandiga ceremonier befria er från
ungkarlslivets obehag. Uppdraget hörde inte till de lättaste, herr
markis, ty vi måste ju utgå ifrån att flickan kunde vägra att ge sitt
samtycke i det... hm... avgörande ögonblicket...
Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna
så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius
fortsatte:
-- På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis,
det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en
själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat
parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån,
skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en
tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste
också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var
mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret.
Vet ni vad prästen begärde, herr markis?
Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande
upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i
Charing Cross: Stop! Tarry a little!
-- Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams
närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.
-- Père Léonard, herr markis.
-- Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni.
Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två
människors unga lycka vilar i dina händer, padre.
Och så deklamerade han:
»_Primera vista yo te digo siempre en mi corazon_»...
Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt
slutade recitera.
-- När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.
-- Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen
först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter
och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så
ordentligt som möjligt?
Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning.
Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken
Adorée.
-- Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit
-- mig tycks en evighet det är.
Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger
sextio minuter -- något _måste_ hända inom utgången av denna tid.
Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don
Ramon nickade vänligt:
-- Tala!
-- Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon
representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla
denna ganska löjliga fordran -- en far måste alltså anskaffas åt fröken
Villanueva.
Don Ramon såg helt perplex ut.
-- Säger ni det, herr Sirius!
-- Om ni inte tar illa upp, herr markis... jag har ett förslag...
-- Nåväl!
-- Det är ju bara en formalitet... Vad säger ni, herr markis, om _jag_
skulle representera señoritans pappa?
Adorée ryckte till. Men don Ramon nickade, tämligen ointresserad.
-- Må göra, herr Sirius, hela saken är ju, som ni riktigt anmärker, bara
en formalitet.
Därpå vinkade han med handen:
-- Ni är en trogen tjänare, herr Sirius. Er belöning skall inte utebli.
Men lämna oss nu ensamma.
Och sekreteraren gick, själaglad. Ty nu hade han tagit ut hämnd för det
skratt, med vilket Adorée Villanueva i barnslig obetänksamhet uttryckt
sin tanke om färgen på hans hår.
* * * * *
-- Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns
ingen återvändo.
Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men
ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid -- den
sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn
styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig
bi!
-- Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna
tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger
den mig livet, ger den mig döden?
Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som
därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit
honom, señoritans tystnad nyss!
-- Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon -- och de
satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen
på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och
sinnesnärvaro.
-- Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog
långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned --
mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit
förbluffande.
-- Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten
smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er
på sina händer genom livet.
-- Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.
Don Ramon nickade:
-- Och ni svarade nej.
-- Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min
karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett
alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.
-- Ni skämtar.
-- Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig
liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka
få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar -- hon är
död nu, señor -- så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om
morgnarna.
Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.
-- Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla
morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som
skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och
handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var
inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt
på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum -- jag
var knappt vaken.
»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» -- det var vår hund, en valp,
señor -- »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»
»Det angår mig inte,» fräste jag till.
»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju
haft skorna vid utflykten i dag.»
»Jag struntar i utflykten,» bedyrade jag, alldeles ursinnig. »Hälsa och
säg dem det.»
Sedan ångrade jag mig naturligtvis grymt, men vad var att göra, señor? Vi
spanjorer äro stolta, som ni vet, min gamla tant skickade återbud, som
jag bett henne -- men inte menat -- och själv låg jag i en skogsbacke
hela dagen och grät mina ögon röda.
Don Ramon blev offer för en häftig hjärtklappning, så stora karlen han
var. Adorées berättelse kunde inte tydas på mer än ett vis: hon ångrade
sitt sträva besked nyss, och nu ville hon på ett fint sätt låta friaren
förstå, att en förnyad framställning skulle leda till ett annat resultat.
Ljuva flicka! Beundransvärda varelse!
Markisen reste sig upp och försökte dämpa hjärtats slag med en
hastig promenad över golvet. Därpå gick han fram till Adorée, bugade
vördnadsfullt och försökte fatta hennes hand -- vilket emellertid
misslyckades.
-- Señorita, sade han högtidligt, som om saken aldrig varit på tal förut,
härmed har jag äran anhålla om eder hand.
-- Herr markis, svarade Adorée och reste sig upp, hon också. Ni visar mig
en stor ära, señor.
-- Och edert svar, señorita?
-- Jag säger inte nej.
Don Ramon hänryckt:
-- Ah!
-- Men inte heller ja.
Don Ramon missräknad:
-- Ah!
-- Sitt ner, herr markis, och låt oss tala om saken. Det är mera
originellt att gräla före än efter bröllopet. Om vi skulle vara
originella! Det blir ett pikant minne -- efteråt.
-- Ni försöker blanda bort korten, señorita.
-- Tvärt om. Men jag skulle ha lust att lägga en liten patience med
er, herr markis. Patience är, enligt vad min förmyndare sagt mig, ett
fransyskt ord, som betyder tålamod.
Don Ramon såg ånyo på klockan, suckade, men fann sig i sitt öde:
-- Lägg ut era kort då, Carmencita, läspade han.
-- Antag först, började Adorée, och hennes ögon gnistrade av trots, att
ni skulle _tvingat_ mig till äktenskap i dag klockan två, att ni, mot min
vilja, låtit Padre Leonardo läsa välsignelsen över oss, välsignelsen, som
jag vördar och älskar. Vad tror ni följden hade blivit, don Ramon? Se
så, gör er inte besvär att fundera ut något svar. Följderna hade blivit
ganska ödesdigra för er, señor -- om inte i dag, så i morgon, om inte
denna vecka, så nästa. Min far, som var sjökapten i Cadiz, lärde mig att
hantera en kniv, när jag var barn, och gamla lärdomar sitta bäst i, som
ni vet.
Don Ramon blundade. Men så kom han ihåg en vers av Bajarez och citerade:
»_Ack, döden av din hand_
_min levnads smycke blir_...»
Adorée hånlog, eftersom don Ramon just nu blundade. Men hennes röst var
lenare än det finaste silke.
-- Så kom jag att tänka på, att det var bra orätt av mig att inte ge er
en chance, eftersom ert uppträdande, herr markis, inte hade lämnat...
hm... mitt hjärta alldeles oberört.
Don Ramon slog upp ögonen, och i pupillerna satt en skärva av
lycksalighetens förblindelse.
-- Fortsätt, andades han. Min chance...
-- Skicka återbud till Padre Leonardo. Ja, inte återbud, men bed vår
vördnadsvärde vän komma i övermorgon klockan två i stället för i dag. På
fyrtioåtta timmar blir min vaknande sympati för er vänd i kärlek, jag
kommer till er, räcker er mina händer -- så här -- och säger: Ramon, jag
är din!
Don Ramon por Falta de Dinero kände en lätt yrsel under hjässan. Men i
det avgörande ögonblicket slog en sista gnista av förnuft ut i klar låga,
han vände bort huvudet och sade i fast ton:
-- Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet
är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan
två.
Adorée nickade.
-- Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men
glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till
något, som inte _hon_ ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!
Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett
konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade
markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig
tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla -- och don Ramon
blev alltmer villrådig.
Han ryckte i sin svarta mustasch:
-- Förutsätt att jag går in på ert förslag -- vad har jag för garantier,
att ni inte försöker rymma härifrån?
-- Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att
icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.
-- I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr
Sirius.
-- Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln
är uppskjuten till i övermorgon klockan två.
Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte
annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för
hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt
Adorée Villanueva -- så som han hade glatt sig åt spektaklet.
Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och
tryckte halmhatten ned i pannan.
* * * * *
Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma
väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.
Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens
stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr
Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör -- mellan
skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock,
när hon värpt ett riktigt vackert ägg.
Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta -- -- --
-- Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar...
en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så
lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista
nacken...
Åter en dånande skrattkrevad.
(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek;
samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)
Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med
något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam
eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en
fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när
samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en
spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena
timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.
Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen
-- ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.
* * * * *
Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.
-- Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det
inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk
ifrån.
Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och
sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade,
att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den
obetydligaste av smärtförnimmelser -- och slutade med att erbjuda ett
aspirinpulver.
-- Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper
inte mot den här sortens huvudvärk.
-- Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det,
och om det så skall kos...
Adorée smålog trött och tacksamt -- bra teater -- och slöt ögonlocken,
liksom för att stänga till slussarna för smärtan.
-- Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr
markis, jag är van att vistas ute rätt mycket -- och här äro fönstren
låsta med nyckel. Jag kan inte andas...
-- Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till
lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara
kom ut på gatan -- ja, sedan kunde man inte så noga veta...
-- Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn!
Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.