konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största
ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men
därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av
alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle
bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför.
Vem visste? -- det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog
emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för:
ingenting passerat!
Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket
lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns
nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord
och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var
besvärande tom.
-- Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte
varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?
-- Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit
fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort
allesammans.
-- Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.
-- Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte
blir ond.
-- Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.
Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan -- ansikte vid
ansikte.
-- Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.
-- Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En
tillräckligt stor och tät och tjock gardin!
-- Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.
Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom
om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med
utställningsspektaklet.
-- Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.
-- Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll
er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.
Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens
sönderslagna fönster.
-- Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen
konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det
skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum
för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.
-- Bra, min gosse.
Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats
vid sidan.
-- Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare
entréavgifterna -- ingenting ont som inte har något gott med sig -- så
låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar
på slaget sju -- det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer
att vrida om i låsen -- och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig
märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.
-- Det är jag inte heller, Tom.
-- För det _kan_ hända vi får vaka hela natten, fast jag _tror_ det
blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni
skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket
vår man _måste_ sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är
alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande
arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte
på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog
tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...
-- Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.
-- Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen,
vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen.
Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har
ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?
-- Ja.
-- Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right,
sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan
se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn.
Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag
hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.
-- Var lugn, gosse!
* * * * *
Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom
föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en
auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom
rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig -- en garanti för
att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt
räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri
med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och
reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl
med en lång, krokförsedd käpp.
På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr
Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen
höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring
en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt
brutits av ett par droppar citron -- en dryck, i vilken mina läsare redan
vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i
andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det
var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle
komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.
Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en
alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret,
armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna
hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt -- för säkerhets
skull -- en god revolver.
Råttfällan var gillrad.
Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud.
Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade
eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga
körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En
tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta
klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet
som svor mot kvällningens brådskande ljud.
Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning
av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle
inträffa.
Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa
och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden
utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och
tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre -- då och
då endast några enstaka, brådskande steg.
Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita
skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.
Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det
lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av
glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga
och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga
svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då -- tvärs
igenom detta larm -- skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla
siren.
Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats
-- för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande
stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i
klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung
nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den
hördes.
-- Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.
-- Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka.
Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt.
Klockan har väl inte slagit elva än, sir?
-- Hon klämtade nyss tre kvart.
-- Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja
för oss när som helst nu.
Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför -- just
sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens
annalkande.
Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.
Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. -- Därpå sveper
han den långa, svarta kappan tätare omkring sig -- och lyssnar. Känner ni
igen preludierna?
Allt är tyst.
Ingen människa syns till.
Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan
tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker
genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av
ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör
ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar
något stort, oformligt -- men det är omöjligt att se vad det skall
föreställa.
Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till
tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna,
färdig att hugga till.
Något klirrar svagt mot rutan -- det låter som en sakta, men ovarsam
knäppning på lutans strängar.
Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset
från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av
innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en
missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig
långsamt i rörelse gatan upp -- utan att så mycket som vända sig om en
gång.
Tom kan inte dölja sin missräkning.
-- Hörde ni, sir? viskar han.
-- Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en
smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.
-- Jag var alldeles _säker_ på det, förklarar Tom. Alltsammans gick
precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.
-- Vem tror du det kan ha varit?
-- Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde
sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av
varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med
tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.
-- Antagligen trodde han det, Tom.
-- Tyst.
-- Vad är det?
-- Hörde ni inte?
-- Vad då?
-- Någon kommer.
Riktigt.
Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick --
handtaget tryckes ned, dörren går upp.
Är det inte samma figur som nyss -- en lång svart rock, uppslagen
krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga
filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och
läggning skvallra om smidighet och styrka...
Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett
ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas -- som efter någon
kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.
Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han
magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan
han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset --
alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa
ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.
Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han
in genom bildörrens tomma fönsterram...
Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i
en handvändning.
Råttfällan har fungerat briljant.
-- All right, sir, jublar Tom.
Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av
ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och
sätter ljuset rakt i ans...
Så tumlar han tillbaka.
-- Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju -- -- --
ADERTONDE KAPITLET.
Råttan.
-- Vem? skriker Tom, alldeles yr i huvudet.
Herr Grenander får i hast upp en näsduk, som han för till pannan.
-- Furstbiskopen, säger han med slocknande röst.
Alldeles. Det är hans helighet furstbiskopen, som ligger med ordentligt
bakbundna händer på golvet i mr Feathertoms förhyrda utställningslokal.
Tom förstår, att den infångade råttan inte är den rätta, och anar att
någon av herr Grenander icke förutsedd komplicerad situation inträtt.
Mycken kännedom om en furstbiskops funktioner eller makt har visserligen
inte mr Feathertom, men så mycket begriper han, att det måste vara högst
oskickligt att hålla en hög kyrkans man av furstlig börd fängslad på
golvet. Därför skyndar han sig att vid ficklampans ljus peta upp de
knopar och slag han nyss med så stor förtjusning och styrka lagt. Böjd
över båda står herr Grenander med ryggen krum och hjärnan uppfylld av
oklara föreställningar.
-- Kan man få ljus tänt här? är hans helighets första fråga, när han
befinner sig på benen igen, gnidande sina illa åtgångna handleder.
Tom vrider på en knapp vid dörren och där stå nu de tre herrarna i
det klara ljuset från en präktig hundraljuslampa mitt i taket. Det
skimrar som en gnistrande eldsky av damm efter brottningen på de murkna
plankorna, det virvlar i spiraler från taket mot golvet, från golvet mot
taket.
Nu först upptäcker furstbiskopen vem han har framför sig. Hans helighet
tar omedvetet ett teatersteg baklänges, slagen av en överraskning, som
kommer honom nästan att tappa målföret.
-- Herr Grenander, säger han och slår ut med båda händerna i ett
tillstånd av bottenlös häpnad, herr Grenander! Detta upprepar han
ytterligare ett par gånger, sista gången med tillägget: är det verkligen
ni?
-- Ja, svarar Albert allvarligt, skulle det förvåna ers helighet om jag
lät frågan gå tillbaka till er, formulerad precis på samma sätt?
-- Men, säger furstbiskopen, utan att bry sig om herr Grenanders
genfråga, i tidningarna stod, att den chokladbruna bilen inköpts av en
viss mr Tom Feathertom, och mellan raderna kunde läsas, att samme mr
Tom Feathertom öppnat denna utställning i avsikt att slå mynt av folks
sensationslystnad!
-- Mr Tom Feathertom är jag, sir, förklarar Tom inte utan en viss
stolthet och bugar sig.
Det spända uttrycket försvinner småningom från hans helighets förnäma
drag.
-- Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?
-- Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.
-- Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu
herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som
ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång
kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna
ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min
myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för
att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.
Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det
smittar läpparna -- och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild
av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin
harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.
Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om
knappen.
-- Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...
Ingalunda.
Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor -- en hel
lysmasksvärm -- dragna sablar.
Tom låter ljuset spela.
-- Vem är det?
-- Polispatrull.
En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har
synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd
av en mr Feathertom. Papperen på bordet!
Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i
plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte
rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något,
men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt.
Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt
framslungade ordet _nattgrogg_ träffat på en betongmur av oförstående.
-- Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits
bakom den misslynte överkonstapeln.
-- Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet
missförstå oss, om vi kräva några ord till...
-- Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge
en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr
Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett
besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre,
skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.
Albert kostar på sig en lätt bugning.
-- Jag minns det mycket väl -- och har bevarat ers helighets påstötning
i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att
tänka på...
Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst
avbrutna glada leende.
-- För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens
outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart
nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal -- nu genast?
Albert och Tom byta en villrådig blick.
-- För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.
-- I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.
Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen
ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:
-- Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för
vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen
tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga
ord på.
I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske
husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och
fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser
dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten
beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till
Hôtel Royal.
Klockan slår tolv i ett torn långt borta -- tolv betänksamma,
malmsjungande slag; -- inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat
sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.
Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är
upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar
som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns
det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna.
Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin
kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla
efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...
Men i den natten fingo de intet.
NITTONDE KAPITLET.
Ett kort men tillfredsställande kapitel.
Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet
furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som
utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen
nalkas, satte han i väg som ett skott.
I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle
till att säga något, som började med _ma_ -- -- -- då hans helighet förde
två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.
-- Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.
Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga
ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början
på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av
dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.
-- Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och
Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en
gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men
inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.
Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp
av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en
ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.
-- Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring,
Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.
-- För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De
ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan
var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna
glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och
religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag
inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.
-- Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte
sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket
furstbiskopen försvunnit.
-- I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte
Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis
helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från
chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan
att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde
rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt -- har ni
nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir?
Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta
titulera sig kunglig höghet som helighet.
Tom reste sig upp.
-- Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.
Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen -- en bild av
tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök
sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk
självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom
Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så
vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån
överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan
styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan -- fast
han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.
-- Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde
till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att
jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men
att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes
tränga in i mr Feathertoms utställningslokal -- får jag då absolution för
ifrågavarande förseelse?
-- Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade
bifall, energiskt.
-- Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar
beslutsamt om dörrdraperiets veck.
Men så lät han handen sjunka igen.
-- Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma
träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon
-- inte ett retat, utan ett roat lejon -- och en gång höll jag på att
få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick
erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet -- herr Grenander
obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet
att nu få slå tre slag i händerna -- precis som en regissör bakom rampen
-- och säga: _ridå_!
Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot
varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en
jubileumsraket.
Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov.
Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.
Men _var_ detta Adorée?
Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för
att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg
glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av
genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva
av Eduard Rissel -- ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans
excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung
Saraj.
Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer
vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr
Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så
många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?
Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée
Villanueva i sina armar -- men maken till den förvirring flickan visade
hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu
började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna
kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.
Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund
till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i
dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.