ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin
skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick
med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde
sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i
timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare _inte_ ville,
med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av
fröken Villanueva. Därför sade han:
-- Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster
skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två
fönster, om ni lovar, att...
Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så
kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara --
och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens
opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet
svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:
-- Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt -- i så fall
lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...
-- Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida!
Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka
och så vidare inte varit så -- ja, kort och gott... allvarligt menat.
Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att
det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit,
señorita.
-- Det faller mig inte in, señor.
-- Jag _ber_ er att vända om stolen.
-- Det tjänar ingenting till.
-- Jag _befaller_ er, señorita.
-- Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.
Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han
mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att
han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra
hullingen i hans själ.
-- Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig
att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni
misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni
blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att
hålla någon hastighet som är _lägre_ än femtio kilometer i timmen. Har ni
fortfarande lust att följa med, señorita?
-- Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu
går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var
akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.
Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon
satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen
kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att
lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr
inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av
åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn
stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med
osläcklig kilometeraptit.
Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade
hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte
återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero.
Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...
-- Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt
höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av
reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta,
markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.
Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare
tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad
fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det
blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått
storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter
högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod
som en blåkullakvast efter bilens rygg.
Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske
chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till
en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande
gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand
på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler --
och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka
fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och
i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam
knyck -- samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan
i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte
befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan,
fick en knäck i skallen och låg där.
Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och
springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter
två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van
Leekens hall.
-- Mr Grenander?
En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.
-- Mr Grenander har rest.
-- När?
-- Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här,
det är allt jag kan upplysa er om.
Fröken Villanueva gick.
Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att
vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket -- ett
äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra
ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, _om_
han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina
gamla dumma sydafrikanska kolonier.
Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett
hotell -- var det inte Royal?...
Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.
Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var -- satte i
gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men
det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och
några solvarv senare satt han i sinkabirum.
Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri --
Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad
cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade
livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara,
skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min
roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka
erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor
och animerade furstbiskopen att ta reda på den -- utan uppståndelse och
sensation. Ty det _kunde_ ju tänkas att hela utställningen inte var något
annat än en rävsax...
Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina
läsare redan -- ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom
Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade
råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att
få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr
Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin
tacksamhet.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
»Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja.»
Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med
två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock
rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten
låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa
-- en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två
förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på
akterdäck.
Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru -- å om ni visste vad
hon var söt och glad och rar! -- och gemålen höll till i stolen bredvid.
Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men
herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på
fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han
inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.
-- Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka
adjö åt vår älskade furstbiskop.
Adorée gick.
Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig
strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom
middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under
babords fallrep -- om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna
akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod
andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...
Då skulle man ha sett.
Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte
stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade
sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och
starkt upphetsad hy.
I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och
propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens
stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.
-- Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?
-- Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan
också... om ni inte vill betala biljetten.
Herr Grenander var riktigt rörd.
-- Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom,
älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...
Tom lade ett finger på läpparna.
-- Säg ingenting mera, sir. Jag är eftersökt av myndigheterna där borta.
Om inte ett pris redan är satt på mitt huvud, så beror det bara på, att
man inte hunnit med den saken. Det är riskabelt att förgripa sig på
polisen, som ni kanske vet.
-- Vad har du gjort, Tom?
-- Ingenting, sir. Bagateller åtminstone. Minns ni herr Sirius, sir?
Herr Grenander nickade.
-- Jag knyckte honom mitt i patrulleringen. Helt enkelt ett snilledrag.
Två pojkar voro vi. Smörj, sir, mycket smörj. Jag vill bli hängd om herr
Sirius kan röra sig på sex månader... Och vad hans färg beträffar, så är
den inte halmgul längre. En professor i målarlära skulle intyga, att det
inte finns en enda liten nyans på hela färgskalan, som saknas på herr
Sirius’ kropp.
Och Tom gnuggade förtjust sina händer.
Men litet senare på dagen, när ingenting annat än ett djupt koboltfärgat
hav och muntert blinkande stjärnor syntes, började herr Grenander orda
om sin framtid -- till omväxling med andra samtalsämnen, vilkas kurs den
nyvordna excellensan av Madagaskar bestämde.
De sutto alltjämt i däcksstolarna -- natten var, ja, kort och gott,
balsamisk.
-- Jag undrar just, yttrade herr Grenander betänksamt, vad redaktionen
skall säga om mitt sätt att sköta ett anförtrott uppdrag. Inte lär vi
störta regeringen på min expedition.
-- Kanske inte, förmodade Adorée och smög sin hand -- tro inte det var
första gången! -- mellan herr Grenanders båda. Men vad kan de göra med
dig? Älskade!
-- Kolonierna, började herr Grenander, men längre kom han inte. Adorée
lade sin lilla hand över hans mun.
-- Du har ju mej, sade hon, vad ska du då med kolonierna att göra?
-- Naturligtvis, intygade Saraj Daraïs excellens (med rättighet att hålla
tjugufyra livegna), naturligtvis. Jag ger kolonierna så många som flyger
och far, men något skall man ju ha att leva på. Och framför allt att
skriva om.
Madame Adorée Grenander försökte:
-- Madagaskar kan du inte göra några artiklar av?!...
Herr Grenander funderade ett litet tag.
-- Naturligtvis inte. Inga artiklar. Men. Vem vet? Kanske en roman.
Och Södra korset flammade -- stjärnbilden som säges föda så många
dåraktiga tankar i människors hjärnor.
INNEHÅLL.
FÖRRA DELEN.
_Om Leppin inte gått på cirkus_ 5
SENARE DELEN.
_Herr Grenanders expedition_ 51
1. Lorenzo 53
2. D:r Morin öppnar en åder 61
3. I förhör 69
4. Don Ramon vill duellera 78
5. En tullvisitation med konsekvenser 94
6. Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten
korrigerad 101
7. Herr Grenander hittar en dam på sin balkong 108
8. Slumpen 119
9. Herr Sirius 128
10. En geografilektion 136
11. Den väntar inte för länge... 143
12. Kring ett harem 151
13. En bukett av bajonetter 162
14. Sista natten 177
15. Avrättning 194
16. Den chokladfärgade bilen 218
17. Råttfällan 235
18. Råttan 247
19. Ett kort men tillfredsställande kapitel 253
20. Adorées äventyr 259
21. »Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja» 285
“En bekantskap värd att stifta är”
_FRANK HELLER_
som på _Albert Bonniers_ förlag utgivit fyra “_intressanta och fängslande
äventyrsböcker_”:
_I hasardens huvudstad._ 3:e uppl. 3 kr.
»Pikanta eller sensationella interiörer från det kontinentala
njutningslivet... En _frisk_ och _intelligent_ berättarton.»
Dagens Nyheter.
»_Som förströelselitteratur står Hellers äventyrsnoveller
ovanligt högt._»
Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.
»_Verkligen roande och ovanligt piggt skriven._»
Aftonbladet.
_Herr Collins affärer i London._
4:e uppl. 3:50.
»_Äntligen en rolig bok, en riktigt genomrolig bok... Litterär
från början till slut_. Författaren visar sig behärska sin
genre med ett här i Sverige mindre vanligt mästerskap.»
Ane Randel i Sv. Dagbladet.
_Storhertigens finanser._ 4:e uppl. 3:50.
»_Förf:n är klipsk, ja intelligent, han är uppfinningsrik och
elegant. -- Boken är skriven med briljant humör. -- Utan tvivel
Frank Hellers spirituellaste och roligaste bok hitintills._»
Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.
_Herr Leroux i luften._ 3 kr.
»Samma medryckande fart i stilen, samma oförvägenhet i
ämnesvalet och säkerhet i berättandet, som grundlagt och befäst
Frank Hellers rykte, som en god äventyrsförfattare av litterär
kvalitet.»
Stockholms-Tidningen.
På Albert Bonniers förlag ha förut utkommit av
ANDERS EJE:
Bluffare. Typer från Kosmopolis. Pris 1:75.
Förf. har gjort sina studier på liv och människor i
sydamerikanska städer och lämnar därifrån bilder, som frapperar
genom ursprunglighet i kontoren och intensitet i rörelsen.
Stilen är ovanligt uttrycksfull...
Sven Söderman i Stockholms Dagblad.
Det lyser en helt befriende munter Glans og Friskhed ud fra de
smaa sydamerikanske Fortællinger, som den svenske Forfatter
Anders Eje just har sendt ud.
Politiken.
En ohygglig misstanke. Roman. Pris 1 kr.
En märklig bok, en ganska uppskakande och allvarlig bok.
Aftonbladet.
Boken är skriven med verklig schwung och med en psykologisk
karaktäriseringsförmåga, som håller läsaren i en jämn dov
spänning.
Skånska Dagbladet.
Hans hustrus förflutna. Ett kåseri om en flicka och en mormonpräst. Pris
1 kr.
Anders Ejes roman har liv och omväxling, den utmärker sig för
en i hög grad osökt, lekande stil...
Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen.
Figurerna äro tecknade med god psykologisk blick, dialogen går
lätt och staffaget är skickligt gjort.
S. K-n i Dagens Nyheter.
Anders Eje har med sin nya bok ännu en gång visat, att han
fullständigt behärskar den konstform han valt. Ty det är en
verklig konst att skriva underhållande och litterärt på samma
gång.
A. R. i Svenska Dagbladet.
För kung och fädernesland. Med landstormsmän i fält. Pris 1:50.
Landstormsmännen äro att gratulera till sin krönika.
K. B. i Stockholms-Tidningen.
Det är ett riktigt litet monument över den svenska
landstormsmannen, Anders Eje rest i denna väl skrivna bok.
Dagens Nyheter.
Georg Kessers generalkupp. En roman om några skojare, en verklig prins
och en förtjusande fröken. 2:a uppl. Pris 3 kr.
En riktigt spännande och rolig äventyrsbok -- men samtidigt en
äventyrsbok av litterär kvalité.
Stockholms Dagblad.
Kvick, underhållande stil, och otrolig uppfinningsförmåga.
Stockholms-Tidningen.
End of Project Gutenberg's Hans excellens av Madagaskar, by Anders Eje