plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen
från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att
riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att
vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift.
Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre
önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon
satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som
förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.
Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och
sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till
tredje klass. -- Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och
kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder.
Men dem fick han i alla fall.
Sent på kvällen samma dag -- eller rättare mitt i natten -- företog
furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet
motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade
han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till
fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna
för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.
Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt
manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans
starkt lysande strålknippe.
Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock
över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än
med pennan över pappersarket.
-- Stör jag er, min herre?
Herr Grenander ruskade på huvudet -- utan att vända sig om.
Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig
själv.
Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig
själv.
-- Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde
jag knappt det fanns.
Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara
ohövlig, när han svarade:
-- Man ser dem bättre där ute.
Den gamle mannen skrattade vänligt:
-- Har ni någonting emot, att jag tar er tid i anspråk tio minuter?
-- Naturligtvis inte.
-- Blir ni ond om en gammal präst lägger sig i vad han kanske inte har
med att göra?
-- Om den gamle prästen är ers helighet -- nej!
-- Jag tackar er, min herre. Får jag då till att börja med göra er tre
frågor?
-- Gärna tio, monseigneur. Genera er bara inte.
-- Är fröken Villanueva en släkting till er?
-- Nej.
-- Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?
-- Ingendera delen, monseigneur. -- Nu har ni bara en fråga kvar.
-- Vet ni av att _hon_ älskar _er_?
Herr Grenander reste sig upp.
I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna
kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell
överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt.
Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn,
blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där
de ätit sig in i skinnet under årens lopp.
-- Ers helighet får ursäkta ...
-- Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man -- kunde vara er far,
kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig
trängt mig på er, om jag inte ...
-- Om ni inte?
-- Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads
tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera
en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man
har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett --
ofta mycket obetydligt -- mått av fröjd med några droppar hjärteblod som
quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om
ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den
sydafrikanska kolonialpolitiken.
Furstbiskopen teg en sekund.
-- Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har
min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man
lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.
Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett
och hörde inte furstbiskopens fråga.
FEMTE KAPITLET.
En tullvisitation med konsekvenser.
Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine
för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak.
Han signalerade _klart_, och strax därpå _halv_. Ty nu sköt Lorenzos stäv
fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt
närmare.
Kapstaden.
Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords
reling -- redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och
det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten,
splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av
första klass hunnit bilda.
Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till
skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden,
vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin
milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på
dem.
Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot
kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för
femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde
inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första
dagarna -- redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att
nödtorfteligen ekipera fripassageraren.
I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen
-- i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma,
blitt, vänligt, faderligt.
-- Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man _borde_ resa,
utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt
och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där
resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av
tull, bärare, förargelse, besvär -- av allting.
-- Utom _en_ sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme
agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.
-- Vad skulle det vara?
-- Pengar.
Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på
förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden?
Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman
hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det
största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende
av fatala tillfälligheter.
-- Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.
-- Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.
-- Man har rekommenderat hotell van Leeken...
-- Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har
någonting däremot skall jag lämna min adress -- för den visserligen
otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på
ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni
behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.
Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som
skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit
på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.
Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen
don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina
brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt,
men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och
demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det
tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.
Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och
samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra
nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord
Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta,
silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare,
ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon
chaufför där nere.
I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de
första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och
tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.
Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna
med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med
låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med
vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.
Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera
handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom,
enligt instruktion, i rockärmen.
Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och
spände upp remmarna.
-- Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.
-- Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara
toalettsaker och kläder för personligt bruk.
Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande
märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion
eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock.
Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och
handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog
fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda
påträffades omedelbart i den mindre resväskan.
Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:
-- Ni ljuger, sir.
Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto
ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.
-- Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara
insmugglade i mitt resgods.
-- La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt
cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till
förman.
Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring,
det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare.
Han sade förmannen det -- och blev trodd. Lådorna togos emellertid i
beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. -- Han
kom därvid -- ganska plötsligt för resten -- att tänka på Adorée, som
inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.
Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll,
tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.
Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade
och deklarerade på alla kulturspråk -- och litet till. Luften yrde av
explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en
fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.
Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till -- idel
främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger
och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett
en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.
Kanske hon gått förut och nu väntade vid utgången? Nej, där var hon inte
heller.
Med hettande tinningar gick herr Albert tillbaka till luckan, där han
nyss avlagt räkenskap hos förmannen. Tomt. Så återvände han för tredje
gången till de alltjämt öppna resväskorna, bakom vilka tullherrn nummer
ett fortfarande stod på post.
-- Ni har förlorat något, sir? frågade denne spydigt. Utom era två
cigarrlådor. Va, sir?
En otrolig, men inte fullständigt utesluten eventualitet kunde vara, att
Adorée begivit sig tillbaka ombord. Herr Grenander trängde sig mellan
den nu inte längre så kompakta folkmassan och tog landgången med tre
steg. Fåfängt, min herre. Fröken Villanueva hade inte varit synlig sedan
hon lämnade ångaren för omkring en halv timme sedan.
En halv timme! Adorée hade redan varit försvunnen tjugu minuter. Med
en god bil kan man på tjugu minuter hinna lika många kilometer. Herr
Grenander inte sprang utan rusade in i tullokalen.
Där var nu nästan tomt.
Ett par tjänstemän stodo i sömnigt samspråk och rökte cigarretter. En av
dem pekade på de kvarlämnade resväskorna, som någon under tiden passat
på att spänna ihop. Herr Grenander ryckte dem till sig, tog en i vardera
handen, störtade sviktande mot utgången och hoppade upp i en bil.
Kapstadens chaufförer äro härdade. Denne drog inte på munnen ens, när
en upphetsad, fetlagd herre med guldbågade glasögon, snubblande över
fotsteget, skriade:
-- Till hotell van Leeken.
SJÄTTE KAPITLET.
Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten korrigerad.
Eftersom illusionen är det sista som lämnar människan färdades herr
Grenander till sitt hotell med en (mycket svag, nästan döende)
förhoppning, att Adorée var där före honom. Hans förnuft sade honom att
denna sangvinism förtjänade värdesättningen _idiotisk_. Allting pekade
åt ett och samma håll, mot _en_ förklaring: Adorée hade blivit narrad ur
tullskjulet och därefter bortförd. De i Grenanders bagage insmugglade
cigarrlådorna röjde med tillräcklig tydlighet en på förhand uppgjord
plan, som blott lyckats alltför väl.
Inte heller var det just någon trollkonst att gissa, vem boven kunde
vara. Den sig så kallande don Ramon och hans förbrytarporträtt till
betjänt voro som beställda för ett dylikt streck. Men så sant herr
Grenander befann sig i ett ordnat samhälle med polis, konsuler och
militär, så skulle den spanske uslingen _o-för-dröj-ligen_, inom högst
en, allra högst två timmar tvingas att lämna sitt rov tillbaka.
Nej, naturligtvis. Hotell van Leeken kände inte till någon ung dam, som
väntade på en med linjeångaren Lorenzo anländ passagerare. Herr Grenander
lät emellertid lyfta ut resväskorna, gav portiern nödiga instruktioner
och kastade sig upp i bilen igen. Ur plånboken letade han fram namnet
och adressen på sitt lands generalkonsul, chauffören anmodades köra
utan hänsyn till ringar eller möjligen befintligt bilreglemente och
passageraren gjorde framställningen verksam med litet -- ja, inte så
litet engelskt mynt.
Herr Grenander hade tur, för en gångs skull, sade han sig själv. Inte nog
med att generalkonsuln genast befanns villig att ta emot; han visade sig
också vara en ung, rivande man med god fattningsförmåga och brinnande
håg att låta svårigheterna befrukta verksamhetsbegäret. Journalisten
refererade händelsen klart, utan _ett_ överflödigt ord, och innan han
slutat, hade generalkonsuln pressat långfingret mot bordsklockans
elektriska knapp:
-- Bed Tom Feathertom komma hit.
-- Vad råder ni mig alltså till? frågade herr Grenander, vad tror ni om
saken?
Generalkonsuln ruskade på huvudet.
-- Det hade varit gynnsammare för er, om den här malören inträffat i
någon annan stad än just Capetown. Tro inte att jag överdriver så värst
mycket, om jag säger, att vilken annan storstad i de fem världsdelarna
som helst skulle erbjudit oss gynnsammare jaktmarker, när det gäller
villebråd av er don Ramons typ.
-- Ni menar?
-- För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för
det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som
fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det
tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i
detektiva avdelningens kontrollkontor.
-- Man får således söka hjälp på annat håll?
-- Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av
den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären
på egen hand -- och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier
hos vederbörande, som till sist _möjligen_ kunna vara oss till nytta.
Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...
-- Förbrytarvärldens grand old man?
-- Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag
nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?
-- Det undgick mig inte.
-- Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom
utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig
stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han
fick, när han råkat i knipa en gång -- och han avskyr myndigheterna, som
de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...
-- En originell rekommendation.
-- Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren
som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den
underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!
En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men
anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli
att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och
äventyrshunger -- profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.
-- Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa,
presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en
lustig historia.
-- Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i
fönsternischen med uppdragna knän.
Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare
koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade
cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist
fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos
honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.
När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände
sig till herr Grenander och frågade:
-- Har ni tillräckligt med pengar, sir?
-- Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra
pund, mr Feathertom?
-- Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi
inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i
Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.
-- I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll
generalkonsuln stillsamt.
-- Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.
-- Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.
-- Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken -- en gentil bank med
kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.
-- Men hur mycket tror ni?...
-- Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.
Generalkonsuln nickade.
-- Ni kan lita på Tom.
Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:
-- Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?
-- Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig
skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler,
att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig
nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk
bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en
tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning,
och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och
möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på
något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen,
sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på
generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det
står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på
sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på
sig själva.
Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans
föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare
och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister
-- i värsta fall en polismästare -- som omedelbart efter rekvisition
från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren,
låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta
transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar
överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och
don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde
fängelsedirektör.
Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en
gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till
myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa
dagar, kanske veckor, och kostnaderna...
Hur var det Kerman sagt en gång:
-- Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?
_Då_ hade Grenander blivit stött -- därför att han inte förmådde prestera
en tillräckligt dräpande replik.
Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på
tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade
åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.
SJUNDE KAPITLET.
Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.
När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i
banken och polishuset -- i vars port mr Feathertom avvek -- var klockan
sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade
inte låtit sig avhöra. -- Som ersättning hade man ställt etablissemangets
praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till
främlingens förfogande.
Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda
spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på
morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta
hunger -- så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig
vara.
Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år,
konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets
dörrlås.
Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret
gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck
skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket
kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr
Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann
kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde
en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen.
Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.
Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig
över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre
jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter:
_Tysklands kolonialpolitik sätter frukter_; -- förmodligen var det
någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas
kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med
sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda
artikel -- det var först när journalisten på sjätte sidan hittade
notisrubriken _Senaste polisnytt_ som han hejdade sig och började läsa.
Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde
samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två
berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre
butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel
-- se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog
med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina
ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...
Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med
nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.
Nej -- hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för
resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta
förträffliga, starka te...
Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel
längre -- någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.
Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men
vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till
balkongdörrarna och slog upp dem.
Ja, vid alla makter, det var en kvinna! Hon stod lutad mot en av pelarna
längst bort, men nu, i dunklet var det omöjligt att urskilja hennes drag.
Herr Grenander stammade:
-- Adorée! Är det du?
Kvinnan gick, utan att svara, ett par steg närmare. Journalisten insåg
genast sitt misstag. Denna dam var minst tjugu centimeter längre än
fröken Villanueva.
Under de sista månaderna hade herr Grenanders förmåga att umgås med det
andra könet utvecklats på ett högst förvånande sätt. Utan minsta spår
till förlägenhet bjöd han den främmande damen att stiga in i rummet.