varför jag förmodar att här föreligger ett misstag, som vi måste se till
att få rättat. Behagar ni sitta ned ett ögonblick, medan jag ringer på
betjäningen.
-- För all del, bad den främmande damen ivrigt, gör inte det. Blanda inte
in någon utomstående i den här historien.
Herr Grenanders röst lät hård och reserverad -- och inte alls artig --
när han sade:
-- Ni torde likväl finna, att en förklaring...
Men då lyfte damen på hatten och håret, och där stod mr Tom Feathertom.
-- Behöver ni _nu_ någon förklaring, sir?
Herr Grenander var ännu inte inne i sin nya roll som detektiv på
spaningsjakt; han blev ond:
-- Vad är det där för maskeradupptåg? Jag hade föreställt mig...
-- Seså, seså. Ni höjer rösten, sir, och det bör ni låta bli. Ett hotell
är inte ett hotell om det har ljudsäkra väggar -- och hotell van Leeken
utgör inte något undantag från den allmänna regeln.
Albert drack en klunk te.
-- Det var alltså ett experiment?
-- Ett prov kan ni kalla det. Jag har inte uppträtt som jänta på fyra år,
och kände mig rätt osäker i klövarna. Nå, det har ingen risk, kan jag
förstå. Ni lät lura er, ni, och då duger jag nog. Ringde ni, sir?
-- Nej.
-- Då kanske ni tillåter att jag...
Tom satte på sig den med hatten kombinerade peruken och tryckte på
ringklockans knapp.
-- Ni låter hälsa portiern att er släkting, den efterfrågade miss
Villanueva, nu kommit till rätta, och att man inte vidare behöver göra
sig något besvär för er skull.
-- Men...
-- Tyst, någon kommer.
Det knackade på dörren. Förste våningskyparen intog en så vördnadsfull
hållning som gästen på hotellets dyraste rum har rätt att kräva, och
Albert Grenander serverade sin av Tom Feathertom tilllagade lögnkaka.
-- Är det tillåtet att fråga _varför_? sporde herr Grenander, sedan
våningskyparen stängt dörren bakom sig.
-- Man spionerar på er.
-- Vem?
-- Jag vet inte. Någon av don Ramons agenter förmodligen.
-- Och denne agent?
-- Köper underrättelser -- mycket oskyldiga underrättelser, det kan jag
försäkra er -- av hotell van Leekens portier, den förträffliga människan
i luckan här nere.
-- Jag börjar förstå.
-- Nu bli de konfysa ett slag, och i krig är det mycket nyttigt att göra
sina fiender yra i mössan. Man vinner alltid något på det, även om man
inte precis kan lämna en specificerad promemoria på förhand.
-- Ni tänker alltså, sade herr Grenander och det låg aningen om ovilja i
hans röst, ni tänker alltså agera fröken Villanueva hela tiden vi vistas
här på hotellet.
Tom log.
-- Tom Feathertoms gästspel som fröken Villanueva inskränker sig till en
enda, remarkabel teaterafton, sir, och det är denna. Inte någon annan. I
False bay finns ett utmärkt pensionat för unga damer. Om tjugu minuter
avlägsna vi oss från hotellet, och ni låter då vår värderade portier
beställa ett rum på sagda pensionat för er myndling. Ni tillägger, att
hon beger sig dit redan i kväll, med sista båten. Att sedan ordna upp
affären med pensionatet åtar jag mig.
-- Gott, Tom, jag skall göra som ni önskar.
-- Det låter höra sig. Nu är det min tur att avlägga rapport. Som ni
snart skall finna, sir, har jag inte legat på latsidan.
Albert satte sig kapprak i stolen.
-- Ni har ett spår, Tom, sade han andlös.
-- Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott
om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god
uppfattning, som _sett_ fröken Villanueva lämna tullhuset och _hört_
henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.
-- Vad säger ni? Höll hon honom under armen?
-- Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en
lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en
profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned
huvudet, så här, som en häst.
-- Det är _han_.
-- Och _hon_: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt.
När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.
-- Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken
fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!
-- Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder.
Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig
oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då
yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn
efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?
-- Vidare, vidare!
-- Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna
bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i
stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta
äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken
karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er
don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om
sin kärra någonstans i förbifarten.
Herr Grenander skakade på huvudet.
-- Observerade inte ert ögonvittne en herre till, en halmgul individ med
rävaktigt utseende och väsande röst?
-- Nej. Vilken roll skulle han spelat?
-- Betjäntens. Mannen lät kalla sig herr Sirius ombord på Lorenzo, och
gjorde ett osedvanligt vidrigt intryck.
-- Antagligen blev han permitterad genast vid landstigningen. Den figuren
förekommer nämligen inte heller i fortsättningen.
-- Aha. Ni har en fortsättning, min käre Tom. Ni är då en riktig
trolleriprofessor.
-- Spara era lovord, sir. Då jag såg, att jag hade en halv timme på
mig, innan ni kunde väntas hit, gjorde jag en hastig rond på några
välunderrättade ställen. Turen var inte alldeles förgäves: jag fick reda
på två saker.
-- För det första?
-- Att don Ramon saknar förbindelser med Kapstadens organiserade
underjord, att alltså polisen inte har något intresse att skydda honom.
-- För det andra?
-- Att en man, vilkens beskrivning passar precis in på don Ramons
signalement, förut i obekant syfte gjort ett par resor mellan Kapkolonien
och Madagaskar.
-- Madagaskar?
-- Ni ser förvånad ut, sir, men det borde ni inte bry er om. Madagaskar
är en utmärkt ö för uppfinningsrika herrar, och pengar finns att förtjäna
för folk med fint väderkorn. Jag har själv varit där ett par gånger --
som pojke, tillfogade denne övermage med största allvar.
Herr Grenander började mäta rummet med långa, betänksamma steg. Aldrig
ett ögonblick föll det honom in, att Adorée kunde ha följt med spanjoren
frivilligt. Hon hade, liksom han själv vid tullvisitationen, blivit
lockad i en fälla.
-- Tom, sade herr Grenander irriterad, det duger inte att sitta här med
armarna i kors.
-- Har ni några planer, sir? frågade Tom med retsamt lugn.
-- Planer! Naturligtvis inte. Det är ju ni som är expeditionens chef.
Tom nickade.
-- Det är ingen sinekur, sir.
Albert började dra på sig handskarna i brist på annan utlösning för sitt
verksamhetsbegär.
-- Alltså först vår lilla komedi nere hos portiern, sade han.
-- Därefter uppträdande av förvandlingskonstnären Tom Feathertom, som
från en skön kvinna blir en ful karl.
-- Sedan?
-- Tålamodsprov, pinsamt drama i tre akter.
-- Ni menar inte, att vi ska slå oss tills ro och vänta tills något
händer.
-- Ändringar i programmet förbehållas, sir.
-- Hör nu, min käre Tom...
-- Låt mig förklara saken för er. Antag att ni förlorar en dyrbar kråsnål
eller en ring eller någon annan klenod under en promenad på landsvägen.
Far ni då ut på sjön och letar efter den?
-- Naturligtvis inte.
-- Se där. Jag kan våga mitt huvud på, att den som knyckt er tös inte
låter henne gå ut på gatan. Att söka efter henne mellan husraderna skulle
alltså vara precis lika fiffigt som att ro ut på sjön och leta efter er
på landsvägen förlorade dyrgrip. Men den som är klok håller ögon och öron
öppna och placerar en del av sitt rörliga kapital på sådana ställen där
skvallret går, där whiskyn rinner och folk vänder insidan ut.
-- Det är sålunda det enda vi ha att lita till? sporde herr Grenander
bittert.
-- Inte det enda, sir. Det finns någonting annat också, och det är det
bästa av allt, något som gjort underverk mer än en gång, något som gör
livet värt att leva, därför att tillvaron blir omväxlande som en hygglig
roman.
-- Vad är det, Tom?
-- Slumpen, sir.
ÅTTONDE KAPITLET.
Slumpen.
-- Vad tycker ni om stassen?
-- Är det ert allvar, att jag skall ta på mig de här trasorna?
-- Tyvärr kunde jag inte få tag i några sämre. För övrigt har ni
ingenting att beklaga er över. Se på mig.
-- Men är det nödvändigt?
-- _Om_ det är. Jo, var lugn för det, sir? Ni kunde lika gärna gå på en
kungabal i bara kalsongerna som att hälsa på i Woods varieté med bonjour
och blomma i knapphålet.
Herr Grenander hade fått sin önskan om en livligare spanarverksamhet
uppfylld. Redan dagen efter expeditionens bildande körde Tom upp honom
klockan sex på morgonen; ett tidigt kafé, två förmiddagskneiper och en
biljardsaloon hade de besökt -- utan resultat -- och nu, klockan åtta
på kvällen, skulle det bära i väg till Woods busvarieté, ett _verkligt_
ställe, som Tom uttryckte sig.
-- Det finns ingenting som är så nyttigt för huden som litet målarfärg,
sade expeditionens chef och klatschade en halv tub sminkfett mitt i
ansiktet på redaktör Grenander. Smeta nu omkring kulören, sir, så blir
det bra.
Själv firade Tom verkliga orgier med färgen, men när han granskade
slutresultatet tyckte han ändå att hyn var alltför civiliserad. Albert
Grenander protesterade, om inte i civilisationens så i förnuftets namn,
och varnade mot överdrifter.
-- Vet ni av att hälften av Woods publik består av hottentotter, kaffrer,
malajer och kulier, de senare av olika sorter, indiska och kinesiska? Har
ni sett en indisk malaj i högtidsdräkt, sir? Ni kommer att bli generad
över ert hyggliga utseende och generad är vad man sist får bli på ett
sådant ställe som Woods. Allvarligt talat, vi få inte sticka av från
mängden alltför mycket, förstår ni, vår uppgift är mera att observera än
att bli observerade. Inte sant, sir?
-- Jo, naturligtvis har du rätt, Tom, sade herr Grenander fogligt.
Och Tom såg förtjust ut över den komplimang, som herr Grenanders _du_
uppenbarade.
Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad
spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade
sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade
vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två
månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation,
skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han
kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.
Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken
internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar,
häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare
kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som
ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke
skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla
allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt
animala utdunstningen av malajer och kulier.
Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar -- i ett hörn av salen
överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att
han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under
läktaren -- ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga
ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men
våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.
-- Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid
parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.
-- Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han
kallsvetten bryta fram vid tinningarna.
Tom ruskade på huvudet -- en människa som kan telegrafera efter tvåtusen
pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten
_är_ underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter
och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan
läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket
riktigt atmosfären en liten smula.
Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack
på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på
åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men
kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula
förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna
visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna -- av indisk ras -- uppgåvo
sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.
-- Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.
Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig
nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en
herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui
Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack
en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga
bloss på en pipa.
Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp
till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart
ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och
diskant.
Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten --
synbarligen utom programmet -- och mannen med den fräkniga nacken och
gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.
Nu var herr Grenander säker på sin sak.
Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock --
att få öronljud fanns ingen tanke på -- skrev två rader på lappen, rev
den loss och sköt meddelandet över till Tom.
Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han
förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor.
Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket -- som vi förut
förrått -- hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse,
och tände två nya cigarretter.
Vad herr Grenander skrivit var följande:
_Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius,
don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo._
Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var
slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska
ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.
Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned
vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde
en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad,
vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt
försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka
herr Sirius’ nacke -- och det var icke något ansträngande arbete, ty
denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta
orörlighet.
Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen
bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod
upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av
guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett
par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga
sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten
och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp
och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och
denne lymmelaktige flottist isynnerhet.
Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade
konstaterat att pianisten fått fyllslag -- i vanlig ordning -- och
hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta
underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.
Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina
sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet.
Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas
oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka
även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag
och adresserade sig till mylord.
Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned
bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken
antog en skär ton. Men Tom gick på:
-- Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att
ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker
och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan -- jag hänvisar till
flottisten här -- men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt
bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det
kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på
nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska
förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till
slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det
är denne man -- nu pekade Tom öppet på herr Sirius -- som vi ha att tacka
för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord
James Lythons skål!
På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen
störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna
sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius
protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne,
under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå
började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans,
som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara
med.
Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor
förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år.
Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av
sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när
vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann
i entrén.
Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem
till hotellet och vänta mig där.
Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han
knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda
andetag.
NIONDE KAPITLET.
Herr Sirius.
Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl
en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna
utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.
Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla.
Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett
himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.
Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.
-- Ni gick, lord James...
Herr Sirius brusade upp.
-- Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...
Tom Feathertom tog ett steg tillbaka. Hans röst lät så ärlig som en
konfirmationsflickas:
-- Nu ser jag sannerligen. Ni har rätt, sir, jag har misstagit mig.
Men likheten är slående -- lord James upp i dagen. Jag måste be er om
ursäkt, sir. Någon skada är ju för resten inte skedd.
Herr Sirius föreföll villig att sluta fred, så fort han blev övertygad om
att han inte varit utsatt för medveten drift. Det måste också kännas inte
så litet smickrande för en man, som alltid rönt smälek för sina fräknar
och sitt halmgula utseende, att bli tagen för en lord.
Tom gjorde sig ångerköpt.
-- Ni fick lämna er drink halvtömd, mister...
-- Leftham.
-- Tack, mr Leftham, mitt namn är Rightner, John Rightner, if you please.
Ni fick lämna er drink halvtömd, mr Leftham.
Herr Sirius gjorde en frikostig gest, som skulle hedrat lord James:
-- Bagateller, mr Rightner.
-- Hör på, mr Leftham, jag vet ett litet trevligt hörn inte långt
härifrån. Eftersom det var mitt fel, att ni fick rymma fältet hos Woods,
är det inte mer än rätt att jag får reparera skadan. Ett glas eller ett
par av det som smakar er bäst, sir?
Tom Feathertom kunde vara vinnande i både röst och sätt, om han ville
-- och nu ville han. Herr Sirius knäppte igen kavajen och öppnade sitt
hjärta.
-- Ni tycks vara en gentleman, mr Rightner; jag går in på ert förslag.
Toms hörn låg en halv meter under jorden hos juden Wolgosch, men var icke
desto mindre ganska trevligt. Varje soffa hade samma förmåner som hästen
i sin spilta, en trävägg på vardera sidan och halm på golvet.
-- Vad dricker ni? frågade Tom och sköt fram en cigarrettask.
-- Tjaa, sökte herr Sirius med blickarna spelande kring väggarnas
spritannonser.
-- Genera er inte, bad herr Feathertom och knackade med två fingrar på
västfickan, här finns.
-- Ja, i så fall, sade herr Sirius (med nedslagna ögonlock), skulle nog
litet Hennessy väl tillsatt med Pommery smaka ganska gott.
Tom dängde handflatan i bordet.
-- _Det_, sade han. Precis min smak, mr Leftham. Kypare, två Pommery och
en liten burk äkta Hennessy, three stars, allra minst.
Herr Sirius’ blackiga, med utspädd blå färg sparsamt tillsatta pupiller
började visa något liv. För att likväl inte svära bort sig i förtid
inskränkte han sig till att spika fast sin deklaration av nyss:
-- Ni är en gentleman, mr Rightner.
-- Jaha, svarade Tom trovärdigt, det är olika meningar om den saken, mr
Leftham.
-- Vad menar ni, sir?
-- Det jag säger, sir.
-- Att det är olika meningar om er egenskap av gentleman?
-- Just det, sir.
-- Ja, pack finns det gunås så visst en tillräcklig portion av,
konstaterade herr Sirius och i detsamma kom kyparen med champagnen och
konjaken. Hennessyflaskan såg riktigt förskrämd ut vid sidan av de två
champagnebyttorna, men det var ju alldeles i sin ordning.
Tom blandade.
-- Ni kan konsten, intygade herr Sirius.
-- Svårare saker har jag klarat ut.
-- Tvivlar ingen på, sir. Men just det där att få själva svikten på
blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen som en karl
lägger sina armar kring tösen, det är _konst_ det och inte något
hantverk. Har ni varit apotekare, sir?
-- Nej, sir, det har jag inte. Your health, sir!
De båda herrarna drucko. Herr Sirius tömde, till Toms stora
tillfredsställelse, sitt glas nästan till botten. Sedan mörknade han och
tog sig om pannan.
-- Jag är ett nöt, sade han kort.
-- Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt.
-- Blev ni inte ond för det där jag sa om apotekarn nyss?
-- För ingen del, mr Leftham.
-- Ser ni, jag kände en gång en apotekare, som... Och sedan berättade
herr Sirius en lång historia, som inte har det minsta samband med denna
skildring -- på annat sätt än att den gav herr Sirius oupphörligt
förnyade tillfällen att föra glaset till läpparna.
-- Som ni ser, slutade herr Sirius, apotekarn var hygglig, men annars
finns det gott om fähundar.
-- Joo, sade Tom och gnisslade tänder, det finns det.
-- Ni har erfarenhet av dem, ni?
-- Var lugn för det, mr Leftham. Jag hade en gång tjänst hos en spanjor...
Herr Sirius ryckte till.
-- Vad säger ni? En spanjor!
-- Ja, en spanjor, sir. En tvättäkta lymmel ändå. Han lurade mig på
trehundra pund och en fullständigt ny manschettskjorta.
Herr Sirius torkade svetten ur pannan.
-- En spanjor, mumlade han, en spanjor!
-- Han kallade sig markis till på köpet.
-- Säg om det där en gång till, mr Rightner?
-- Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?
Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.
-- Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade
han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig
väntjänst, sir? För min skull.
-- Gärna, sir.
Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att
stappla på en enda konsonant.
-- Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka.
En sådan ärans extra skurk, sir.
-- Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.
-- Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka,
don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig,
när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott
och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.
Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don
Ramon.
Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr
Sirius bleknade under ruset.