ordboken. Herr Albert vred om låset och steg in.
Hade det nu funnits ett uns koketteri i Adorées lilla hjärna, hade
hon bara haft några gram av till exempel madame Lamelles erotiska
erfarenhet, skulle hon lämpligen börjat med en scen, lånad ur sista
akten av »Den vilseförda». Slutna ögonlock, hjälplös liten kvinna,
utslaget, svallande hår på en vit kudde. Man vädjar till den starke
mannens medlidande med ett svagt, nästan döende fruntimmer (som därtill
är mycket fagert). Parentesen bör läsas två gånger.
Men Adorée Villanueva var gud ske lov alls inte sådan. När herr Grenander
öppnade dörren, kastade hon undan filten och ställde sig spikrak upp
i hytten. Hon föreföll inte ett dugg ångerfull, men spelande glad och
belåten med tillvaron. En liten smula förebråelse fanns det möjligen i
tonen, när hon räckte händerna mot sin förmyndare och bedyrade:
-- Alberto mio, _vad_ jag har längtat efter dig.
-- Du har handlat mycket orätt, Adorée, förklarade herr Grenander
allvarligt. Jag sade dig ju, att det var omöjligt, att du kunde få följa
med.
-- Som du ser, hade jag rätt och du orätt -- eftersom jag nu _är_ med.
Men låt oss inte gräla. Jag förlåter dig, Alberto, är du nöjd då?
Fröken Villanueva försökte stryka herr Grenanders tunna hår just över
hjässan, men den otacksamma människan drog sig undan. Han anvisade,
tämligen stelt, den vackra unga damen en plats i hyttens ena soffhörn och
slog sig själv ned i det andra. Adorée började skratta.
När förmyndaren nu såg myndlingens glada säkerhet, greps han, dumt nog,
av samma vrede som i första halvtrappan nyss. Han tog flickan i armen
och ruskade henne riktigt ordentligt:
-- Jag önskar jag kunde ge dig stryk, sade han.
-- Gör med mig vad du vill, bad Adorée med plötsligt allvar. Just nu gör
du mig illa -- om det kan bereda dig någon tillfredsställelse, Alberto
mio.
Herr Grenander släppte genast sitt tag.
-- Gör jag dig illa, utropade han med maskulin konsekvens, det var inte
min mening. På vad sätt gör jag dig illa?
-- Jag är mörbultad över hela kroppen, kära du. Det värker i varenda
liten muskel. Har du någonsin legat på ett trägolv i två dygn, Alberto,
ett trägolv, som inte just varit stilla många ögonblick. Uppriktigt sagt
så har jag haft det _tjyvtjockt_.
Tredje halvtrappans medlidande fyllde herr Grenanders själ till
bräddarna. Stackars liten Adorée!
Han tog flickans hand i sin och bad henne inte tänka på blåmärkena.
-- Jag förstår, fortsatte herr Grenander, att du haft det svårt, lilla
barn. Men nu vill jag, att du talar om för mig vad som hänt sedan du
och jag sist träffades i pensionatet hos den snälla fröken Berch.
_Alltsammans._
-- Alltsammans? Å, fy sjutton, älskade Alberto, det blir en hel jeremiad.
-- Det kan inte hjälpas. Du förstår, jag _måste_ ha reda på vad som hänt.
-- Men att berätta är så jäkligt. Fråga du så skall jag svara.
Herr Grenander dröjde.
-- Må göra. Du var förbjuden av fröken Berch och doktor Heil att gå
utanför pensionatets portar?
Adorée nickade mycket energiskt.
-- Du hade inga pengar?
-- Inte en koppardoning!
-- Och fröken Berch hade gömt undan både din hatt och dina ytterkläder?
-- Ja, kan man tänka sig en sån markatta, inföll Adorée indignerad.
-- Men hur i all världen lyckades du rymma?
-- Jag klättrade nedför en stupränna. Tro bara inte att det var någon
konst.
-- Utan hatt och kappa?
-- Ja visst.
-- Du har alltså varken ytterkläder eller kappa här ombord?
-- Nu är du dum, Alberto mio. Var skulle jag fått dem ifrån?
Herr Grenander började känna en lätt yrsel.
-- Och hur kom du med tåget till Bordeaux? Säg inte, att du hängde i
kopplet, efter sista vagnen.
Adorée såg stött ut.
-- Det menar du inte. Att hänga bak efter tåget måtte väl vara opassande
för en ung flicka.
Herr Grenander samtyckte med livliga mimiska tecken. Adorée fortsatte,
självbelåten:
-- Jag fick låna pengar till biljetten av en herre. Han var mycket
hygglig och bad mig inte alls tänka på den där lilla bagatellen.
-- Och det lovade du -- godhetsfullt?
-- Naturligtvis. Varför skall man inte göra folk till viljes?
Herr Grenander bet sig i läppen, så blodet sipprade fram.
-- Och när ni kommo till Bordeaux, ville inte den där herrn låna dig mera
pengar?
-- Det vet jag inte, Alberto mio, jag skubbade, förstår du.
-- _Vad_ gjorde du?
-- Smet naturligtvis -- och det bums ändå. Karln hade sitt bagage att
ta rätt på, men jag hade inget, jag. Det är bra ibland att resa lätt
ekiperad.
Det blev en stunds tystnad. Herr Grenander rullade sin nyckelring runt,
runt.
-- I Bordeaux var det en hel lång dag innan Lorenzo gick, sade han.
Började du svältkuren redan där?
-- I helsike heller! Jag gick på stampen med min lilla medaljong.
En ny aggressiv ton:
-- Vet du, Alberto, det hade jag tänkt be dig skriva en artikel om i
tidningen. Tidningarna är det enda såna där mänskor ha någon respekt för.
_Vet_ du vad jag fick på min lilla medaljong av äkta silver med en turkos
i mitten?
-- Hm.
-- Fyra francs, du. Är det inte skandal, är det inte gement? Medaljongen
har säkert kostat femtio. Fyra francs! Skriv en artikel och ge dem på
pälsen, Alberto!
Herr Grenander svarade inte. Hans tankar redo just nu galopp ute på andra
vägar.
I själva verket var kanske, när allt kom omkring, situationen inte så
förtvivlad. En flyktig tanke att söka någon båtlägenhet för Adorée från
Madeira -- retur till Europa -- förkastade herr Grenander. Resultatet
skulle i så fall möjligen bara bli det, att man hittade fröken Villanueva
i Lorenzos kolboxar några sjömil söder om Madeira. Förmyndaren började
småningom -- på empirisk väg -- fatta betydelsen -- och de eventuella
verkningarna -- av myndlingens fasta beslut.
Men Capetown var ju ingen bondby. Capetown var en stad av visserligen
blandad kultur och brokig befolkning, men den ägde moderna resurser
i stil med Stockholms, Frankfurt am Mains eller Milanos. Där funnos
europeiska konsulat och vita myndigheter, hotell och pensionat,
guvernanter och polis, vackra planteringar och en nästan amerikanskt
sedlig ordning. Om det så blev nödvändigt att engagera en hel livvakt
till skydd för konsekvenserna av Adorée Villanuevas blivande fasta
beslut, så fick det vara hänt. Under tiden skulle Albert Grenander
fullfölja sitt uppdrag -- och sedan...
Fröken Berchs pedagogiska system hade säkerligen inte varit det rätta.
Nå, den dagen, den sorgen...
-- Du säger ingenting, Alberto, kuttrade Adorée, och hennes ögon fingo en
fuktig glans. Är du mycket ond på din lilla _muchacha_?
-- Jag är inte ond, förklarade herr Grenander, fast, men du måste lova
mig tre saker.
Adorée Villanueva hade fått en frikostig natur i arv.
-- Gärna hundra, sade hon, bara inte gå i land.
Då knackade det på hyttdörren nummer 16.
-- Stig in, bjöd redaktör Grenander.
Det var madame Lamelle. Hon hade en korg under vardera armen och en
hel kvast astrar instucken i skärpet. Den goda frun såg rätt kuriös ut
och Adorée började ett kluckande skratt, som säkert skulle slutat i
en praktfull final på mångstrukna f -- om inte herr Grenander agerat
kapellmästare och med ett blixtsnabbt tecken påkallat generalpaus.
Madame Lamelle satte ned sina korgar på golvet och ryckte blomsterkvasten
ur skärpet.
-- Mademoiselle, sade hon, ert lidandes historia har rört oss alla. Er
hängivenhet är beundransvärd -- en annan sak är att vi inte alls förstå
den. Man har utsett mig till tolk för dessa känslor, mademoiselle, ni
saknar ett kvinnligt stöd ombord; _vi_ erbjuda eder detta stöd med
våra blommor. Tag emot dem, mademoiselle, likaväl som innehållet i
de båda korgarna, och låt inte er ungdom förblinda er av en onaturlig
tillgivenhet.
Hela denna oförsynta harang meddelades på franska språket, av vilket
Adorée lyckligtvis inte förstod två ord. Herr Grenander var nog storsint
att översätta löftet om beskyddet, blommorna och matvarorna, men förtiga
det andra.
Fröken Villanueva visade trots detta en svart otacksamhet och bad Alberto
översätta en anmodan till madame att sköta sitt och inte lägga sin näsa i
blöt. Oaktat herr Grenander fullgjorde uppdraget med diplomatisk takt och
språklig finkänslighet, fattade madame Lamelle humör och avlägsnade sig
med en liten röd fläck på vardera kinden.
-- Det börjar bra, det här, tänkte herr Grenander, när han omedelbart
därpå begav sig upp till kaptenens hytt för att erlägga avgiften för
ångaren Lorenzos första kvinnliga fripassagerare.
FJÄRDE KAPITLET.
Don Ramon vill duellera.
Sedan aderton timmar hade Lorenzo den sköna ön Madeira akter över och
stävade med god fart söder ut. Vädret var alltjämt kungligt -- förgylld
av den tidiga solens första strålar hade Afrikas västkust skymtat som en
lågt seglande molnbank för babordsdrömmarnas syn. Havet låg stilla som
vattnet i furstbiskopens marmorbadkar.
Ombord rådde däremot inte fullt samma stiltje. Den av redaktör Grenander
försökta isoleringen av fröken Adorées person var ett tilltag som måste
skändligen uppges redan i andra timmen. Indignationen mot herr Grenander
lade sig visserligen så fort man fick se hur vacker mademoiselle
Villanueva var, men vad hade förmyndaren för glädje av det?
Ingen hänsyn till den katolska kyrkan skall förmå oss att undandölja det
faktum, att hans helighet furstbiskopen var den förste som anmälde sin
beundran. Han hade (sade han) orättvist blivit utsatt för misstanken att
ha smugglat mademoiselle ombord -- nu önskade han bara att det varit så
väl. Därpå bugade han sig med en elegant värdighet, som för andra gången
förde tanken på en mondän teater av första klass.
-- Jag gillar gubben, förklarade Adorée, säg honom det. Skada att han
inte talar spanska.
Herr Grenander översatte på sitt vis: »Ers helighet gör mig alltför
mycken ära.»
Madame Lamelle hade ångrat sin sura min, sedan Alberto på ett
fullständigt kriminellt sätt förvanskat myndlingens ordval, och
storfurstinnan väckte Leo Peolbins häpnad, när hon lade Adorées händer i
sina och föreslog henne att inte vara förbehållsam, om petite amie hade
några »önskningar som voro höljda av dimmor eller åskbyar». Den poetiska
bilden drog Alberto sig inte för att tolka och följden blev att fröken
Villanueva började dyrka storfurstinnan som ett övernaturligt väsen.
Kapten Le Moine var fatalist som många begåvade fransmän. Han inbillade
sig att det gynnsamma vädret stod i någon storts mystiskt samband med
fripassageraren och behandlade henne med den vördnad en klok karl
visar sin mascot. Doktor Morin (som slagit åder på fröken Villanueva)
visade i sin tur inte längre samma intresse för morgongrenadinen och
middagspernoden. Ödet ville, att han en gång gått i trampfart mellan
Buenos Aires och Montevideo, en route som fällt ut så pass mycket spanska
att doktorn kunde -- till de andras gröna förargelse -- extemporera ett
halvt tjog kastiljanska komplimanger.
Men värst ansatt var den spanske markisen, don Ramon.
Ryssen, Leo Peolbin, hade redan före den epok ombord på Lorenzo, som
inleddes med fröken Villanuevas uppdykande ur pufflocket, funnit sitt
största nöje i att tala illa om don Ramon och därvid haft roade lyssnare
i de tre engelsmännen, särskilt lord Fairy.
-- Jag känner de italienska markiserna, plägade herr Peolbin säga, och
de smaka sannerligen inte efter mera. En mot Spanien mycket välvillig
matematiker skulle säga er att det går femhundra spanska markiser på
en italiensk, och då kan herrarna tänka sig... För resten, vad _är_ en
spansk markis, finns det över huvud några spanska markisat? Har herrarna
hört talas om dem? _Jag_ har åtminstone aldrig gjort det, fast jag
färdats i alla fem världsdelarna.
Och så reste herr Peolbin sig upp och imiterade på ett mycket lustigt
sätt spanjorens spotska hållning, hans sätt att kasta huvudet tillbaka
och rycka i den blåsvarta mustaschen.
-- För att inte tala om markisens sekreterare, inföll mr Lifton, när
munterheten lagt sig. Sekreteraren, herr Sirius!
Ögonblickligen förvandlades herr Peolbins pose i en halvt oförskämd,
halvt krypande gest, som fullständigt täckte bilden av herr Sirius. Lord
Fairy applåderade och mr Lifton tillade några ord om resande patrask i
allmänhet och spanjorer isynnerhet.
Nu fanns det ju olyckligtvis en spång utlagd mellan don Ramon och fröken
Villanueva -- det stolt klingande språket -- och av den spången var
don Ramon nog låg att begagna sig vid alla både möjliga och omöjliga
tillfällen. Adorée blev förtjust. Och sedan spanjoren -- efter att på
listiga vägar ha utrönt fröken Villanuevas födelseort -- uppstämt en
lovsång (don Ramon deklamerade gärna) över Cadiz och dit förlagt de
skönaste stunderna i sitt liv, började Adorée undra om inte det var
_ödet_ som sammanfört dem. Och när en ung flicka tar sig till att sätta
en högre försyn i samband med en herre, är redan leken inte alldeles
ofarlig.
Så fort våra värderade vänner av båda könen ombord på Lorenzo
upptäckt Adorées intresse för don Ramon, organiserades som på en tyst
överenskommelse två anfallsgrupper, den ena med redaktör Albert Grenander
som operationsfält, medan den andra riktade sin offensiv direkt mot
fröken Villanueva, varvid doktor Morin fick tjänstgöra som (mycket
bristfällig) tolk.
Herr Grenander ställde sig oskyldig som det barn som föddes i natt -- och
var det också. Han hade just avslutat underhandlingarna med den kvinnliga
båtbetjäningens styrande mästarinna, en liten prydlig marseillanska, om
överlåtelsen av två damhattar och en resrock till ett oskäligt pris och
var omåttligt belåten med sig själv.
Vid de första orden av madame Lamelle om ett »_olämpligt_ förhållande»
mellan Adorée och spanjoren brast den hederlige herr Grenander ut i
skratt. Madame Lamelle såg spöken mitt på ljusa dagen!
-- Är det underligt, frågade han, om flickan tycker det är roligt att
prata med en landsman? Fröken Villanueva är barnslig och oerfaren, men
hon har en förträfflig karaktär, och skulle herr markisen tillåta sig
några friheter, så var övertygad om, att han får ett svar, som kommer
honom att tappa lusten att göra om försöket. Vad säger madame Lamelle om
den här hatten?
Föga gynnsammare förlopp fick den mot fröken själv dirigerade attacken.
Doktor Morin trasslade in sig i språket och Adorée började skratta --
varvid expeditionens ledare för första gången försummade att beundra
damens pärlsmycken till tänder. Mycket förstod hon heller inte av
harangen, men tillräckligt i alla fall för att begripa avsikten att
svärta ned landsmannen, don Ramon. Enligt konstaterad världsordning
bidrog detta i hög grad att göra den förtalade ännu mera _intressant_ i
hennes ögon.
Så mycket vann man med det.
Dagen därpå tyckte emellertid herr Grenander, att han borde tala med
Adorée om saken.
-- Du sysselsätter dig bra mycket med don Ramon, den spanske markisen,
anmärkte herr Grenander.
-- I regel är det nog _han_ som sysselsätter sig med _mig_.
-- Kan väl vara. Det väcker i alla fall uppseende, man pratar...
-- Låt dem prata.
-- Hm!
-- Vad sade du, Alberto mio?
-- Tycker du om honom?
-- Jag vet inte. Han deklamerar så stiligt. Och så... Han är vacker.
-- Obestridligen.
-- Men...
-- Tala ut, min vän.
-- Han är alls inte så vacker som du, Alberto mio. Inte, inte alls.
Det föll sig naturligt för herr Grenander att skyndsamt byta om
samtalsämne.
* * * * *
Ekvatordagen hade varit orolig i alla avseenden, utom beträffande vädret.
Det vanliga linjespektaklet tycktes denna gången uteslutande tillställt
för att roa Adorée, och på den punkten var framgången obestridlig, men
det skapade en mer än vanligt skarp konkurrens om den unga damens person,
i vilken inte ens furstbiskopen drog sig för att delta. Denna konkurrens
hotade ett ögonblick att övergå i ett öppet gräl mellan don Ramon och
doktor Morin (som druckit mycket champagne vid den sena middagen), och
det var uteslutande kaptenens auktoritet man hade att tacka för att
skandalen inte blev fullständig.
Herr Grenander undgick detta intermezzo alldeles. Han satt på översta
däck tillsammans med sir Phil, som plötsligt och till herr Grenanders
förtjusning avslöjat sig som specialist på Hollands sydafrikanska
kolonialpolitik under regeringskommissarien Hop, och samtalet växte ut
i alla väderstreck. Varje tanke på Adorée var avlägsnad ur förmyndarens
hjärna, men storfurstinnan och madame Lamelle hade iklätt sig solidariskt
och högtidligt ansvar för fröken Villanueva, en garanti, som förmyndaren
ansåg banksäker.
I själva verket levde herr Grenander i ett tillstånd av relativt lugn --
Adorée till trots. Han kände för henne ungefär samma sorts oro som en
oerfaren hundägare gör för första valpen han har i sin vård: att djuret
skall springa bort och bli överkört. Någon annan fara är egentligen
inte aktuell, tycker han. Och så länge Lorenzo flöt på havet med vatten
på alla sidor -- hur långt blicken än sökte -- så länge var det också
omöjligt för Adorée att springa sin kos och utsätta sig för världens
ondskefulla trafikproblem.
Nu var det emellertid just uppträdet efter ekvatordinén, som kom ett
visst beslut att mogna i don Ramons hjärna. Och dagen efter -- som
mången gång är de ödesdigra beslutens dag -- ställde han om så, att han
fick fröken Villanueva mellan fyra ögon på styrbords promenaddäck, just
bakom mr Liftons golfbana.
Den halmgule sekreteraren, herr Sirius, rökte en cigarrett vid nedgången
till salongerna -- det såg nästan ut, som om han stod på vakt.
-- Señorita, sade don Ramon, har ni märkt att blodet är tjockare än
vattnet?
-- Vad för något? sporde Adorée, som för första gången trodde sig förstå
att don Ramon inte talade korrekt spanska. Blodet tjockare än vattnet,
vad är det för gallimatias?
-- Jag menar, señorita, att det rinner samma blod i våra ådror.
-- Nej, förlåt, invände Adorée stucken, jag har _por dios_ mitt blod för
mej, fast doktor Morin knyckte några mått häromdagen. Vilket för resten
var hans förbaskade skyldighet.
Don Ramon kastade huvudet tillbaka och ryckte i sin blåsvarta mustasch.
-- Låt oss inte gyckla med ord, señorita! Inte gyckla med ord i en
allvarlig stund.
-- I vad för något, si le gusta, señor -- om ni behagar?
-- I en betydelsefull stund, señorita. Ni, lika litet som jag, hör hemma
bland denna underliga samling narrar, inbeciller eller -- rent ut --
förbrytare. Mellan oss ligger en brygga, en osynlig, men stark brygga,
rasfrändskapens bro. Det är inte allmän farväg det, señorita!
Adorée drog sig ett par steg tillbaka och sökte sin näsduk i väskan.
Men don Ramon var förskräckligt kär och märkte ingenting. Han gick på i
ullstrumporna.
Fortsättningen övertrumfade inledningen; friaren tillgrep två stora
kastiljanska lyrici från trettonhundratalets mitt, en upprorsrörelse på
Filip den rysliges tid, tre kungar Alfonso, den ädelmodige, filosofen och
afrikanen, en självmördare i familjen don Ramon och oräknade generationer
toreadorer i Sevilla. Med denna meritlista i ena handen och sitt markisat
-- plus några millioner pesetas i den andra -- nalkades han till sist
señoritan med den stora och avgörande frågan, som har nästan samma
koncept på alla världens språk.
Nu är det kanske ovisst hur det gått med detta frieri, om inte Adorée
just dagen förut sett och hört Leo Peolbin imitera don Ramon. Som alla
naturbarn hade vår lilla señorita en stark känsla för det komiska, och
just nu ville det sig inte bättre, än att don Ramon nästan karikerade sig
själv.
-- Vad Alberto skulle skrattat! tänkte Adorée, i det hon bet i näsduken
för att inte explodera.
Men don Ramon friade på, han!
-- Förr skall den dag, vars sol blir smaragdgrön vid middagstiden, sprida
fasa och fruktan i världens fyra hörn, förr skall en sådan förläst
gammal narr som er förmyndare, señor Grenander...
-- Nej, avbröt Adorée, plötsligt allvarsam, nu är ni dum, herr markis.
Don Ramons talmaskin bromsade, så det gnisslade i kullagren.
-- _Vad_ är jag, señorita?
-- Dum, señor.
-- Ni älskar mig icke?
-- Det vet himlen, att jag inte gör.
-- Ni älskar en annan?
-- Kanske det, señor.
-- Hans namn? _Hans namn_, señorita?
-- Om ni kommer mig närmare, ropar jag. Gå undan!
-- Disculpe, señorita. Men. Av barmhärtighet. Hans namn?
Adorée tyckte nu, att hon kunde ha rätt att roa sig en smula på sin
landsmans bekostnad, men hon hade aldrig rätt uppfattat, eller ens brytt
sig om att uppfatta alla de kosmopolitiska namnen på herrarna ombord. Hon
höll dem i sär efter en intuitivt uppgjord, mycket privat skeppsrulla,
som i åtskilligt erinrade om indianernas sätt att skilja individerna åt:
Blåöga, Krumnäsa, Spattben och så vidare i den stilen. Men till all lycka
sneddade just då lord Fairy en vinkel av mr Liftons golfbana och Adorée
nickade åt honom -- betydelsefullt.
-- Det är alltså han? väste don Ramon.
-- Ja, andades Adorée, och slog ned ögonen, det är han, señor ...
Och så var det morgon och afton den friardagen.
Men nästa förmiddag överräckte don Ramons halmgule betjänt, herr Sirius,
en biljett till lord Fairy, där denne satt i sin däcksstol och stoppade
dagens tredje pipa. Biljetten innehöll en utmaning på pistol -- »eller
annat tillgängligt vapen». Don Ramon föreslog tio stegs avstånd och tre
skott i hastig följd. Plats: babords promenaddäck, tid: klockan sex
påföljande morgon.
Lord Fairy läste uppmärksamt igenom biljetten två gånger -- utan att
upphöra med pipstoppningen. Därpå lät han meddelandet stilla glida ned i
den med violetta silkesränder invävda flanellrockens högra ficka.
-- Det skall vara svar, meddelade den halmgule herr Sirius kärvt.
-- Jag handlar inte med laxermedel, sade lord Fairy vänligt. Men bed
doktorn om ett lakritspulver och bartendern om en absint åt er herre.
Annars brukar sånt där gå över av sig självt fram på förmiddagen.
* * * * *
Den nyss beskrivna, tämligen löjliga kontroversen blev inte utan
konsekvenser -- vilket ånyo bevisar sanningen av den bekanta paradoxen
att endast det oväsentliga är väsentligt.
Med engelsmannens medfödda takt lät lord Fairy inte undslippa sig ett
ord om utmaningen -- ens till mr Lifton, som var hans vän. Men middagens
träningsmatch påkallade en häftig rörelse av his lordship och därvid smög
sig don Ramons ljusblå biljett ur fickan på lord Fairys flanellrock.
Den blev liggande på däcket en stund och såg nästan ut som ett stort
tjänstefrimärke. Det var åtminstone madame Lamelles reflexion, när hon
några minuter senare gick förbi och plockade upp föremålet.
Ja. Sedan var det naturligtvis inte mycket bevänt med don Ramons
hemlighet.
En duell ombord!
Kapten Le Moine var förargad -- men förargelsen föreföll kryddad av
ett litet stänk nervositet -- doktorn hånskrattade, storfurstinnan
_betraktade_ för första gången den spanske markisen, mr Lifton och
sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle
var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av
dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och
överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i
isskåpet nummer ett.
Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander -- inte för själva
sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära.
Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot
för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till
att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.
För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den
omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords
relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände
denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt
ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om
den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes
honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han
intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée
trippande strax bredvid, tätt intill.