klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter
till vittnen på, att hon _skulle_ följa med på resan. Fröken Berch och
jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon
önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina
egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs
pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.
I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den
hysteriska krisen -- om jag så får kalla den -- tycks vara alldeles över,
Adorée är lugn, nästan tyst.
-- Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har
ett -- lyckligtvis -- sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre
när redaktörn kommer tillbaka.
-- Och i dag?
-- Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto
på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt
fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet -- hon har redan
resignerat.
Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i
alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.
-- Redaktörn kan vara _fullständigt_ lugn, bedyrade fröken Berch.
Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull
har jag låst in hennes ytterkläder och hattar -- fast den åtgärden
är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel -- till och med för en
spårvagnsresa...
Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka,
att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande
pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet
och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra
uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown
skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling
erfara ett och annat om resans behag -- och obehag.
När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som
konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det
arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min
idévärld, att jag _måste_ stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt
för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer
jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista
kapitlet skall bli det tyngsta -- sedan får jag möjligen ett annat mål
att nå.
Jag har nedskrivit dessa anteckningar före min avresa som ett stöd för
minnet -- om jag skulle behöva kontrollera mitt eget intellektuella och
sentimentala utgiftskonto under två rätt underliga veckor av mitt liv.
Bankvalvet får bevara dessa blad -- före en möjlig och mycket trolig
autodafé. Den största tillfredsställelsen av mitt självbiografiska
referat får jag möjligen vid konstaterandet av det korrekta uttalet av en
viss fransysk fras:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur!
SENARE DELEN
HERR GRENANDERS EXPEDITION
FÖRSTA KAPITLET.
Lorenzo.
Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.
Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning -- ungefär
som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet
över tillvaron -- kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna.
Lorenzo var kritande vit som en svan -- eller en ångbåt på teatern --
och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom
sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.
Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med
sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga
sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett
vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i
vattenbrynet -- smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.
Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och
utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat
väder i fyrtio höstar.
Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev
slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig,
söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning.
Man höll på att smälta av hettan.
Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen
inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven,
krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå -- och för ett
tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt
pund utan att bli ansedd som svindlare.
Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda
vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att
någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen
skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än
treklang och dominant.
Promenaddäck myllrade.
På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon,
som först blivit tagen för grand av Spanien -- inte bara av
akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och
tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen
var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår
av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en
cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig
kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.
Vidare tre herrar av engelsk nationalitet, som plötsligt med flaxande
ögonlock upptäckte att en överhavsfärd hade flera behag än en
auctionbridge. Det var mr Lifton, lord Fairy och sir Phil. Ingen av dem
hade förut ens gittat ta hissen från rökrummet upp till översta däck. Nu
gingo de här i tennisskor, sade inte ett dyft -- och det var vackert så.
Blamant få passagerare på första klass var det den här resan; knappt
trettio. Sir Phil tyckte verkligen det var obehagligt -- kontrollen
föreföll närgången.
Musiken spelade -- falskt ibland, och mindre falskt när det ville sig så
-- herrarna promenerade sin flanell, eller hängde sig till omväxling över
relingen, damerna slogo i sina romaner och två franska barn i engelska
strumpor och koltar lekte den universella leken tafatt. Tiden var som
sagt några kvartar efter lunchen.
Just då började madame Lamelle sin tvist med furstbiskopen -- fast hon
naturligtvis sedan var färdig att ge sin högra hand (en mycket vacker,
smal och vit, fast åldrad hand) i pant på att det var hans helighet som
började. De båda sutto vid ett litet korgbord på babords sida, med
skydd för vind och sol, bispen till vänster, damen till höger, och på
bordet stod isvatten, socker, citron och cigarretter (som ingen av dem
naturligtvis beställt och ingen rörde).
Furstbiskopen var precis en sådan figur som man träffar på i spirituella
franska teaterpjäser, något till åren, men inte gammal, klok, kultiverad,
erfaren, tolerant, med ett stänk av erotik, som en blommande rosenkorg
till vinjett över de egna äventyrens epilog -- en hy av smultron och
mjölk bakom en silverblandad mustasch. Ögon grå och en djärvt skuren näsa.
Ni har sett honom?
Madame Lamelle är liten och explosiv. Hon har kanske inte haft lika många
kärleksäventyr i sin dag som furstbiskopen, men det är alls icke _därför_
hon är full av motsägelselusta. Tre gånger gift och lika många gånger
skild vet hon på pricken vad det vill säga att elda erotiska brasor och
slå vatten på dem. Just för den sakens skull har hon blivit ursinnig på
furstbiskopen.
Hela det städade grälet rör sig om en för övrigt mycket enkel
förstaklasspassagerare. Han har antecknat sig i registret som Albert
Grenander, redaktör, embarkerande i Bordeaux -- destination Kapstaden.
Omedelbart före den paus, som ofta inträder i ett kultiverat gräl just
i det ögonblick, då en motsvarande kontrovers mellan obildade personer
övergår i handgripligheter, hade madame Lamelle yttrat:
-- Skillnaden mellan oss är, att ers helighet är erotiker av vana och jag
av böjelse.
Då denna replik inte ägde det allra minsta samband med tvistefröet, herr
Albert Grenander, hade furstbiskopen tystnat. Men han gjorde det som en
klok karl -- med ett småleende, skylt av mustaschen.
Under pausen tänkte hans helighet för sig själv att herr Albert Grenander
inte på långa tag var värd en sådan ära som att vålla schism mellan
katolska kyrkan och erotiken. Furstbiskopen hade alldeles nyss själv sagt
sin mening om mannen: en blandning av pedanteri och självtillräcklighet,
tyvärr kryddad av otvivelaktig hederlighet plus en påtaglig färdighet
i vissa speciella grenar av journalistiken. Herr Grenander levde
sydafrikanska kolonier, andades sydafrikanska kolonier, talade
sydafrikanska kolonier. Frågade man efter denne herres hälsotillstånd
med anledning av den oroliga Biscaya, riskerade man att få till svar:
Mosambiquekanalen.
Madame Lamelle däremot stödde sina iakttagelser på vissa fysionomiska
kännetecken. Näsvinklar, ögonglober, linjerna kring munnen, handens
form och röstens djup -- allting hos denne man skvallrade om sinnliga
böjelser. Det fanns intet sannare ordspråk än »I det lugnaste vattnet
gå de största fiskarna» och herr Albert Grenander var otvivelaktigt en
mycket stor fisk.
-- Era invändningar spela er många spratt, madame, började furstbiskopen
-- utan att tänka på något särskilt.
-- Menar ni att jag är skild tre gånger? frågade madame Lamelle hotande.
-- Gud bevare mig väl, bedyrade hans helighet, skilsmässa existerar, som
ni vet, helt enkelt inte för den kyrka jag tillhör, och därför är min
obetydlighet till den grad ovederhäftig i den sortens angelägenheter, att
jag nästan skulle vara mogen för ledamotskap i någon kommitté med uppgift
att utreda och till regeringen inom sex månader inkomma med yttrande,
huruvida -- -- --
Madame Lamelle började skratta.
-- När allt kommer omkring, sade hon, är kanske fallet Grenander löst
lättare och enklare än någon av oss tror -- -- --
Madame avbröt sig, sköt korgstolen några decimeter närmare bordet och
sänkte rösten en halv ton:
-- När man talar om trollen stå de i farstun.
Prelaten nickade.
-- Det här trollet _går_, mumlade han.
En herre av medellängd, snarare korpulent än motsatsen, iförd grå
kavajkostym, men utan huvudbonad, kom sakta gående på promenaddäck.
Han läste hela tiden i en bok och såg varken till höger eller vänster.
De guldbågade glasögonen förstärkte intrycket av världsfrånvarande
studium, det tunna blonda håret lyste i solen. När han hunnit fram till
räcket midskepps vände han om, mekaniskt, utan att lyfta blickarna från
boksidorna och återtog vandringen. Det låg något på en gång blygt och
ändå målmedvetet över denna figur -- men det stillsamma draget dominerade.
-- Hur kan ni tro, madame? suckade furstbiskopen och runkade på huvudet.
-- Har jag kanske inte fått vatten på min kvarn? inföll madame Lamelle
stridslystet. Har ni någonsin hört talas om eller sett en person, som
_går_ och läser? Är det brukligt att man tar en bok och fördjupar sig
i den mitt i den värsta folkträngsel -- till på köpet under pretention
att folk skall gå ur vägen och dra sig undan, därför att man själv är
urståndsatt att se sig för. Nej, vet ni vad, min kära biskop, det där är
en hänsynslöshet, som bara bestyrker min teori angående mannen och hans
hemliga laster.
Furstbiskopen svarade inte. För sin del ansåg han saken slutdebatterad,
även om en lång sjöresas nervfrestande enahanda tvingar till
ekonomisering med samtalsämnena. Madame Lamelle åter bara väntade på en
ny replik från prelaten för att få slita på sin kära käpphäst ytterligare.
Då blev kaptens guldgalonerade vita mössa synlig bakom raden av
däcksstolar. Det hörde till god ton ombord att växla några ord med
ångarens befälhavare -- och det brukade gå så till att kapten, på vägen
från kommandobryggan till hytten, sakta kryssade sig fram mellan stolarna
och distribuerade hälsningar och anrop, ungefär som en snäll farbror
delar ut karameller.
Men i dag var det en annan ordning. Kapten Le Moine hade inte ens tid att
hälsa, han gick hastigt rakt fram med rynkade ögonbryn. När han hunnit
till furstbiskopen och madame Lamelle, stannade han.
-- Har ers helighet sett till doktor Morin?
Doktor Morin var skeppsläkaren.
-- Ja, svarade prelaten, som ansågs ha reda på allting och någon gång
motsvarade sitt rykte, för en halvtimme sedan satt monsieur Morin i baren
vid en grenadine.
Kapten ville skynda bort, men madame Lamelle högg tag i linnerockens
galonerade ärm.
-- Vad står på? frågade hon. Är någon sjuk? Vad har hänt?
-- Något högst märkvärdigt har inträffat, svarade kapten Le Moine, slet
sig lös och var borta.
-- Hörde ni, biskop? frågade madame Lamelle och hennes ögon brunno som
två facklor, hörde ni? Det har hänt något. Det har hänt något högst
märkvärdigt.
ANDRA KAPITLET.
D:r Morin öppnar en åder.
Vid middagen var den stora händelsen naturligtvis allmänna samtalsämnet
i första klass matsal. Ingen visste något bestämt, och därför kunde
skvallret ta vilka proportioner som helst. Gud skall veta att det också
gjorde det.
Kaptenens och doktorns stolar stodo tomma -- överstewarden hade
endast en enda gång stuckit in huvudet, och när han hörde det livliga
bordssamtalet, som exploderade med oupphörliga frågor och utrop, drog han
sig tillbaka med ett förnöjt leende.
Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken
försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind
alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten
Le Moine sagt, att något _högst märkvärdigt_ inträffat ombord, så måste
detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och
hållet fabelaktigt sensationellt.
Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart,
och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:
Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk.
Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare,
och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än
trettio personer.
Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram
lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna -- alltså vad
som helst annat än sjösjuka.
Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd
att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan
tvivel hade erotisk karaktär.
-- Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är _alldeles_ min
teori.
Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den
ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för
resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och
rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon
se...
Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det
långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt
ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns
tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin
varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till
madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för
storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.
När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla
tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa
innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning
som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl
inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna
röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» -- som
ryssen Leo Peolbin uttryckte det -- ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör
Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det
lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans
självvalda plats -- ensam längst nere vid ett av de små väggborden --
någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.
Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda
herrarna -- för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr
Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.
Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då
han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad
doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt
madame Lamelle som en riktig spjuver.
Kaptenen slog sig ned i sin stol -- vid bordsändan åt fören till -- och
doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt
förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en
ursäkt att han störde måltiden så sent -- men viktiga och egendomliga
händelser och så vidare.
Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just
satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.
Ny tystnad -- denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att
förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa.
Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.
-- Kapten! sade hon.
-- Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.
-- Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?
-- Inte av svält, vill jag hoppas.
-- Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.
-- Och därför skall jag dömas till mistning av denna förträffliga
consommé Richelieu?
-- Det vore grymt.
-- Hur vill ni då ha saken ordnad?
-- Ni sade nyss, monsieur le capitaine, att något högst remarkabelt
inträffat ombord på ångaren Lorenzo.
-- Ja, madame.
-- Och det är verkligen förhållandet?
-- Ja, madame.
-- Säg oss då med tre ord -- bara med tre ord! -- vad som hänt.
-- Det kan jag inte, madame!
Ett enstämmigt sorl av förtrytelse.
-- Quelle horreur! Han kan inte säga oss det ... Vad är meningen?
Paus. Indignerad paus, utan känd fransk menubeteckning.
-- Jag kan inte säga er det. Med tre ord, nämligen.
-- Å, på det sättet.
-- Men, sade kaptenen och sköt ifrån sig den nu tomma sopptallriken, jag
skall i alla fall försöka fatta mig kort: vi ha fått en fripassagerare!
-- En fripassagerare!
Missräkningen var allmän. En fripassagerare, en kollämpare, en arm sate
som rymde undan lagens arm, kanske en neger. Mais, monsieur le capitaine!
Kapten och doktorn växlade en blick. Doktorn nickade och kapten bjöd
sorlet att tystna med en rörelse av handen.
-- Fripassageraren är, sade han, en ung flicka. En ung och mycket vacker
flicka, på min ära.
Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett
kärleksförhållande, _naturligtvis_ ett kärleksförhållande. En av de
manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna -- saken var
klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske
markisen, don Ramon -- urbilden av en kvinnoförförare.
Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av
stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i
korridoren till första klass hytter -- strax utanför furstbiskopens
cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera
häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.)
Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen,
varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting.
Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att
han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda
uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga -- man lyfter
helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig
varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer
16, som tillfälligtvis står tom.
Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.
-- Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker
flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är
mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall -- av vissa
skäl -- för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några
biskvier är det inte något fel på medvetandet -- och ändå mindre på
humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt
sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är
hennes egna ord.
Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar
omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och
indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut.
Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull -- den enda som
är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt
allvar frågar:
-- _Varför_ gjorde hon det?
Kaptenen åtar sig att svara.
-- Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.
-- Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här.
Ombord?
-- Naturligtvis.
Den förnäme prelaten blir åter föremål för livlig uppmärksamhet, men nu
reagerar han med häftiga huvudskakningar till höger och vänster och en
gest -- med handflatorna ut: har ingen aning, vet inte, fullständigt
oskyldig ... Kaptenen öppnar munnen för att fortsätta, men då sker
någonting vid ett av väggborden, längst nere vid dörren.
Det är inte en suck, inte ett stönande, inte ett skratt, inte en
snyftning, inte ett ångestrop. Det är allt detta på en gång. Herr
Grenander har rest sig upp till hälften och gripit om bordsskivan med
vitnande fingertoppar. Ett spindelvävsklent moselglas välter omkull,
rullar ut över kanten och krossas mot mattan.
Kapten Le Moine fattar genast situationen:
-- Ni har rätt, monsieur Grenander, säger han saktmodigt, det är hon, er
lilla skyddsling mademoiselle Adorée Villanueva. Ni finner henne i hytten
nummer 16.
Och medan Albert Grenander, utan ett spår till färg i sitt tämligen
runda ansikte, pressar sin kropp mellan bordet och väggsoffan, svänger
halva antalet av de vridbara stolarna vid långbordet runt och från denna
exklusiva parkett på två rader följer dess publik, malheureusement utan
kikare, en stackars människas förtvivlade kamp att göra sig osynlig på
bråkdelar av sekunden.
Men madame Lamelle jublar, hon. Efter en vänskaplig puff i furstbiskopens
sida kommenterar hon detta sällsynta möte av teori och verklighet:
-- Vad var det jag sade! En liderlig erotiker, en ful fisk! Disputera
aldrig med madame Lamelle mera. Se där ett gott råd, ers helighet!
TREDJE KAPITLET.
I förhör.
När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades
han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.
Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju
alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation.
Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den
däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders
heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens
uppbyggelse -- i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde
förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en
vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga
och pinsamma konflikter...
Från matsalen var det tre halvtrappor ned till första klassens
hyttkorridorer. I halvtrappan nummer ett kände herr Grenander sin vrede
stillad, även om den inte var bortblåst, i halvtrappan nummer två fann
han anledning till tusen förståndssynpunkter på Adorées handlingssätt
-- tout comprendre c’est tout pardonner -- och i halvtrappan nummer tre
fylldes han av ett bålstort, brinnande medlidande med stackars lilla
Adorée Villanueva, som legat svältande i en låda -- den upp- och nedvända
låda som en salongspuff är -- i så många svåra timmar utan mat, utan
något att dricka, utan någonting alls att luta sitt huvud mot. Vid tanken
på Biscayas ohyggliga Apenniner, när Lorenzos två skruvar varannan minut
lekte aeroplanpropellrar i luften, fick Albert nästan tårar i ögonen.
De tio sista trappstegen tog han i två språng, och knappt det.
Hytten nummer 16 låg längst akter ut, de jämna siffrorna till höger.
Herr Grenander stannade ett ögonblick utanför hyttdörren, hans hjärta
deklarerade plötsligt en inopportun aktivism.
Så knackade han.
En klar, varm röst, som han kände igen, ack, så väl:
-- Adelante!