ANDERS EJE
HANS EXCELLENS AV MADAGASKAR
ANDERS EJE
HANS EXCELLENS
AV MADAGASKAR
ROMAN
ANDRA UPPLAGAN
_Stockholm_
Albert Bonniers förlag
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
FÖRRA DELEN
OM LEPPIN INTE GÅTT PÅ CIRKUS...
I.
Egentligen hade jag inte alls tänkt gå ned till tidningen den dagen; i
grund och botten var det nog den gamle ungkarlens svårighet att sticka
av från inrotade vanor och tider, som besegrade värken i ryggen. Doktorn
hade för sin del nedlagt ett kategoriskt rörelseförbud under åberopande
av sina erfarenheter på nervsjukdomarnas område, men klockan en kvart
före elva voro mina fötter, trots allt, i rörelse nedför trappan --
precis som de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.
När jag skulle äntra spårvagnen, högg det till som sju tusan i ryggen.
Det var omöjligt -- jag kunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta.
Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.
-- Har redaktören skadat sig? frågade han hövligt.
-- Nej, svarade jag, det är en gammal ischias, eller kanske någon ny
upplaga av den gamla. Men det känns som ryggskott.
-- Det kan just göra detsamma vad namn eländet har, menade konduktören
och nöp ett sprund i kvittot, han räckte mig, värken blir inte bättre --
ens om den hade ett adligt namn.
Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsen till tidningsbyrån, men
hur jag stretade var klockan fem minuter över elva, innan jag hann fram.
Efter tiden! -- det hade inte hänt mig på många år... dagen efter Ilmers
femtioårsdag...
Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordet och veckla ut en av
konkurrentavisorna förrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldste
bland vaktmästarna, trädde in. Han blev stående mitt på golvet och sökte
förläna sitt skråpuksporträtt ett drag av knipslughet.
-- Det är någon där ute som söker herr Grenander.
-- Jag tar inte emot i dag.
Herr Pabst tog två steg närmare och såg än mera knipslug ut.
-- Det är en fröken, herr Grenander.
-- Vilket inte förändrar mitt beslut, svarade jag med något vassare röst.
Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meter och hans flöjtstämma blev
honungslen:
-- Det är en _mycket vacker_ fröken, herr Grenander.
Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigt som ett knivstick.
-- Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten av raseri, ty smärtan
var outhärdlig, hör ni inte vad jag säger? Inte någon, inte någon enda
jä...
-- Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var, som jag visst redan nämnt,
inte något barn i tjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...
Och så var han borta.
Jag fortsatte den avbrutna meningen:
-- ... att han hade ett av sina anfall av magsyra i dag.
Ty, underligt nog, har den uppfattningen blivit allmän på tidningen,
att ryggvärken är magsyra. Jag har aldrig brytt mig om att korrigera
villfarelsen -- man vet aldrig vad nytta man kan ha av andras misstag.
Stränga herrar regera inte länge. Efter en minut var anfallet över och
jag kunde med något så när återvunnen sinnesro återta läsningen av
_Morgontelegrafen_.
Se där! Kunde jag inte ha gett mig katten på det? Här stod ju den där
artikeln om våra kolonier i Sydafrika som jag käxat på Ilmer en hel
vecka att få skriva. Man kunde bli grön för mindre. En bra nyhetssak,
som dessutom skulle reta gallfeber på högern, ett polemiskt piller av
tolfte storleken, med uppståndelse, intervjuer, insändare, gräl och
skadeglädje i släptåg och skön blandning. Just ett nummer för oss så
här före kvartalsskiftet -- gud vete om det inte hade kunnat bli lika
välgörande som en riktigt bra följetong. Och så knycker Morgontelegrafen
hela kakan, under det att vi, _vi_ få stå där som ett fördömt eko. Ilmer
skulle hudflängas. Han har i sin redaktion den ende verkligt sakkunnige
i hela landet på de sydafrikanska kolonierna -- jag vågar säga det utan
skryt, ty det _är_ ett faktum -- och så låter han alltsammans gå oss ur
händerna av någon sorts bleknosig hänsyn till regeringen. Förmodligen.
Morrande som en igelkott tog jag itu med artikeln. Rubrikerna -- över sex
spalter -- voro extra prima; redaktionen och rubriksättaren hade gått med
samma kärlek till verket. Nå, undra på det! Men när jag hunnit ett par
tuppfjät ned i spalten, slog min sinnesstämning om. Alltsammans var ett
fruktansvärt nonsens -- under min snart trettioåriga tidningsmannabana
har jag aldrig på en plats sett så mycket ovederhäftigt dravel hopat; och
det vill inte säga litet. Nästan varenda sakuppgift var rosenrasande.
De enklaste och solklaraste fakta hade skribenten fått om bakfoten,
hela artikeln var ett sammelsurium -- historia, statistik, export- och
importsiffror, ja, till och med landgränser hade den snälla människan
läst fullständigt baklänges. En stilla skadeglädje -- den starkaste av
all glädje -- steg som en varm våg inom mig. Saken var inte så förkyld
som jag i första taget fruktat.
Just då hördes en försynt knackning på dörren. Jag nästan hoppades det
skulle vara Pabst, angelägen som jag var att släta över min ovänlighet
nyss.
Mycket riktigt. Det var Pabst.
-- Fröken där ute..., sade Pabst, och såg bekymrad ut. Mer blev det inte.
-- Nå, käre Pabst, hartassade jag vänligt, vad är det med fröken, om ni
behagar?
Pabst sken med ett som en sol. Och skråpuksprofilen blev ögonblickligen
transparent igen av den gamla knipsluga minen. Är magsyran redan väck?
tänkte han -- det läste jag som i en öppen bok.
-- Fröken går inte, hon, sade Pabst. Det svor hon på.
-- Svor hon?
-- Just precis. Herr Grenander skulle bara hört. Så här sa hon...
-- Sch, klippte jag av. Det finns ingenting otrevligare än att höra unga
flickor svära -- även om det skulle ske med en redaktionsvaktmästare som
ombud. Jag vet att det anses gammalmodigt, men jag kan inte låta bli att
förarga mig över den moderna unga flickans -- eller fruns -- jargong med
slangspråk och svordomar i fasansfull blandning. En rosenmun som stinker
nikotin och extemporerar rännstensslang -- nej, det förorsakar mig samma
rent fysiska äckel som en kubistisk tavla eller en rätt med härsken olja.
Jag vill gå undan och kasta upp.
-- Om jag finge, började Pabst och drog sig om hakan med en smeksam gest
åt ett obefintligt helskägg.
-- Vad då, min vän?
-- Jag menar bara att fröken där ute förefaller rätt så pigg att språka
med, och så bryter hon lite grand...
Nu blev det för starkt.
-- Bryter hon också? Och på vilket tungomål, om jag får fråga?
Japanesiska kanske? (Jag avskyr Japan!)
-- Inte förstår jag... Men när hon uttalar herr Grenanders namn, låter
det så här: Gre-nang-dörr!
Grenangdörr!
Ett minne började vakna, smygande, dunkelt, konturlöst. Gre-nang-dörr!
Det var inte fransk prononciation, inte heller spansk -- någonting mitt
emellan, någonting, ja, kort och gott, någonting ganska näpet. Men var
hade jag hört det -- en gång för länge sedan -- var?
Min nyfikenhet var väckt:
-- Bed fröken med brytningen komma in!
Pabsts ansikte eklärerades inifrån en gång till -- jag undrade ett slag,
om den unga fröken mutat honom med annat än ögonen -- sekunden efter var
han borta.
Lätta steg, fraset av en kjol...
Där stod hon.
-- God dag, sade fröken och sträckte båda sina händer mot mig, god dag,
käre, älskade farbror!
Så sant jag lever -- hon sade farbror. En stor, fyllig fröken med långa
kjolar och en tre meter i omkrets mätande hatt kallade mig, Albert
Grenander, för farbror -- med en liten rolig trumvirvel på vart och ett
av r:en för resten. Visserligen är jag fyrtiotvå, men det är väl ingen
ålder att skämmas för till den grad, att man låter titulera sig farbror
av fullvuxna människor.
-- Förlåt, sade jag därför, stel som ett stärkkrås från 1700-talet, jag
kan verkligen inte påminna mig...
Många förföriska fruntimmer har jag sett i min dar, men denna
överträffade vid gudarna allesammans... Så hon kunde lägga huvudet på
sned och truta med mun! Gesten var oefterhärmlig -- men plötsligt slog
det mig, att jag bestämt sett den förut, någon gång långt borta... för
länge sedan... Gre-nang-dörr!...
-- Jag visste nog, sade hon, och de stora, svarta ögonen blevo blanka av
vemod, det är ju inget att undra på... Farbror har glömt lilla Adorée,
hon som hittade på det där med klockan. Då tyckte farbror ändå det var
bussigt gjort, ta mej tusan.
Alla makter! Var det _hon_? Adorée -- med något konstigt spanskt
efternamn -- tolv år på den tiden. Nu -- låt se -- sjutton, kanske
aderton! Det _var_ hon! Tösen, som räddade en död mans ära.
Jag uttömde mig i ursäkter, rätt platta och oviga, föreställer jag mig,
ty jag blir alltid försagd i damsällskap -- och persvaderade ned fröken
i soffan mellan två Eiffeltorn av gamla tidningar. Hon lyste sannerligen
som en frisk blomma på en skräphög, tyckte jag -- _då_; men hade jag
vetat vad som komma skulle...
Vi tittade på varandra en lång stund, hennes min blev alltmera munter,
och till sist brast hon ut i ett skratt, som en romanförfattare skulle
kallat klingande, en sångare möjligen musikaliskt, men i vilket jag,
mitt nöt, spårade ett dissonerande ackord av hånfull ysterhet över mitt
eget tafatta beteende. Då situationen på detta stupida sätt ytterligare
förvärrats för mig, öppnades plötsligt dörren mellan mitt rum och
redaktionssekreterarrummet, och Kerman blev synlig på tröskeln.
Det fattades bara. Kerman är lika flott och ogenerad i sitt uppträdande
mot damer, som jag är bakom flötet. En riktig fruntimmerskarl, en
veritabel Don Juan, har han i sitt sätt det där överlägsna, beskyddande,
myndiga, som i särskilt hög grad lär slå an på könet. Inte en, utan
hundra gånger har min käre Kerman gycklat med den stackars Alberts
oföretagsamhet i erotiken och jag glömmer aldrig hans i grunden
misslyckade försök att »ruska upp» mig en kväll efter ett sammanträde i
Publicistklubben. Dagen därpå ville han knappt hälsa på mig -- till den
grad hade jag åsamkat mig hans förakt. Men man är en gång för alla sådan
man är.
Nu hade naturligtvis Kerman hört tösens muntra skratt tvärs genom den
stängda dörren -- och där var han.
Först tittade han på flickan (naturligtvis) och sedan på mig. Jag glömmer
aldrig den blicken:
-- Jaså, din filur, sade den, det är alltså _därför_ du är så styv i
ryggborstet! Kan man tänka sig en så fullpiskad kanalje, här går han och
spelar komedi i tjugu år för två generationer kamrater... Men vänta du!
Detta sade alltså blicken. Läpparna formade han till följande ord -- med
en lätt och elegant bugning för flickan:
-- Jo, jag _tackar_ jag, min käre Albert!
Och så tog den boven sig för att _äta_ tösen, bit för bit, med ögonen.
Men hon lät inte äta sig utan vidare, hon. Kerman hade väl hunnit ungefär
till halsen, då den älskvärda unga damen kvitterade näsvisheten med att
räcka ut tungan -- i hela dess längd -- åt honom. Det var ingen vacker
grimas, gud bevare oss, men den hade ögonblicklig effekt. Kerman, för
vilken denna händelse antagligen var fullständigt ny och oberäknad, slog
genast till en snabb reträtt utan varje spår av värdighet. Dörren föll
igen bakom honom -- det var verkligen en neslig flykt.
-- Vad var det för en apekatt, söta farbror? se där, ordagrant, den
fråga, som Kermans uppträdande framkallade. Jag började känna en nervös
oro för utgången av detta samtal och beslöt att så fort som möjligt göra
slut på det. Men en tillrättavisning ansåg jag först vara på sin plats:
-- Kära barn, sade jag allvarligt, det är ytterst olämpligt både att
räcka ut tungan åt min vän Kerman och kalla honom för apekatt. Och inte
heller tycker jag om, att du titulerar mig farbror.
Den unga damen spärrade upp ögonen och lade huvudet än en gång på sned.
(Å, detta fördömda koketteri!)
-- Såå? Men jag kallade alltid farbror för farbror förr i världen. Och då
tyckte farbror om det.
-- Det var _då_, det, min vän. Nu är du stora damen.
Stora damen började skratta igen -- gudarna vete varför!
-- Och vad skall jag säga nu? I... i stället för farbror?
Ingenting, tänkte jag föreslå, men hejdade mig. Tänk om den impulsiva
varelsen skulle börja gråta. Hellre vad som helst...
-- Kalla mig Albert, hemställde jag, med bortvänt huvud.
Hon klappade händerna av förtjusning och porlade fram en ny liten
skrattande vattubäck.
-- Albert! Ett sådant vackert namn! Albert! Alberto! Vet du vad?
-- Nej.
-- Jag säger Alberto, jag. Alberto! Alberto! Tack, Alberto mio.
-- Tack, svarade jag i en, som jag tror, ganska reserverad ton. Och nu,
tillåt mig en fråga: med vad kan jag stå dig till tjänst?
Flickans ansikte speglade en livlig oro.
-- Skall det komma nu genast? Är det nödvändigt... Alberto?
-- Du får verkligen ursäkta, men jag har en smula arbete, som tar sin
tid. Är det något ledsamt du har att meddela?
-- Det kommer alldeles an på hur man tar det. Jag tycker det är roligt
jag. Men du, Alberto...
-- Jag?
-- ... kanske inte alls tycker det är roligt, du.
-- Nå, låt höra i alla fall.
Adorée fick ett plötsligt intresse för sina lackerade tåhättor på
kängorna, och jag tog tillfället i akt att smyggranska hennes ansikte.
Detta måste vara en fullkomlig skönhet av sydländsk typ, långa, skuggande
ögonfransar, en fin, vek mun -- som på ett porträtt av Gainsborough -- en
ansiktsoval efter den mest beundransvärda relief i konsthistorien.
Två sekunder senare slog hon upp sina ögon -- och jag slog ned mina.
-- Du sade nyss, att du hade mycket att göra, Alberto. Kan vi inte skjuta
upp den här förklaringen till i eftermiddag -- eller i morgon?
I eftermiddag eller i morgon! Adorée bodde alltså i huvudstaden. Jag
erfor en lindrig nyfikenhet att få veta hos vem, men nöjde mig med att
kasta fram:
-- Det är följaktligen en mycket lång förklaring du går och bär på, lilla
Adorée.
Återigen ögonfransarna...
-- Den är lång, ja, Alberto. Men den kan nog göras kort också. Bara med
några ord.
-- Förträffligt! Den korta är just i min smak. Tag den, min tös, men låt
det gå fort. Alltså!
Aldrig förr har någon människa slagit sina armar kring mina knän, men det
var just vad Adorée med det konstiga efternamnet nu gjorde. Och hennes
tunga uttalade följande ord, som alltjämt med sina rullande r ringa i
mina öron:
-- Låt mig stanna hos dig, Alberto, Alberrrto! Jag har inte någon i
hela världen mer än dig. Tant Rissel är död och jag känner ingen, ingen
människa...
Jag reste mig upp -- häftigt, vill jag tro, ty självbevarelsedriften
är gud vare lov även hos den kultiverade individen en impuls av ganska
elementär styrka. Vad var detta annat än en överrumpling, en försåtlig
och bakslug attack mot ett vapenlöst offer? Vad hade jag med denna unga
människa att göra, denna -- ja, tösunge, som jag rent par hasard mött en
gång på en avlägsen lantgård, någon sorts underligt, främmande appendix
till en inte mindre underlig mordbrandsaffär? Fanns det en enda rimlig
anledning?...
För övrigt var ju hela saken otänkbar. Ett löjligare projekt har
aldrig kastats fram -- ens i riksdagen, när debatten rört sig om våra
sydafrikanska kolonier. Jag lever bokstavligen som en eremit, _ser_ inte
min städerska mer än en gång i månaden och hälsar på min gamla syster,
som bor ett stycke ut i Bingen, varje nyårsdag. Även om jag underkastade
mig alla personliga olägenheter och tog med mig fröken till hotell
Standard vid måltiderna -- var skulle jag göra av henne _mellan_ målen;
för att inte tala om nätterna? Alldeles oavsett att jag inte har den
allra minsta skyldighet...
Det enda rationella var naturligtvis att formulera avslaget så bestämt,
så oryggligt, att varje invändning från början måste anses utesluten.
Att säga ifrån, att ge besked klart, men inte ohövligt, kort, men inte
onödigt skarpt -- var och en är sig själv närmast; varför skall man vara
mera hänsynsfull mot andra än mot sin egen kropp?
Jag drog mig alltså ytterligare ett stycke från den unga damen och
yttrade ungefär följande:
-- Min bästa -- hm -- Adorée. Vad du föreslår är inte bara fullständigt
otänkbart, det är absurt ända till löjlighet. Jag varken kan eller vill
gå med på förslaget -- mina skäl äro alltför många att ens räkna upp.
Seså, det är mitt sista ord i den här saken.
Men detta skulle jag aldrig ha sagt.
I en eller annan roman har jag -- för mycket länge sedan och uteslutande
på resande fot -- läst om förtvivlade, sorgsna, bedjande kvinnotårar
-- kvinnotårar, olika slag. I praktiken hade jag gud ske lov aldrig
erfarit något om dem förrän i denna stund, och jag önskar -- men, det
gör detsamma nu. Adorée brast i gråt, men inte i en vanlig nordisk,
hygglig gråt, sådan jag sett den beskrivas och föreställt mig den, utan
hon -- eller rättare jag -- överfölls av en om tropikernas ursinniga,
skyfallsartade virvelstormar påminnande katastrof. Tårarna formligen
sköljde kinderna, kroppen skakade våldsamt, från röda förvandlades
läpparna till blå, med dragning åt violett, och ur strupen trängde de
mest underliga, hjärtslitande ljud...
Jag blev dödligt skrämd. Jag har aldrig förut i hela mitt liv varit så
rädd.
Med föreställningen, att den unga damen skulle kvävas eller träffas av
en hjärtattack, blandades förskräckelsen, att någon skulle komma. Det
var förargligt nog med Kerman och den skrattande tösen nyss, men sjuttio
gånger sju resor värre ställde sig saken med den hysteriskt gråtande.
Misstankarna mot min person skulle naturligtvis övergå i visshet --
inte nog med att jag var en humbug så där i största allmänhet, när
det gällde kvinnokönet; nu hotades jag av anseende som en _brute_, en
cynisk förförare, som bragte unga kvinnor till förtvivlans brant. Innan
skvallret hunnit utanför tidningens portar skulle jag vara moraliskt dömd
för misshandel av en värnlös kvinna, jag, som under pressdiskussionen
för några år sedan med värme pläderat för prygelstraffets renässans vid
våldförande av kvinnor -- utom i djurplågerimål förstås.
Allt detta for på bråkdelen av en sekund genom min hjärna. Mera villrådig
var jag emellertid inte än jag begrep att här måste handlas -- och
handlas raskt.
-- Tyst, i himlens namn, bad jag, sluta upp att gråta, annars...
Nu kommo några oartikulerade ljud; till slut förstod jag dem:
-- Jag går direkt härifrån i sjön.
Och så styrde det desperata vidundret rakt mot dörren.
Här fanns endast _ett_ att göra.
-- Om du genast slutar att gråta och tar ditt förnuft till fånga, skall
du få din vilja fram.
Snyftningarna togo slut som om de blivit avklippta med en sax.
-- Får jag stanna? Säkert? Får jag stanna hos dig?
-- Ja.
-- På hedersord, Alberto?
-- Ja, på hedersord.
Jag trotsar vilken som helst av våra skådespelerskor att göra efter
Adorées mimiska konststycke. Ansiktet lyste av förtjusning, och
hade jag inte nyss sett tårarna droppa mellan de smala fingrarna,
skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år och
dag. Den fysikaliska matematiken har en viss formel för vätskornas
avdunstningshastighet -- jag är fullt övertygad om, att Adorées tårar
skulle framtvinga en revision av V=K.T.(F-f)√W̅:̅B̅.
En obeskrivlig lättnad kände jag, trots allt, i detta ögonblick. Adorée
försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och
sade med den ärligaste hänförelse i tonen:
-- Jag vill bli din slavinna, Alberto.
Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla
konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade därför ingenting om
slavinneprojektet. Med några mycket varsamma frågor -- skräcken för
tårarna satt i mig -- försökte jag i stället få klarhet i några inte
oväsentliga detaljer rörande min nya skyddsling.
Det var inte mycket jag fick veta.
Vad jag erfarit under mitt sorgliga besök för fem år sen på det härjade
Hamsten klarnade emellertid för mitt medvetande småningom. Under ett
uppehåll i de bedrövliga kriminella undersökningarna hade jag för fru
Rissel uttryckt min förvåning över att finna detta främmande flickebarn
i hemmet. Ja, det var också en egendomlig historia. Eduard Rissel hade
varit på en av sina vanliga långa affärsresor -- denna gången till
Spanien -- och när han kom hem hade han tösen med sig. Hon hette Adorée
Villanueva och var dotter till en spansk sjökapten i Cadiz. »Han dog när
jag var där» -- hade Eduard sagt -- »vi voro vänner -- han gjorde mig en
stor tjänst en gång -- vi få ta hand om tösen.» Och så var det avgjort.
När katastrofen lade Hamsten öde och ryckte med sig Eduard var Adorée
tolv år gammal -- och tolvåringen räddade, som jag nyss antytt, Eduard
Rissels namn från vanära och smuts. Men av pengarna blev det i alla fall
inte mycket över, nätt och jämnt till en knapp livränta, som betalade det
nödvändigaste för tant Rissel och Adorée i en stuga, femton kilometer
från statsbanans minsta station. Dagarna räckte till att hålla nöden
utanför knuten och så gingo åren tills tant Rissel en tidig vintermorgon
inte kunde besluta sig för att vakna. Doktorn skrev att dödsorsaken var
slaganfall, och så var det inte vidare med det.
Kvarlåtenskapen realiserades -- det blev några hundra -- och doktorn var
inte obenägen att ta hand om både den och Adorée, men tösen hade satt sig
i sinnet att hon skulle till farbror Grenander, som en gång hade bett
henne inte glömma bort honom. Det hade Adorée lovat och ett löfte _var_
ett löfte!
Hur många tanklösa ord kastar en människa ut under sin färd genom
jämmerdalen? Ord, som betyda _intet_ för den, som vårdslösar med dem,
_allt_ för den som kanske av en ren slump fångar upp dem!
-- Nå, frågade jag med lätt hjärtklappning, var har du gått i skola då,
min lilla Adorée?
Flickan log ett leende, som glittrade av tändernas bländande emalj.
-- Skola, sade hon. Inte finns det skolor på landet!
-- Du har alltså inte gått i någon skola?
-- Nej, Alberto, det har jag inte, gud ske lov!
-- Tant Rissel har då haft en lärarinna åt dig?
-- En lärarinna! Vad skulle det tjäna till? En lärarinna kostar pengar,
och livräntan var ta mej sjutton smal nog ändå.
Jag satte mig kapprak i stolen och försökte rynka ögonbrynen:
-- Adorée!
-- Alberto.
-- Du får inte säja så där.
-- Hur så där?
-- Använda dylika ord. Som du gjorde nyss.
-- Har jag använt dylika ord, och du inte vill det, så lovar jag att
aldrig göra så mera.
-- Du förstår kanske inte, vad jag menar? frågade jag med någon stränghet
i tonen.
Adorée lade huvudet på sned -- ånyo.
-- Nej, sade hon, jag förstår inte ett smack. Inte ett smick, smack,
smorum. Så nu vet du det, Alberto mio.
Jag beslöt att tills vidare avstå från varje pedagogisk ansträngning.
Bäst att gå eländet rakt på livet.
-- Adorée, sade jag därför allvarligt, hör på. Jag måste göra dig några
frågor. Men svara utan omsvep och räddhåga.
Adorée spärrade upp sina vackra ögon.
-- Räddhåga! Vad är det?
Nej! Detta började bli hjärtängsligt. Frågeställningen påminde om ett
barns -- ett barn på fyra, fem år. Ett helt vanligt begrepp i en bildad
människas ordförråd existerade inte för denna unga dam på sjutton --
fysiskt utvecklad som en tjuguåring.
-- Kan du läsa? frågade jag bryskt, och jag fruktar att min ton kunde
varit mjukare.
-- Ja-a. Men det går inte fort.
-- Kan du skriva?
Nu kom svaret ändå mer tvekande.
-- Jaa-a. Men jag gör det inte gärna, och...
-- Och vad?
-- Det blir inte vackert.
Är det någon som har sagt, att hos en kvinna står utseendet i omvänt
förhållande till pikturen? Eller är det min egen uppfinning?
Jag fortsatte förhöret.
-- Hur är det med dina språkkunskaper? Kan du något annat språk än vårt
lands?
-- Si, señor, kom repliken morskt och rappt, si, señor, castillano.
Jag hajade till. På den punkten var Adorée alltså överlägsen sin
beskyddare. Jag kan till husbehov treva mig fram i en spansk tidning med
hjälp av latinet och franskan -- men tala språket, nej, på det försöket
skulle jag bryta tungan.
Vidare. Religion: kunskaper som en fjärdeklassist, och knappt det,
matematik: de fyra räknesätten med hela tal, naturvetenskap: vad är det?,
kemi och fysik: en huvudruskning.
-- Nå, litteratur då?
-- ??
-- Böcker, menar jag. Vad har du läst för roliga böcker?
-- Nu är du dum, Alberto mio, inte har jag läst några roliga böcker. Var
skulle jag ha fått dem ifrån?
Alltså litterär analfabet. Kanske var det bäst så, under
förhandenvarande omständigheter. Vem vet vad en modern roman -- eller
ändå mer en åttitalsroman -- skulle haft för effekt på detta underligt
inrättade hjärnskrin!
Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig
Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att
först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos.
Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med
en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag
visst gjort en anteckning förut.
Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn.
Egentligen fanns det knappt mer än en utväg -- till att börja med: syster
Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa
båda kvinnor skulle skära sig -- orsaken varför _vi_ så sällan träffas
är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var
aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad
som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med
tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.
Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.
-- När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.
-- Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!
-- Och sedan?
-- När sedan?
-- Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?
-- Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller
hur?
Adorée brast ut i skratt:
-- Det skall bli djäkligt skojigt, sade hon.
* * * * *
Caroline tog saken precis som jag väntat. Tösen fick stanna i
symaskinsrummet medan jag, längst in i Carolines sängkammare, berättade
hennes historia. När jag slutat, frågade Caroline:
-- Du har alls inga förpliktelser mot flickan? Förstå mig rätt. Inga
förpliktelser _av något slag_?
-- Naturligtvis inte, svarade jag, det trodde jag du hade förstått. Men
man kunde ju inte kasta ut människobarnet på gatan.
-- Hm, genmälde Caroline skarpt, och det fick jag tolka som jag ville.
Sedan fördes Adorée Villanueva in.
-- Detta är, presenterade jag, Adorée Villanueva, min skyddsling, och
detta är tant Caroline. Du skall kalla denna dam tant Caroline, Adorée.
-- Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.
Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.
Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte
tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av
blygsamhet -- som det förmodligen brukades i Carolines ungdom -- utan med
glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.
-- Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten
spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.
Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån
närmare varandra.
-- Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.
Tösen frågade mig med blicken -- vad skulle nu _det_ tjäna till? --
och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till
Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.
Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag
genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått
till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels
trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna
ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.
I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till
utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig
nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade
lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt -- jag hade ingen
aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.
-- Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.
-- Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.
-- Vad då för skäl?
-- Ja, inte är det visiten hos excellensen.
-- Nej, det kan jag väl förstå.
-- Hm!
Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande
aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.
Äventyret med Adorée började bra -- här befann jag mig i en skev eller
löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En
förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev
mitt minspel vid detta beslut något bistert -- Ilmer brast nämligen ut i
skratt.
-- Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt
finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.
Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig
ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det
rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående -- och efter
en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag
remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto.
Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta --
och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit
min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma
ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera
fjärran än någonsin.
Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan
den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det
tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera
är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i
grund och botten ett gott hjärta -- och en cyniker med hjärta är som en
skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.
Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak
och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren
till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet,
relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av
den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag
till de händelser han själv varit i tillfälle att följa -- åtminstone
fragmentariskt.
-- Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot
min åhörare.
Han satt stilla som en kissemåns i solskenet -- och log. Cigarretten hade
längesedan slocknat i mungipan.
-- Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad
råder du mig till?
Kerman svarade ordagrant detta:
-- Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på
dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.
Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!
Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt
oeducerat nummer.
För det är vad hon är.
II.
Flickan som räddade en död mans ära.
Det var en sensommardag för fem år sedan -- ur journalistisk synpunkt
en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat.
Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan
låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och
tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod
i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig
så anspråkslöst söndagsslagsmål -- man kunde ju inte fylla tidningen
uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.
En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns
inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära
sätt, varpå Kerman gav honom besked.
Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt.
Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som
han inte ens försökte dölja.
-- Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som
angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...
Så slet han upp omslaget.
Kvantiteten var inte överväldigande -- tio maskinskrivna rader -- men
kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.
Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet
bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka
sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga
affärer sista tiden -- egendomen var högt försäkrad...
Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen
organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet
till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och
mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet,
dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels
affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua
de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin -- plus en
fotograf och en tecknare -- ofördröjligen ta tidningens bil ut till
Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin
är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?
Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska
hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, _antagligen_
cirkus.
Kermans drag hårdnade.
Det var _då_ jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att
resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med
reportaget -- varför inte återuppliva gamla minnen? -- Synnerligast som
jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han
kunde ha sitt finger med i ett brott.
Kerman slog till -- och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil
med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.
Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla
indicier pekade åt samma håll -- mot Eduard Rissel. Elden var anlagd,
troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades
Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på
4,24.
Polisens teori var enkel som en addition.
Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen
i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande -- kanske över den värsta
krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen
utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt
verk och berövat sig livet.
Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard
Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät
sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att
Eduard Rissel inte _kunde_ begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag
i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade
till hans favör.
Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska
tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande
anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna
pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha
sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå
den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon
ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.
-- Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett
förseglat förvaringsrum.
Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:
-- Vad skulle du med klockan att göra?
-- Jag skall tala om det, men på _ett_ villkor.
-- Och det är?
-- Att farbror hjälper mig.
-- Bara jag förmår.
-- Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard
alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss
sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att
farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara
sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis
kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller
sjutton.
-- Det håller jag för sannolikt.
-- Om han då kan ta på sin ed, att klockan inte gått mer än ungefär fem
timmar efter sista uppdragningen, så är det i högsta grad antagligt att
självmordet ägt rum klockan 4,24 på morgonen -- alltså tolv timmar innan
elden bröt ut på Hamsten.
-- Vid gud, flicka, det ligger något i vad du säger.
Adorée blev utom sig av förtjusning, när jag genast satte i gång med
en undersökning efter den nya hypotesen. Polisen var först obenägen
att gå med på saken, men jag fick en av kollegerna över på min sida.
Det visade sig att tösens antagande var riktigt -- urmakarn förklarade
på ed att klockan gått mellan fyra och sju timmar, i varje fall icke
mera än sju timmar, och detta blev faktiskt den ända, med vilken sedan
hela härvan nystades upp. Det ligger utom ramen för dessa anteckningar
att redogöra för gången av undersökningen; de flesta erinra sig nog än
i dag den raketföljd av sensationella händelser, som kom världen att
falla ur den ena överraskningen i den andra under fortsättningen av
Hamstensrannsakningen. Vad jag nu tydligt erinrar mig är att Adorée
och jag blevo mycket goda vänner och höllo bra ihop under den vecka,
jag hade anledning att för tidningens räkning stanna kvar på Hamsten.
Men för en journalist är livet i högre grad än för andra människor ett
kalejdoskop, där upplevelsernas glasbitar slumpvis och i rask följd fogas
till varandra, och där minnet tränas lika mycket för att glömma som för
att komma ihåg. Strax efter Hamstensreportaget kom först regeringskrisen
och sedan järnvägsolyckan med den långvariga ansvarsdiskussionen i
pressen, som det föll på min lott att sköta i våra spalter. Lilla Adorée
var glömd -- utplånad ur mitt minne.
Och så i går ... Efter mina anspråksbegrepp om våldsamma omstörtningar
i privatlivet -- en hel revolution, med nya intressen, nytt ansvar, nya
bekymmer. Ett människoöde lagt i mina händer.
Och varför? Den yttersta orsaken till denna revolution?
Att Leppin en sensommardag för fem år sedan behagade svika sin
journalistiska plikt och avvika till cirkus.
Och så talar man om en förnuftig världsordning!
III.
Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur
skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än
den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade
med, att han hade något i kikarn åt mig.
Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt
sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något
på hjärtat -- det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig
att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny
varutransportstadga.
Men det var inte det.
-- Har Ilmer talat med dig? började han.
-- Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.
-- Då kommer han att göra det.
I tonen låg något mystiskt. -- Kerman lade tonvikt på varje ord,
liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av
utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade
därför inte ett spår till nyfikenhet.
-- Jaså, svarade jag -- och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.
-- Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?
-- Anser du Kreditbankens aktier säkra? Men varför frågar du det? Hotas
vi av krig och örlog?
-- Inte precis _vi_.
-- Men jag?
Kerman nickade.
-- Kanske.
Just då ringde en av telefonerna i redaktionssekreterarrummet, och
Kerman försvann med en hastighet, som han lyckats göra oberoende av en i
tämligen stark tillväxt stadd korpulens.
Varför neka att Kermans dunkla tal väckt min nyfikenhet? _Vad_ menade
han? Och vad bar Ilmer i skölden?
Om jag hade mina pengar säkert placerade? Vad kunde detta ha för
sammanhang med huvudredaktörens förestående meddelande?
Min för en journalist inte alldeles vanliga ekonomiska situation har
mer än en gång givit kamraterna anledning till kommentarer. Själve
Ilmer har vid ett tillfälle -- trakasserad av journalistikens tusen och
en komplikationer -- uttalat sin förvåning över, att jag hängde i med
tidningsarbete -- utan tvingande ekonomiska skäl.
-- Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här
inte en dag längre.
Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en
gång blev utsatt för ett viggförsök:
-- Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.
Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är
uppslitande -- jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara
ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en
folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till
kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under
min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem
-- det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger
förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner
mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva
kolonialpolitik i våra spalter?
Nu kom Pabst.
-- Redaktör Ilmer ber om ett samtal.
Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina
rötter.
Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne --
det hörde jag på långt håll -- hans ljusa tenor gnolade _mezza voce_
cavatinan ur »Faust».
-- Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren
väl om dig, här är stora saker i görningen.
-- Ska vi störta regeringen?
-- Bättre upp.
-- Skandalisera teaterchefen?
-- Bättre upp.
-- Avskaffa kvacksalveriet?
-- Bättre upp.
-- Nej, nu har jag gissat ut i gränslinjerna för alla tre dimensionerna.
-- Du glömmer att Zöllner och Liebmann skaffat oss en fjärde.
-- Som i detta speciella fall...?
-- Erbjuder ett utomordentligt intressant studieobjekt.
Ilmer drog ut en låda och tog fram en cigarr, som han snoppade och tände
med avsiktlig långsamhet.
I det första rökblosset stötte han ut följande fråga:
-- Du är fullständigt fri och oberoende och behöver inte ta hänsyn till
någon annan människas önskningar beträffande din person?
Jag gjorde, nu verkligt överraskad, en gest som _kunde_ betyda ja på den
första frågan, nej på den andra.
Nu slog bomben ner.
-- Har du lust att resa till Sydafrika på en sju, åtta månader.
-- Till Sydafrika?
-- Ja. Först till Kapstaden. Sedan till våra kolonier både i öster och
väster.
-- Aha!
-- Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen
vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga --
isynnerhet de ekonomiska rapporterna -- de officiella lögnerna dugga tätt
och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att _ta_ på -- annat
än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver
någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.
-- Begriper.
-- Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du
övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj
så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får
en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det
att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade
fäderneslandet! Nåå?
-- Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.
Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.
-- Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den
tolfte. I dag ha vi den fjärde -- hela åtta dagar till förberedelser. Det
räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.
Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord,
bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför
vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet.
Där stod: _Du skall ringa till Bingen 27._ -- Syster Carolines
telefonnummer! Först då slog den tanken mig: _Adorée!_ Hade jag rätt att
lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass
lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, _om_
något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?
* * * * *
Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick
det som jag i hemlighet fruktat -- korteligen, det gick inte alls.
Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och
jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att
avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil
omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående,
högt ansedda Berchska pensionatet -- hade inte så varit förhållandet vet
jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär
vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och
fast hand -- just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann
också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa
ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när
jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt
sagt inte väntat.
-- Utom på vissa frappanta punkter är fröken Villanuevas okunnighet
_bottenlös_, förklarade fröken Berch, och om hennes uppförande vill jag
inte ens tala.
Jag hänvisade till hennes naturell, till hennes exotiska härstamning ...
Fröken Berch var förstående. Hon ansåg att Adorée ur pedagogisk synpunkt
erbjöd ett mycket intressant experiment -- dessutom hade hon en mindre
vanlig begåvning. Säkert borde det bli ett mycket vackert resultat, men
det skulle komma att ta tid; man fick inte begära det omöjliga. Heil
tillade att jag utan fruktan kunde lägga Adorées både moraliska och
intellektuella daning i fröken Berchs händer -- och jag tror, han har
rätt.
Vid sådant förhållande finns ju ingen anledning att hysa oro. Adorée har
det -- både andligen och lekamligen -- så bra hon någonsin kan få det
under min frånvaro. Och när jag om sju månader kommer tillbaka är det en
liten riktigt kultiverad och verserad dam som tar emot mig vid västra
järnvägsstationen:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur Grenangdörrr!
* * * * *
Ju mera jag tänker på saken, dess lämpligare finner jag de arrangemang
som i fråga om Adorée måste vidtagas i anledning av min resa. Det lär
nämligen, enligt doktor Heils mening, inte vara riktigt lyckligt, att jag
finns till hands som klagoinstans när fröken Villanuevas önskningar och
planer inte stämma överens med fröken Berchs. Vetskapen att förmyndaren
befinner sig på så och så många tusen sjömils avstånd är, har man
försäkrat mig, ägnad att i viss mån stödja uppfostrarinnan i hennes kall.
Min människokännedom säger mig också, att det mycket väl kan finnas fog
för ett sådant resonemang.
Det är i dag den elfte -- jag har beställt sovvagnsplats med tåget till
Bordeaux i kväll. Ilmer och Kerman ville ha mig ut på middag, men jag
skyllde på resbrådska och avböjde. Först hade jag tänkt göra ännu -- ett
sista -- besök i Berchska pensionatet och bjuda Adorée farväl, men vid
närmare eftersinnande har jag kommit till övertygelsen att det är klokast
att låta bli. Scenerna i onsdags kunde möjligen upprepas, och det vill
jag inte riskera för något pris.
Saken var helt enkelt den, att jag meddelade Adorée nyheten om min
förestående resa till Kapstaden. Hon visade genast alla tecken till den
livligaste glädje, föll mig om halsen på sitt oreflekterade sätt och
ropade:
-- Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!
-- Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag
skall resa bort?
-- Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt,
helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder
ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa -- skulle jag
inte bli glad då?
-- Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.
Adorées händer föllo ned efter sidorna.
-- Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.
-- Att tro att du skall få följa med.
-- Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt
annars.
-- Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det
du föreslår är _fullständigt_ orimligt, _absolut_ omöjligt. Det finns
så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant
arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna
räkna upp dem alla.
Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett
förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning,
att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag
sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå
började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls
inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis -- ett slag låg hon på sina knän
också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.